Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

En mors tankar om förskolestarten

August 23rd, 2018 | Posted by Jess in Ungen - (2 Comments)

På måndag smäller det. Vår treåring ska börja förskolan. Jag är glad och tacksam för att jag har kunnat ha henne hemma så länge som 3,5 år. Det känns bra att hon inte har tvingats in på förskola tidigare, för att vi måste börja jobba. Jag förstår samtidigt att många inte har ett val och att många barn har det hur bra som helst på förskola och att många inte trivs med att gå hemma med sina barn. Jag dömer ingen. Men för oss har det varit helt fantastiskt. Ingenting har jag missat av Elsas första  3,5 år i livet.

Men nu är det tid. Hon är redo. Jag är förhoppningsvis också redo. Elsa är sugen på att få fler jämnåriga polare, att lära sig nya grejer, att få använda en jättecool lekplats som vi gått förbi hur ofta som helst sen vi flyttade hit. Hon tycker det ska bli kul att fira de tyska högtiderna fasching, Sankt Martin och Nikolaus. Hon längtar efter att få använda barntoaletterna och barnvaskarna, gymparummet och allt härligt pysselmaterial som hon redan spanat in i lokalen. Det är i Sternschnuppengruppe, stjärnfallsgruppen, som hon kommer att gå, vår stjärna, och jag gillar hennes huvudlärare som vi träffat två gånger redan.

Nu är jag mest orolig för att hon inte kommer att få några kompisar. Lite egen är hon allt, som man säger i Skåne. Lite speciell, ganska lillgammal och försiktig. Följer gärna, men har också egna idéer om hur saker och ting ska vara. Pratar ju flytande svenska och tyska, med flera ord som vi säger på svenska, även i tyskan. Snippa, bajs, godis, busa och trams till exempel. Fast det löser sig säkert också snabbt, att hon kommer in i att det är tyska som gäller om folk ska förstå. Jag tycker att man så tidigt kan se vilka barn som kommer få en tuff skolgång, vilka som aldrig kommer att ha problem med att bli omtyckta, vilka som är starka och kaxiga och oroliga och elaka och osäkra och självsäkra. Det gäller att inte självförtroendet krossas redan i förskolan, att lyckas hitta någon som förstår en och som vill ha med en i sitt sammanhang.

Så jag hoppas att hon kommer att hitta sin plats. Få vänner i gruppen, känna sig trygg och glad och avslappnad. Vilja gå dit. Hon ska bara gå förmiddagar också, vilket förhoppningsvis inte kommer att vara en nackdel när det kommer till att komma in i gruppen. De flesta har föräldrar som jobbar och är där hela dagen, men jag tycker det räcker gott och väl med förmiddagarna. Då får vi äta lunch tillsammans, läsa böcker till vilan och sen ha eftermiddagarna på oss att hänga vi tre igen, storasyster, lillebror och jag.

När Ville skötte tvätten

August 22nd, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Klockan är 11.30 och Ville skriker i frustration. Han är lite som Skalman när det kommer till rutinerna och vill gärna inte ha sin lunch ens en minut försent. Men jag måste tvätta och eftersom vi ska ut och träffa kompisar på lekplats i eftermiddag, gäller det att jag får igång en maskin innan lunchen som jag sen kan hänga upp medan barnen vilar. Planerat in i minsta detalj. När vi sen sitter och äter rökt makrill och stekt potatis till lunch, så hör jag ett märkligt dunsande från tvättmaskinen. Det låter som att hela tvättrumman slår in i själva höljet på ett onaturligt sätt. Men efter nån minut slutar det och allt ser bra ut där borta, så vi äter färdigt.

Efter att alla ätit färdigt, fått färska hallon till efterrätt och jag ställt tillbaks all mat på sina platser, går jag för att hämta Ville som står och tittar in i det snurrande, skummande. Då ser jag att det ligger ett par ljusgula föremål närmast rutan inne i tvättmaskinen. Efter ett par intensiva varv ligger det dubbelt så många och jag kan absolut inte komma på vad det är för något. Kanske bananskal? Har jag glömt att tömma fickorna på någon av byxorna i maskinen? Eller är det något slags pysselmaterial som Elsa haft i en av sina brallor? Är det en wettex-trasa som gått sönder och klumpat ihop sig? Det är svårt att se med alla bubblor från tvättmedlet, men under tiden som jag står där och funderar så kommer det bara dit fler och fler bitar. Är det potatis? Men hur sören har ett gäng okokta potatisar hamnat i tvättmaskinen? Är det något konstigt art director-projekt som Eric sysslat med på jobbet? Har Eric en älskarinna som är i potatisbranschen?!

