Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Angelica, min samiska vän som jag träffade i Frankfurt och som nu bor i Irland med sin man och två barn (som är nästan exakt lika gamla som Elsa och Ville), skrev nyligen om en vanlig dag borta hos dem på sin blogg. Och önskade att jag skulle göra samma sak. Så här kommer alltså en mellan-utförlig redogörelse över hur vi lever vårt liv här borta i utlandet.

5.00-6.00 Ungarna vaknar. Och tvingar upp sina föräldrar. Alltså, på något magiskt sätt så turas våra barn om att vakna riktigt jäkla svintidigt. Och när klockan slår sex är båda garanterat vakna. Garanterat. Så då börjar dagen. Vi brukar turas om att gå upp, Eric och jag, lite inofficiellt sådär. Erics blodtryck ligger dock på minus på morgnarna, så oftast är det jag som tar mig in i vardagsrummet med, oftast, Ville. Sen kommer Elsa lite sömndrucket, en stund senare. Vi leker, tömmer diskmaskinen, viker tvätt, ritar, läser böcker och lagar låtsasmat tills klockan är sju.

7.00 Vi väcker Eric som hinner äta frukost med oss, om vi har tur, annars hoppar han in i duschen direkt. Det serveras alltid joghurt till frukost, i olika former. Mina barn älskar mackor, kanske särskilt Elsa, så jag vill inte servera det hela tiden. På lördagar och söndagar får Elsa såkallad “pappa-müsli”, det är söta flingor, typ honungspuffar eller chokladpuffar. Men i veckan är det alltså joghurt med havregryn och frukt som gäller. Ville älskar det och äter en skål som är större än Elsas och min tillsammans, typ. Jag dricker te som jag aldrig hinner dricka klart innan ungarna är färdiga, så de får leka och busa en stund medan jag läser nyheterna på min telefon och sippar te.

7.30 Cirka. Är det dags för oss att klä på oss och göra oss i ordning. Jag lägger fram Elsas kläder på hennes säng och börjar tjata på henne att klä på sig. Jag klär på Ville och duschar sedan med dörren öppen så att Ville kan kasta toalettrullar i badkaret där jag står och Elsa kan berätta om den senaste utflykten hon och Lisa gjorde till månen.

8.00 Eric kör till jobbet. Ville gråter en skvätt för att han inte får kasta skor nerför trappan i trapphuset när hans far ändå redan har öppnat dörren. Och sen ja, är det dags för oss att stövla till förskolan. Och då lämnar vi Ville på bottenvåningen på vägen dit. I framtiden, när inskolningen är avklarad, är det tänkt att Eric ska lämna Elsa innan han sticker. Då kan Ville och jag stanna hemma och skumpa runt i pyjamas ett tag till. (Tills paket-människan ringer på dörren och jag får panik för att jag inte har på mig en BH.) Men just nu drar vi alltså iväg till föris och försöker roa oss där så gott det går. Ni har inte läst det sista av mina förskole-tankar än, det ska ni ha klart för er.

9.00 Innan förskolan tillbringade vi ofta morgonen med mys här hemma, alla tre. Elsa är dålig under stress och press, så henne passade det också perfekt att inte behöva klä på sig och borsta håret direkt efter frukost. Jag varvar hushållsarbete med bus med ungarna. Jag måste dock säga, peppar peppar, att de är ganska bra på att leka själva. Ville kutar förbi i korridoren med olika saker i händerna varje gång. Just nu älskar han att riva ut alla böcker han når ur hyllorna både i vardagsrummet. Elsa pysslar gärna, klipper, sprider ut pappersbitar över hela golvet, tejpar och limmar och tillverkar allt från tågbiljetter och konfetti till chokladbollar och läppstift. Allt ser dock likadant ut: vitt kopieringspappersströssel. Som jag sen måste plocka upp. Ville sover också, mellan 9 och 10 om vi har tur. Då spelar Elsa och jag kort, läser kapitelböcker utan bilder som Ville hatar, målar naglarna eller pärlar pärlplattor.

