Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Lördagen slut. Den började konstigt när Ville som nu kunnat gå i nästan tre månader plötsligt inte ville stödja på sin högerfot mer. Han haltade och grät och föll ihop när han försökte, och kunde knappt ens krypa utan att grimasera av smärta. Jag googlade, såklart. Och kom fram till att det antingen var höftsnuva eller växtvärk. Även mina kloka vänner hemma i Sverige kom med sina tankar och så bestämde vi att han var alldeles för glad för att behöva åka till akuten, och barnläkaren har ju stängt på helgerna, så den kan vi ju besöka först på måndag i vilket fall.

Men sen sov han middag och efter det verkade det gå bättre och bättre.

Innan dess hann vi med ett besök hos frisören också, barnen och jag. Det blev tyvärr inte så bra. Alltså, lite hår blev de ju av med, men Elsa fick en lugg med fyra nivåer och Villes frisyr är ojämn på massa ställen så där får jag nog ansa till det imorgon. Sen vandrade vi ner och köpte blomma till Kristina och Steven, salamipinnar på Rewe och sen gick vi hem och mötte Eric som hade varit på Lidl och fyllt på kylen.

Efter att alla fått lunch och vilat lite körde vi alltså mot Dreieich, till Kristina och Steven och Eric som bor där. I ett alldeles nybyggt och fräscht parhus bor de, med en liten trädgård och vackert trägolv. Izabella och Noah kom också. Vi satt ute och fikade, i den varma höstsolen. Och alltså, att ha en terass, en trädgård, ett eget hem som är deras bara deras. Vilken dröm. Vilken freaking dröm.

Barnen lyckades sen hålla sig vakna i bilen så att vi kunde äta kvällsmat och kasta dem i säng, varpå Ville kräktes i sängen, bara litegrann, men ändå. Nu hoppas vi på en lugn, kräkfri natt. Han har sovit bra någon gång till, sen jag berättade om det sist. Imorse korvade han runt mellan 4 och 5, innan han fick lägga sig i vår säng och somnade med sina händer på mina kinder (måbrahormoner i massor!) men då vaknade Elsa precis så jag gick in till henne, och, prisad vare gud, så somnade hon om. Sen sov vi allihop till 6.45 typ! Det händer ALDRIG att vi får sova längre än till 6!!

Ja, alltid lite sömnprat, den är ständigt i fokus i en småbarnsfamilj.

Fredag, förskola, tid.

October 5th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

I natt sov Ville utan att vakna en endaste gång. Eller iallafall inte så att han behövde min hjälp att somna om/jag har inte märkt att han vaknat. 5.30 trodde vi att det var morgon, men då frös han nog bara för sen somnade han om bredvid Eric med min hand i sin. Naturligtvis har Elsa istället varit vaken ett par gånger i natt, men det stör inte lika mycket, eftersom man bara kan lägga sig och gosa bredvid henne och själv somna om direkt. Det är fredag. Elsa har varit på förskolan. Hennes bästis har fått lunginflammation och var inte där idag och kommer inte att komma nästa vecka heller. (Jag pratade med hennes mamma idag.) Stackaren. Men det är nog inte onyttigt för Elsa att tvingas vidga sina vyer och leta upp nya kompisar. Det är dessutom höstlov i Hessen så många barn är borta och de har slagit ihop grupperna litegrann.

Medan Elsa var där stack Ville och jag och handlade en sväng. Jag älskar när vi inte har bråttom och jag kan låta honom gå själv i gångarna, titta på hundarna på hundmaten och flörta med ostdiskarbetarna tills han får en fet rulle ost i handen. Samma sak när vi kom hem igen, matkassarna får stå ett tag så att vi kan leka kurragömma runt farfars bil i 20 minuter. Så härligt. Och viktigt, känns det som, att göra grejer på Villes nivå och att inte bara låta honom hänga på på Elsas nivås grejer.

Sen hämtade vi Elsa tillsammans och hon hade haft en fin förmiddag och fått en ny vän. Väl hemma hade hon fått ett brev av sin bästis, så då var vi tvungna att ägna vilan åt att pyssla ett kort åt henne. Dock älskar ju jag också att pyssla, så det är ju inte direkt en uppoffring. Vi har även börjat tillverka en julkrubba i trolldeg, sa jag det redan? Igår fick Ville gnida runt trolldeg på olika formar medan jag gjorde ett par oerhört fula får. Stackars baby Jesus säger jag bara, som tvingas ligga i krubban och stirra på dem medans julen fortgår.