Jag gör det enda rätta och stannar och öppnar tvättmaskinen, trots att alla kläder dryper av såpigt vatten. Jag fyller mina kupade händer med de konstiga gula sakerna och inser att det luktar. Det luktar surt. Det luktar vinäger. Det luktar och det ser ut som och det är… inlagda kronärtskockor.

Jag fattar äntligen att dunkandet vi hörde innan måste ha varit en glasburk med kockor som legat inne i tvättmaskinen när jag satte igång den. Minnet av en Ville i pyjamas som kånkade omkring på en sådan burk kommer tillbaks till mig. I en av bitarna som jag hittar nära rutan sitter en glasskärva och jag blir genast rädd att hela burken har exploderat och spritt ut glasskärvor i både maskin och bland kläderna.

Efter att jag har tagit ut alla våta klädesplagg, ett efter ett, och rensat dem från bitar av kronärtskocka, hittar jag locket. Och sen även burken, som turligt nog är hel, saknas bara en liten flisa högst upp, den jag redan hittat. Det blir alltså inte värre. Jag tar ut allt, rensar bort alla kronärtskockor och kastar in mer tvättmedel tillsammans med den våta tvätten. Den blev precis klar, jag orkar inte tvätta om den, även om den luktar liiite skumt av ättika. Jag hoppas att sensommarvinden på balkongen kan lösa det, fläkta bort osen åt mig. Och så hoppas jag att Ville inte slänger in fler matvaror i tvättmaskinen och att jag kommer ihåg att kolla trumman innan jag tvättar nästa gång.

Dagmamma på visitkortet?

August 21st, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Jobb. - (0 Comments)

Teaser:

  • Idag träffade jag en dagmamma för att prata om hennes vardag som dagmamma. Förra veckan träffade jag en kvinna som är ansvarig för dagmammor på kommunen. Jag funderar nämligen starkt på att själv bli dagmamma. Dagbarnvårdare. Ett yrke som eventuellt håller på att dö ut i Sverige, men som är populärt här. Tyskland – alltid lite efter.
  • Men för att få tillåtelse att passa någon annans barn och få betalt för det, så måste många saker till. Man ska ha gått en utbildning som är sex månader lång. Man ska ha tillgång till en trädgård. Man ska ha ett boende som är “lämpligt”.
  • Kursen kan jag tänka mig att gå, men trädgården får vi nog kanske jobba på. Det hade kunnat bli så fint bakom huset där vi bor nu. En liten plätt med gräs till mina och kanske andras barn. Det krävs dock mycket jobb och säkert också mycket stålar, innan man kan låta en unge tulta omkring där.
  • Så dagmammafunderingarna snurrar vidare i mitt huvud, marineras. Kanske berättar jag mer en annan dag.
  • En vanlig måndag med syskonen M

    August 20th, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Familjeliv - (2 Comments)

    Senkvällsbloggning från telefonen, mest bara för att berätta att det har varit en fin måndag. Jag har blivit sams med min man igen efter vårt längsta bråk (tjafs) någonsin (två dagar och två nätter av istystnad och stelhet). Men ungarna har också varit så himla fina mot varandra idag. Lekt. Busat. Skrattat så det ekat mellan väggarna. Emellanåt diskuterat kojan bakom soffans inträdesregler eller huruvida en tryffelolja är en bra leksak.

    Ville älskar Elsa. Och Elsa är så stolt och glad över sin bror, särskilt när vi är bland främmande människor. Då är hon mån om att visa att han är hennes.

    Samtidigt är de syskon. På två rätt olika utvecklingsstadier. Ville lyssnar inte alltid. Elsa knuffas om det behövs. Ville ger för våta pussar. Elsa tejpar gärna fast bandage (kopieringspapper) på Villes ben. Ville drar ut alla böcker från bokhyllan. Elsa lägger alla sina grejer på finbordet dit ingen ettåring når. Och jag medlar. Och busar och sjunger och avleder och skäller och tröstar och matar och servar och nickar och tittar och klappar och gosar.