10.00 Ville vaknar och vi äter snack. Ville får nästan alltid en banan för han håller på att svälta ihjäl nästan hela tiden. Elsa är inte så hungrig och kör på ett par körsbärstomater och ett par salta kex.

10.30 Vi lekar och hushåller vidare. Barnen tar gärna en sväng på balkongen också. De har byggt en koja bakom grillen som båda älskar. Eller så leker de “mamma, pappa, hund” som idag. Då försöker Elsa binda fast Ville i ett flätat garnkoppel som jag tillverkat till hennes gosedjurshund. Ville kämpar emot, Elsa vinner, de joggar genom hallen, fram och tillbaks, tills någon skadar sig. 96 % av gångerna är det Ville. Han är lite svagare och mindre snabb i svängarna.

11.30 Lunch! Oftast knäckebröd, eller vanligt bröd, med pålägg. Ville älskar salami. Elsa älskar Vitam. Ibland festar vi till det med rökt lax, varma mackor, pannkakor, omelett eller en hög räkor.

12.30 Dags att vila igen. Alla lägger sig ner, efter två sagor; en för treåringar och en för ettåringar. Ville ligger och snicksnackar med sig själv innan han somnar, runt 13. Elsa somnar antingen bums, eller aldrig. Om det är aldrig så tillbringar hon sin tupplurstid med att kalla på mig var femte minut, gå på toaletten, kräva nya böcker, spilla vatten på sig själv, sakna nåt obskyrt gosedjur som ingen sett till på evigheter.

(Fortsättning följer. Det här inlägget har tagit runt fyra timmar att skriva. Säger bara en sak: Villes tänder. Återkommer imorgon.)

Tredje dagen på instutionen

August 29th, 2018 | Posted by Jess in Ungen - (1 Comments)

Alltså, nu börjar jag nästan vackla lite i min övertygelse om Elsa verkligen behöver det här med förskola. Det känns mer och mer som att det bara är en förvaring, ingen av personalen är riktigt engagerad och ungarna är liksom… uttråkade. Det stod i papprena som vi fick innan inskolningen att man som förälder ska hålla sig i bakgrunden och inte prata med de andra barnen. Men vem kan hålla sig? Inte jag. Jag ritar och leker affär och spelar spel och snackar med så många små människor som möjligt. Kanske är det för att de bara är två lärare på 22 barn. Kanske är det för att jag är där och det är inskolningstid och många nya. Men de göööör liksom inget??!

Men ändå. Ett tag till får vi väl ge det hela. Idag gick iallafall bra. Jag gick och gömde mig i personalrummet ett tag, men Elsa som ledsen in tillsammans med sin ena lärare efter 30 minuter eller så. Hon hade varit sugen på att gympa i gymparummet och bytat om själv och allt, men sen börjat storgråta när det var dags att gå in i själva rummet. Så då sa vi tack och hej så börjar vi från början igen imorgon.

I eftermiddags var det dessutom ett möte på en lekplats här i närheten, dit barnen från stjärnfallsgruppen kom med sina föräldrar för att föräldrarna skulle kunna träffas och lära känna varandra och uppmana sina barn att vara vänner. Det var trevligt. Ville var lite all over the place, men jag träffade en trevlig mamma som visade sig bo 100 meter från oss. Hennes dotter har också nyss skolats in och är väldigt gullig.

Så ja, allt som allt var det väl en givande dag, även om jag är irriterad på förskolans slapphet och känner mig stressad över det faktum att vi aldrig är hemma och bara är nuförtiden. (Det kommer ju komma tillbaks när Elsa kan vara själv på föris, men just nu är förmiddagarna onekligen ganska inrutade.) Så imorgon ska vi strunta i kyrkan tror jag och bara vara hemma och strutta runt. Och tvätta och städa och mysa och kramas och dansa till Linda Bengtzing och kanske till och med göra en god smoothie!

Förskolans andra dag

August 28th, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Familjeliv | Ungen - (0 Comments)

Ännu en dag på förskolan är till ända. Det gick bra idag också, med undantag för en liten stund då Elsa grät för att en annan vuxen än hennes egna lärare sa åt henne att ta på sig skorna. Hon var på något sätt inte beredd på att det fanns fler människor på plats. Men hon hämtade sig snabbt och sen spelade hon boll och lekte i ett cirkustält innan vi gick hem till Ville.

Ville ja, som har fått hänga med svärföräldrarna på förmiddagarna den här veckan. Jag saknar honom när vi är på förskolan, även om det är coolt och nyttigt att vara själv med Elsa också.

I eftermiddags mötte vi Anna och Mona på lekplatsen, Ville åt lite sand, Elsa körde grävskopa och vi fick snackat av oss lite mellan varven.

Det blev bacon, ärtor och potatismos till middag och sen somnade barnen som små stockar. Eller Elsa iallafall. Ville håller på att få två stora kindtänder och är så svullen och öm i munnen att han krånglar en hel del på kvällar och nätter. Typiskt när jag precis hade vant mig vid att få sova tre timmar i sträck ibland, efter att vi slutade amma.

Så. Nu väntar sängen på mig också.

Inskolning av liten nyfiken människa

August 27th, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Ungen - (0 Comments)

Dagen har gått i ett. Men varit bra. Elsas första dag på förskolan. Fast nu i efterhand känns det kanske mer som hennes första dag när hon ska vara där själv. Nu var jag med, vi stannade i två timmar, och försökte hålla mig i bakgrunden så mycket som möjligt.

Elsa blev tilldelad en symbol som nu är hennes kännetecken på föris; ett par blåa byxor. Hahaha. Hon är superstolt över de där brallorna. Hon hängde upp sina grejer och fick ta på sig sina nyinköpta inneskor.

Det finns frukost uppdukat hela morgonen utanför de tre “klassrummen”, så där satte vi oss. Elsa åt en salamimacka och tittade storögt på tre killar som spelade fotboll med en pappersboll. Sen lekte hon i lekköket med sin ena lärare, klättrade upp på andra våningen i en borg som står i klassrummet och sen var det samling.

Alla barnen satte sig på varsin stol i en cirkel och för Elsa var både det och uppropet som följde helt nytt. Men hon klarade sig bra och fattade snabbt galoppen. När läraren sa hennes namn vågade hon dock bara nicka. Alla barnen tittade nyfiket på Elsa och var imponerade av hennes namn, som alla tidigare bara hört i Disneyfilmen Frost. De lekte en lek och sjöng en sång, innan vi gick ner till gymparummet och hängde en sväng där. När Elsa behövde gå på toa sa hon till sin lärare och så gick de två tillsammans upp igen till toaletterna.

Vi avslutade med en runda på lekplatsen, innan vi tog springcykeln och gick hem igen. Det kändes jättebra idag. Elsa var mindre blyg än jag trodde och pratade obehindrat med alla lärare. Inför barnen är hon mer återhållsam, men det kommer ju säkert. Vi övar vidare imorgon, då jag också ska vara med hela tiden. På onsdag sker sen första separationen. I’ll keep you posted.

Söndagen den 26 augusti 2018

August 26th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)
  • Min helg som ensamstående är över och jag är glad att jag inte är ensamstående. Av så många anledningar. Återkommer på den punkten tror jag. Idag har vi iallafall hunnit med att skypa med moster Jannicke hemma i Sverige, träffa nyfödd bebbe, cykla en sväng med cykelvagnen och sen hänga med kusin Filip och hans pappa hela eftermiddagen. Till slut beställde vi thaimat, hämtade upp svärföräldrarna också och åt söndagsmiddag tillsammans på det viset.
  • Eric är hemma igen, ordningen är återställd. Ville håller på att värka fram två kindtänder, främst på nätterna, och Elsa ska börja förskolan imorgon. Och jag ska gå och sova nu, förra natten blev det nämligen max 3 timmars sömn pga mardrömmar tänder envishet obekväma sängar. Jag överlever det med.
  • Stora inlägget om skärmtid

    August 25th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Filosoferande. - (2 Comments)

    Okej, gör er redo, här kommer stora inlägget om skärmtid. Det rör sig alltså om mina egna åsikter och tankar om barn och tv-/app-tittande. Alla får göra som de vill, jag dömer ingen, men så här tänker jag.