    Och när det varit fullt ös hela dagen med både hushållets plikter och lek med barnen, så är den tre minuter långa stunden på kvällen, i Elsas säng, när båda sitter i mitt knä och jag läser två sagor samtidigt (en om bondgårdsdjur och en om Vargen från Bamse), det enda som behövs för att jag ska få ny energi. Lyckohormonerna sprutar fram i mina vener när jag hinner bli medveten om hur fina människor jag får vara med varje dag. Hur friska och kloka och roliga de är. Tre minuters stilla gos är allt som behövs för att orka natten och nästa dag. Och nästa. Och nästa.

    Allt som hon gör måste han också göra. Helst samtidigt.

    Söndagen den 19 augusti 2018

    August 19th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

    Jag började dagen med en sovmorgon, mycket eftersom jag satt och höll Ville i handen i nästan en timme mellan 2.30 och 3.30 i natt. Tack Eric. Tyvärr är jag trött på vår relativt nyinköpta madrass i sängen som gör att jag nästan vill gå upp självmant, bara för att skona ryggen. Får se om jag kan vända den på ett smartare sätt nästa gång jag byter lakan. Jaja, intressant för er att höra om. Vi åt frukost tillsammans hela gänget, innan vi lekte doktor, byggde koja bakom soffan och läste Bamse-tidningar. När Ville hade lagt sig för sin första tupplur, vid 9, gick Eric ut för att bära gamla vedklampar från baksidan av huset till framsidan. Jag gick ut en sväng sen med Ville för att se hur det gick och fick i uppdrag att binda snöre runt en bunt med gammalt ris. Rev mig då så mycket på armen att jag ser nästintill suicidal ut och är glad att jag inte har ett jobb med kollegor som måste se den armen imorgon.

    Sen stack Eric till Frankfurt för att jobba. De har en deadline att möta och behövde jobba ikapp. Ungarna och jag åt mackor till lunch och sen gick vi och vilade oss en stund till. Elsa somnade efter att ha tjatat lite om hur hon inte var trött. Och Ville, som tidigare bara kunde somna om man skakade honom och sjöng Lille Katt i evigheter, somnade helt själv i sin spjälsäng. Så stolt över honom och mig själv som har nått till den här punkten utan att något barns psyke kom till skada, utan att han fått skrika sig till sömns.

    Jag slappade på soffan, läste bloggar, lyssnade på podcast och funderade på det ideala köket, som jag alltid gör när jag vill dagdrömma lite och tänka på något kul. Efter det så blev det brått, Elsa gillar inte att bli väckt, men nöden hade ingen lag och vi hade en tid att passa. När alla var kissade och hade fått på sig skor körde vi mot Frankfurt. Där hälsade vi på Grace, mitt gamla nannybarn som då var en 5-månaders bebis som jollrade mot mig från sin filt på golvet och som nu är en uppnosig femteklassare, bara ett par centimeter kortare än mig och som nästan kan slå mig i Trivial Pursuit. Family Edition, men ändå! Det är alltid så mysigt att komma hem till de där kanadensar/italienarna. Elsa och Ville fick leka med barbiehus och sugproppsbollar och Grace och hennes lillasyster passade dem så fint medan jag uppdaterade föräldrarna, mina gamla chefer, om allt som hänt sen sist.

    Vi fick dessutom med oss tre stora kassar kläder och skor som tjejerna inte kan ha mer, som passar perfekt för Elsas kindergarten-start om en vecka. Det är så fina saker dessutom, ovanliga, roliga, sköna plagg.

    Elsa tjatade sen om McDonalds hela vägen hem, men när det visade sig att Eric var hemma och hade stekt bacon till kvällsmat så gick det också bra. Hon vrålade sen vidare under hela kvällsrutinen och fick ingen godnattsaga läst för att hon var så bråkig, tyvärr. Eric lyckades lägga Ville och nu läser Elsa för sig själv. Jag har städat köket, ska blogga lite, sen se Younger och försöka skänka bort ett akvarium som står och skräpar här utanför.

    Vi säger så så länge, där har ni vår söndag. Imorgon kör veckan igång igen. Jag är redo, älskar att vara med mina barn.

    Lekplatsen kastade nya vänner på mig

    August 18th, 2018 | Posted by Jess in Friends. - (1 Comments)

    Jag har nya vänner! De heter Mona och Anna. Och de är jättesnälla. (= egenskap som var viktigast när man var 10 år iallafall.) Och de har barn. Vi träffades på en lekplats förra veckan, av en slump såklart. Och så började vi prata om hur tråkigt det var att lekplatserna alltid är så tomma och att jag är från Sverige och att barn är roliga. Och när klockan blev kvällsmatsdags bytte vi nummer och i onsdags var de hemma hos oss på en såkallad playdate. Så. Himla. Trevliga. Tyska, såklart. I min ålder och med barn, två tjejer, som är några månader äldre än Ville.

    En av dem är lärare och den andra är sjuksköterska och den ena ska bygga hus och den andra bor 80 meter härifrån. Och vi bara snackar utan att stanna och ungarna kom överens och det var bara så härligt att hänga med dem. Vi har redan bestämt att vi ska ses hemma hos Mona nästa gång. Och prata. Och ta oss igenom livet som småbarnsföräldrar tillsammans. Ejmän!

    Ett litet liv

    August 17th, 2018 | Posted by Jess in Böcker. - (0 Comments)

    Den här boken är den bästa jag har läst på… 10 år? Fast jag kan knappt komma på en läsupplevelse som slagit mig lika hårt i ansiktet som den här. Boken handlar om Jude och hans tre vänner Malcolm, JB och Willem. De träffas i college och sen får man följa dem genom livet. Jude, fattar man rätt snabbt, har varit med om det hemskaste som en människa kan vara med om. Han är föräldralös, har skadade ben och stora smärtor varje dag och han har aldrig riktigt älskat någon.

    Romanen är vidrig, så vidrig att man typ känner kräket stiga upp i halsen och man måste lägga ner den emellanåt för att titta på sin oskyldiga ettåring och känna att livet är här, och inte i en pedofils motellrum i USA. Den är vidrig och fruktansvärd, men samtidigt så otroligt välskriven. Jude kämpar på mot sina demoner, både de från hans förflutna och de som härjar i hans sargade kropp. Han lider i princip hela boken igenom, men Yanagihara lyckas ändå göra storyn kärleksfull, fnissig och full av fantastisk vänskap – emellanåt. Det var 800 sidor ren läsglädje, det kan jag lova, trots hoppen mellan misär och eufori. LÄS DEN för sören!

    Torsdag 16 augusti 2018

    August 16th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

    Realtidsbloggning, sug på den ni. Inte alltid det händer. Men Ville sover dagens första tupplur och Elsa har ett nytt pussel som jag “asulut” inte fick hjälpa till med. Så då smyger jag åt mig lite datortid istället. Det är torsdag och planerna för dagen är redan spikade. Det ska bli varmt så jag funderade lite på att sticka till badet igen, man vet ju aldrig när vädret plötsligt blir för höstigt för att plaska pool. Men jag vet också av erfarenhet att september kan bli helt otroligt soligt och fint här nere i Hessen. Så. Vi håller fast vid vår schemalagda aktivitet för eftermiddagen och drar till svenska kyrkan. Tyvärr tror jag inte kantorn har börjat jobba än, annars är det ju typ höjdpunkten på barntimmarna, när man får lyssna på professionell flygelmusik och sjunga fina barnsånger med Elsa. Tjörkan efter eftermiddagens tupplurar alltså. Elsa kommer nog också att sova idag, hon somnade inte förrän sent igår på grund av växtvärk och var upp lika tidigt som Ville imorse, 5.30.

    Men innan vi kör till Frankfurt så måste vi handla. För kylskåpet ekar tomt och imorgon får vi dessutom övernattningsgäster, när Izabella och Noah kommer för att leka, göra pizza och dricka rödvin. Och sova över. Vi kör nästan alltid och handlar på Lidl. Ja, jag vet vilken status, icke-status, Lidl har i Sverige, men här är det stor skillnad på lågprisaffärerna och högprisaffärernas PRISER. Kvalitén på maten och utbudet är ungefär samma, tycker jag. Så vi brukar alltid börja med Lidl där vi kan fylla en hel kundkorg och få en veckas mat för fyra personer för runt 90 euro. Skulle sen något saknas så kör vi till en affär som heter Rewe, som ligger på vägen hem från Lidl. Vi har en jättestor i Ober-Eschbach, stadsdelen bredvid oss, och där finns resten på listan.

    Elsa och Ville brukar få en Laugenzopf att tugga på medan vi handlar. Det är en flätad fralla typ, fast inte så luftig och lätt som de svenska frallorna. Saftig och “tjock” är den. God! De gillar att handla, mina barn, fast Elsa gärna gnäller för syns skull innan vi ska köra. Idag är det dessutom så nära lördag att jag lovat Elsa att vi ska handla något litet till lördagsgodispåsen också.