    Som människa och som mamma är jag en sådan där som gärna läser på. Beställer hem böcker, forskar, googlar, frågar experterna när jag träffar dem och tar reda på så mycket fakta som möjligt innan jag bestämmer något. När Elsa var liten var min inställning från början att det skulle bli 0,0 procent tv och skärm tills hon blev typ 5 år. Så blev det naturligtvis inte. Men det var faktiskt inte förrän vi flyttade hit, i maj förra året, när jag började bli ganska höggravid med Ville och var såå trött, som tv-tittandet kom in regelbundet i Elsas liv. Då var hon lite mer än 2 år. Innan dess hade hon visst fått se ett Babblarna-klipp (3 minuter) här och där, och tittat på filmer på telefonen där hon själv spelade huvudrollen älskade hon. Men inte mer. Sen blev det att hon fick titta ungefär 7 minuter, så långt är ett avsnitt av diverse olika tecknade barnserier från SVT Play, typ varannan dag. Och nu för tiden, när hon är 3,5 år, får hon titta på 2-3 avsnitt av samma serier, varannan dag. Alltså typ 15-20 minuters tv varannan dag. Det vi gillar från SVT Play är bland annat Djur med Julia, Greta Gris, Abel och Fant, Alfons, Mamma Mu, Daniel Tiger, Bing, Doktorerna och Voffa, Kvittra och Len.

    Hon tittar aldrig på kvällen. Vi tycker att hon blir alldeles för uppkörd och kommer inte till ro sen. Dessutom vill hon gärna diskutera allt hon sett i evigheter, och det är minst sagt frustrerande att behöva göra det precis innan läggdags. Ibland får hon titta en stund på förmiddagen istället, när Ville sover, men då faller eftermiddagstittandet bort. Om det har blivit lite mer tv, till exempel flera dagar i rad istället för varannan, märker vi även att beroendet ökar och hur hon kan ligga i sängen efter sin middagsvila och kräva att få se på tv. Det känns inte okej.

    Vi är dessutom otroligt noga med vad hon tittar på, mycket för att hon är så himla känslig och blir rädd för väldigt mycket. Bus, storvuxna figurer, för snabba figurer, eld, listan kan göras lång på sådant som hon upplever som läskigt, fast det kanske inte ens är tänkt att vara det. Av samma anledning sitter vi alltid med och tittar tillsammans med henne. Alternativt kan hon titta själv om det är avsnitt som vi redan sett och vet vad som händer. Det beror såklart dels på att vi vill veta vad hon tittar på så att det inte är skit, och dels för att vi ska kunna hänga med i diskussionerna som följer. Det är svårt att svara på frågan “varför hoppade Greta rätt ner?” om man inte har en aning om vad hon glott på.

    Ville är ett annat kapitel. Han har fått skärmtid mycket tidigare än Elsa, för att hon tittar och han är med. Men som tur är så brukar han tröttna efter några minuter och passa på att gå och leka med sånt som Elsa inte gillar att han leker med. Man får ju inte vara dum! Han älskar dock djurprogram, så när moster Jannicke skickar filmer från sin gård hemma i Sverige sitter han och pekar och blir alldeles sprallig i kroppen.

    Samtidigt som jag försöker begränsa och hålla tillbaks på tv-tittandet så förstår ju jag också att dagens samhälle styrs av datorer, appar, skärmar och teknik. Naturligtvis går det inte att undvika allt sådant i evigheter. Men mina barn är 3 och 1 år, det finns ingen anledning för dem att spendera timmar framför tvn varje dag. Jag är ju här. Jag vill prata med dem och leka med dem och läsa böcker för dem och sjunga med dem. Det behöver ju inte tvn sköta.

    I Sverige är det främst barnläkaren och professorn Hugo Lagercrantz som varit uttalat negativ till att små barn får se för mycket på tv. Hans är artikel från 2013 är väldigt enkel att förstå och ta till sig, tycker jag. Forskning i Sverige och i USA visar att skärmtiden kan leda till koncentrationssvårigheter, försämrad läs- och skrivförmåga, försämrad språkförståelse och övervikt. Det största problemet är dock att om ungarna sitter framför tvn hela dagen så leker de mindre. Och leken är det som utvecklar fantasin och stimulerar kreativiteten. Dessutom har ett barn som tittar på tv inget utbyte med andra människor, jämfört med de som får leka mer istället. Lagercrantz avslutar dessutom den med att lista ett gäng riktlinjer. Bland annat håller han med amerikanska barnläkarförbundet om att barn under 2 år inte ska kolla på tv alls, barn över 3 år bör inte se mer än 1-2 timmar på dag. (För mig låter det mycket, men det är ju såklart inget måste.) Man bör också “välja program som är berättande” och sitta med som vuxen. Tvn ska inte alltid vara påslagen i bakgrunden och barnen ska inte äta framför den (inte vuxna heller, men det är en annan fråga).

    Jag är dock inte helt svartvit i frågan. Jag förstår och har upplevt själv att det kan vara praktiskt att låta tvn vara barnvakt. Men i flera timmar? För mig är det också helt otänkbart att Elsa, 3 år, skulle se en hel Disney-film. De varar ju ofta i över 1,5 timmar och är JÄTTELÄSKIGA! Lejonpappor dör, fiskrom kommer bort, styvmödrar är mordlystna, valpar ska bli klädesplagg, freaking trafficking händer! Det finns enligt mig ingen mening med att låta henne se något som hon inte förstår till iallafall 90 %. Hugo Lagercrantz har mjuknat lite sen 2013, visar det sig en artikel i Sydvenskan från 2016. Han berättar om hur just Babblarna har fått hans barnbarn att lugna ner sig lite. Men han påpekar samtidigt att för språkutvecklingens skull är det superviktigt att man pratar med sitt barn och ser dem i ögonen, iallafall några timmar om dagen. Eh, ett par timmar om dagen? Jag pratar med Elsa (Elsa pratar med mig) från 5.30 på morgonen till 19.30 på kvällen. No worries där Hugo.

    I samma artikel i Sydsvenskan försöker även en förälder och app-intresserad, Fredrika Bursell, påstå att “det är viktigt att barn får lite skärmtid när de är små för att de ska klara skärmtiden när de blir äldre”. Nej. Jag tror absolut att ungar klarar av en iPad eller en laptop utan problem, den dagen det krävs av dem, utan att de måste utsättas för skärmtid från spädbarnsåldern.

    Så. Nu ska jag sluta raljera. Jag är inte guds bästa barn. Jag har kanske inte ens rätt. Men så här säger min magkänsla och det är den som får bestämma när jag uppfostrar mina barn. Och försöker göra dem till bra människor med empati och fantasi.

    Vad är väl en bal på slottet?

    August 24th, 2018 | Posted by Jess in Friends. | Lillebror - (1 Comments)

    Det är fredag, men Eric som har jobbat övertid hela veckan, plus hela förra söndagen, fick faktiskt ledigt idag. Så det är vi glada för, speciellt med tanke på att han sen kommer att vara borta på det där bröllopet hela helgen. Och jag ska stanna hemma. Vi tog det beslutet tillsammans med svärföräldrarna som inte känner sig bekväma och säkra nog att klara av Ville ensamma över hela helgen. Elsa hade inte varit några problem, kanske att hon hade varit lite ledsen på kvällen som hon ibland när hennes mormor har passat henne, men annars lugnt. Men Ville är inte glad för att låta någon annan jag söva honom. Dock så har vi övat flitigt, Eric, Ville och jag, och nu funkar det helt okej att Eric lägger honom. Så det där med svärföräldrarna kommer väl också snart, förhoppningsvis.

    De är inte heller de yngsta längre och det är svettigt att springa efter en ettåring som nyss upptäckt att benen kan ta honom på nya upptäckter, överallt och ingenstans. Hade bröllopet varit i Frankfurt så hade vi chansat, eller tagit med lillsnöret. Men nu är det en bilresa på fem timmar som krävs och vi kan inte köra hem spontant mitt i natten och rädda Ville (eller barnvakterna). Och han är inte så bra på att åka bil, så det känns inte schysst att släpa med honom. Dessutom blir det inte samma fest för mig, speciellt, om jag ska underhålla min son hela helgen.