    Där har vi det. Handling, paus för lunch och middagslur/tvätt/god bok, och sen kyrkans barntimmar i Frankfurt. Blir nog en bra torsdag det här också.

    Mamman på tur i stora staden

    August 15th, 2018 | Posted by Jess in Friends. - (2 Comments)

    Inför bröllopet som Eric och jag hade tänkt åka på (ser så mycket framemot god mat, dans, härliga människor och last but not least, 10 timmars vuxenprat i bilen fram och tillbaks!), så kör vi nu lite barnvaktsträning här hemma. Vi bor ju ovanpå svärmor och svärfars hus och har dem alltså väldigt nära. Elsa är inga problem, hon kanske behöver träna på att komma ihåg att Gromu och Grova också är auktoriteter, men hon har inga problem med att hänga med dem ohc låta dem mata och söva henne. Men Ville. Han är lite mer komplicerad. Han blir rastlös snabbt och behöver ny inspiration. Han tar inte alltid emot mat från vem som helst, och han är omöjlig att få att somna om man inte rullar honom i vagnen eller är hans mamma.

    I förmiddags lämnade jag alltså barnen Matthiesen till farföräldrarna för lite barnvaktsträning, medan jag tog bilen in till stan, alltså riktiga stan Frankfurt, och träffade Izabella på en lunch. Hon är så professionell och karriärig min kompis Izabella. Mötte mig i klackar och kavaj och märkesväska utanför en av de finaste kontorsskyskraporna i Frankfurt där hon alltså arbetar. Vi åt kött med grönsaker på en liten innergård, snackade jobbsug, ungar och alkoholvanor. Sen fick jag ett eget gäst-passerkort och en tur i tornet. Så. Imponerande. Och jag kände nog hur det drog i lilla corporate-tarmen, trots att jag är så glad för att vara hemma med barnen.

    Här på vår gata hade allt gått lugnt till, men Ville hade somnat i vagnen, så svärmor satt på trappan och vaktade honom. Och Elsa sov i sin säng. Men jag hade inte väntat mig andra nyheter än positiva, det är kvällen och natten jag oroar mig för. Återkommer i ämnet.

    Resesugen exilsvensk

    August 14th, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. | Resa. - (1 Comments)

    Det tråkiga (en av många saker såklart) med att inte ha sin släkt och många av sina vänner i samma land som man bor i, är att man hela tiden “tvingas” resa dit. Missförstå mig nu rätt, vi åker liebend gärna till Sverige. Jag älskar att hänga med mina gamla kompisar, träffa min brorson Felix, snacka med syskon och deras partners, och såklart få vara i Sövde med mamma och pappa. MEN. Det är inte det roligaste att alla semesterdagar och alla semesterpengar alltid ska gå till Sverige. Jag älskar att resa och trakterna kring Sjöbo har jag ju faktiskt redan sett…
    Hade vi varit rika hade vi tagit ungarna under armen och stuckit utomlands mycket oftare. Jag vill låta min gamla aupairfamilj i USA träffa barnen. Ligga på en paradisstrand nånstans i några veckor. UPPLEVA! Samtidigt så är jag tacksam för att vi faktiskt har råd att åka till Sverige, och att vi kan flyga för dyra pengar, och inte alltid behöva ta bilen. Så vi fortsätter väl med det, hälsar på ibland och försöker klämma in någon annan resa här och där. (Braubach med Izabella, Markus och Noah var till exempel så himla mysigt, inte så långt bort, och inte sååå fasligt dyrt. Om man inte frågar Markus.)

    Har vi tur så blir det en liten tripp till Alicante i höst, mina föräldrar har ett hus där så då kanske man skulle kunna komma undan relativt billigt. Att Ryanair dessutom precis börjat flyga direkt dit är naturligtvis också ett bra tecken. Och Eric har ett par semesterdagar kvar, som skulle kunna läggas på spansk sol, framförallt eftersom vi ska fira jul i Tyskland i år och pengar eller dagar inte behövs till Sverige då.

    Och så har vi ju såklart en Sydafrika-resa att se framemot nästa år, naturligtvis inte heller fy skam. Men förhoppningsvis förstår ni ändå vad jag menar. Fasiken, nu blev hela den här texten inte trovärdig och rätt förmäten, märkte jag. Sören också.

     

     

     

     

    +