    Vissa kanske föreslår att vi ska åka och hoppas på det bästa. Och det skulle vi kunna göra. Han överlever naturligtvis, det handlar ju bara om en enda natt. Men jag står inte ut med tanken på att han skriker sig hes efter mig i timmar. Han är för liten för att förstå att jag ämnar komma tillbaks. Dessutom är det inte så kul för mina svärföräldrar heller.

    Det blir alltså ingen egentid med min man i bilen, ingen festmat, ingen galendans med vänner, ingen hotellövernattning, inga festkläder, inget knalligt läppstift. Men det blir barnmys, kusinhäng, god mat och lördagsgodis. Och det får gå bra det också, det kommer säkert fler bröllop och fler fester och jag känner att detta är rätt. För Villes skull.

    En mors tankar om förskolestarten

    August 23rd, 2018 | Posted by Jess in Ungen - (2 Comments)

    På måndag smäller det. Vår treåring ska börja förskolan. Jag är glad och tacksam för att jag har kunnat ha henne hemma så länge som 3,5 år. Det känns bra att hon inte har tvingats in på förskola tidigare, för att vi måste börja jobba. Jag förstår samtidigt att många inte har ett val och att många barn har det hur bra som helst på förskola och att många inte trivs med att gå hemma med sina barn. Jag dömer ingen. Men för oss har det varit helt fantastiskt. Ingenting har jag missat av Elsas första  3,5 år i livet.

    Men nu är det tid. Hon är redo. Jag är förhoppningsvis också redo. Elsa är sugen på att få fler jämnåriga polare, att lära sig nya grejer, att få använda en jättecool lekplats som vi gått förbi hur ofta som helst sen vi flyttade hit. Hon tycker det ska bli kul att fira de tyska högtiderna fasching, Sankt Martin och Nikolaus. Hon längtar efter att få använda barntoaletterna och barnvaskarna, gymparummet och allt härligt pysselmaterial som hon redan spanat in i lokalen. Det är i Sternschnuppengruppe, stjärnfallsgruppen, som hon kommer att gå, vår stjärna, och jag gillar hennes huvudlärare som vi träffat två gånger redan.

    Nu är jag mest orolig för att hon inte kommer att få några kompisar. Lite egen är hon allt, som man säger i Skåne. Lite speciell, ganska lillgammal och försiktig. Följer gärna, men har också egna idéer om hur saker och ting ska vara. Pratar ju flytande svenska och tyska, med flera ord som vi säger på svenska, även i tyskan. Snippa, bajs, godis, busa och trams till exempel. Fast det löser sig säkert också snabbt, att hon kommer in i att det är tyska som gäller om folk ska förstå. Jag tycker att man så tidigt kan se vilka barn som kommer få en tuff skolgång, vilka som aldrig kommer att ha problem med att bli omtyckta, vilka som är starka och kaxiga och oroliga och elaka och osäkra och självsäkra. Det gäller att inte självförtroendet krossas redan i förskolan, att lyckas hitta någon som förstår en och som vill ha med en i sitt sammanhang.

    Så jag hoppas att hon kommer att hitta sin plats. Få vänner i gruppen, känna sig trygg och glad och avslappnad. Vilja gå dit. Hon ska bara gå förmiddagar också, vilket förhoppningsvis inte kommer att vara en nackdel när det kommer till att komma in i gruppen. De flesta har föräldrar som jobbar och är där hela dagen, men jag tycker det räcker gott och väl med förmiddagarna. Då får vi äta lunch tillsammans, läsa böcker till vilan och sen ha eftermiddagarna på oss att hänga vi tre igen, storasyster, lillebror och jag.

    När Ville skötte tvätten

    August 22nd, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

    Klockan är 11.30 och Ville skriker i frustration. Han är lite som Skalman när det kommer till rutinerna och vill gärna inte ha sin lunch ens en minut försent. Men jag måste tvätta och eftersom vi ska ut och träffa kompisar på lekplats i eftermiddag, gäller det att jag får igång en maskin innan lunchen som jag sen kan hänga upp medan barnen vilar. Planerat in i minsta detalj. När vi sen sitter och äter rökt makrill och stekt potatis till lunch, så hör jag ett märkligt dunsande från tvättmaskinen. Det låter som att hela tvättrumman slår in i själva höljet på ett onaturligt sätt. Men efter nån minut slutar det och allt ser bra ut där borta, så vi äter färdigt.

    Efter att alla ätit färdigt, fått färska hallon till efterrätt och jag ställt tillbaks all mat på sina platser, går jag för att hämta Ville som står och tittar in i det snurrande, skummande. Då ser jag att det ligger ett par ljusgula föremål närmast rutan inne i tvättmaskinen. Efter ett par intensiva varv ligger det dubbelt så många och jag kan absolut inte komma på vad det är för något. Kanske bananskal? Har jag glömt att tömma fickorna på någon av byxorna i maskinen? Eller är det något slags pysselmaterial som Elsa haft i en av sina brallor? Är det en wettex-trasa som gått sönder och klumpat ihop sig? Det är svårt att se med alla bubblor från tvättmedlet, men under tiden som jag står där och funderar så kommer det bara dit fler och fler bitar. Är det potatis? Men hur sören har ett gäng okokta potatisar hamnat i tvättmaskinen? Är det något konstigt art director-projekt som Eric sysslat med på jobbet? Har Eric en älskarinna som är i potatisbranschen?!

    Jag gör det enda rätta och stannar och öppnar tvättmaskinen, trots att alla kläder dryper av såpigt vatten. Jag fyller mina kupade händer med de konstiga gula sakerna och inser att det luktar. Det luktar surt. Det luktar vinäger. Det luktar och det ser ut som och det är… inlagda kronärtskockor.

    Jag fattar äntligen att dunkandet vi hörde innan måste ha varit en glasburk med kockor som legat inne i tvättmaskinen när jag satte igång den. Minnet av en Ville i pyjamas som kånkade omkring på en sådan burk kommer tillbaks till mig. I en av bitarna som jag hittar nära rutan sitter en glasskärva och jag blir genast rädd att hela burken har exploderat och spritt ut glasskärvor i både maskin och bland kläderna.

    Efter att jag har tagit ut alla våta klädesplagg, ett efter ett, och rensat dem från bitar av kronärtskocka, hittar jag locket. Och sen även burken, som turligt nog är hel, saknas bara en liten flisa högst upp, den jag redan hittat. Det blir alltså inte värre. Jag tar ut allt, rensar bort alla kronärtskockor och kastar in mer tvättmedel tillsammans med den våta tvätten. Den blev precis klar, jag orkar inte tvätta om den, även om den luktar liiite skumt av ättika. Jag hoppas att sensommarvinden på balkongen kan lösa det, fläkta bort osen åt mig. Och så hoppas jag att Ville inte slänger in fler matvaror i tvättmaskinen och att jag kommer ihåg att kolla trumman innan jag tvättar nästa gång.

    Dagmamma på visitkortet?

    August 21st, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Jobb. - (0 Comments)

    Teaser:

  • Idag träffade jag en dagmamma för att prata om hennes vardag som dagmamma. Förra veckan träffade jag en kvinna som är ansvarig för dagmammor på kommunen. Jag funderar nämligen starkt på att själv bli dagmamma. Dagbarnvårdare. Ett yrke som eventuellt håller på att dö ut i Sverige, men som är populärt här. Tyskland – alltid lite efter.
  • Men för att få tillåtelse att passa någon annans barn och få betalt för det, så måste många saker till. Man ska ha gått en utbildning som är sex månader lång. Man ska ha tillgång till en trädgård. Man ska ha ett boende som är “lämpligt”.
  • Kursen kan jag tänka mig att gå, men trädgården får vi nog kanske jobba på. Det hade kunnat bli så fint bakom huset där vi bor nu. En liten plätt med gräs till mina och kanske andras barn. Det krävs dock mycket jobb och säkert också mycket stålar, innan man kan låta en unge tulta omkring där.
  • Så dagmammafunderingarna snurrar vidare i mitt huvud, marineras. Kanske berättar jag mer en annan dag.