Imorgon är det helg. Vi ska träffa vänner på eftermiddagen. Barnen ska klippa sig på förmiddagen. Söndagen är utan planer. Helst vill jag sätta mig på tåget mot Hamburg och gosa med lille B som föddes i söndags, Erics systers bebis. Han ser så MJUK ut på alla bilder som kommer. Bebisar på foto alltså. Bästa. (I verkligheten kommer de så småningom börja slänga mat på golvet, skrika livet ur sig om de inte får klättra upp i handfatet och springa åt andra håller när man kallar på dem. Host Ville host.)

Nu, kvällslugn.

 

Helkväll på Stora Munnen*

October 3rd, 2018 | Posted by Jess in Friends. | Resa. - (2 Comments)

En av kvällarna i Barcelona hade vi bord på omtyckta Boca Grande. Jag läste om den restaurangen på Victorias, matplatsen.net, blogg. Hon är i Barcelona jätteofta och uppskattar god mat, brukar också baka och laga mat efter hennes recept. Så henne litade jag på. Izabella, som är lika glad för att planera och göra research som jag, hade bokat bord där och uppsnoffsade till tänderna travade vi dit i fredags. Det var inte långt från vårt hotell heller, också en pluspoäng. Det var trångt och stökigt och glad stämning där inne. Sen blev jag i och för sig inte superexalterad när jag såg menyn, tyvärr. Det slutade med att jag tog risotto med vildduva. Den smakade väldigt gott, men det var inte sådär så att man tror att man har dött och kommit till himlen. Trots det var atmosfären så bra att man liksom ändå kände sig lycklig. Eventuellt hjälpte vinet också till med det. Efter en smarrig dessert, nån puddig med hallon och pistaschnötter, blev vi tillfrågade av värdinnan om vi ville gå upp till baren. OM vi ville. Den hade nämligen Victoria också skrivit om. Och den var så cool. Glas, lyx, flärd, lampor och flaskor med sammetsfåtöljer. Vi hamnade i VIP-området, om det nu verkligen var ett sådant, tillsammans med en hög andra snygga människor.

Ja, och sen drog liksom kvällen igång. Vi beställde några citronshots, drack mer cava, resans temadryck, och jag beställde min favoritdrink; Vodka Cranberry. Som troligtvis var gjord på fin-vodka, kanske Grey Goose, för den kostade 18 euro. Och var riktigt välspetsad! Det var liksom allt eller inget när jag började sippa på den.

Vi pratade och skrattade och jag fällde nog nån tår när jag pratade om min gamla nannyfamilj i Kronberg. När Izabella och Madde hade varit på toaletten, nere i källaren, för andra gången kom de upp och var alldeles fnittriga. De såg ut ungefär som Elsa ser ut när hon varit i badrummet i en halvtimme och “tvättat händerna” (= lekt med vatten). Vi skulle snabbt dricka upp och ta med oss en flaska cava ner på toan, sa de. Mhm.

Väl nere på toaletten visade det sig att de byggt upp ett disco där. Alltså discolampor, DJ, dansmusik och glada människor som partajade. Så galet och kul. Vi dansade och drack och fjantade oss och jag skojade om att be DJn spela Linda Bengtzing.

Efter ett tag stapplade vi ut i den spanska sommarnatten, glada och om möjligt ännu fnittrigare än tidigare. Några hade ont i fötterna, några var fullare än de varit sen sitt bröllop. På hotellrummet spelade vi sen äntligen Miss Linda Bengtzing, som det visade sig att alla kunde sjunga med i, till det kom en vakt, los vaktos, som man säger på spanska, och bad oss hålla truten. I princip. Tydligen ville folk sova, trots att klockan bara var lite över 3 på morgonen. I jakt på mer fest hamnade vi i hotellets lilla bar-källare, men där var musiken gäll och folk konstiga, så vi gick tillbaks till rummet igen och låg och snackade en stund i mörkret innan sömnen tog oss.

Alltså, vilken kväll. Vilken stämning. Vilka vänner.

* Boca grande betyder stor mun på spanska. Olé!

 

Startar veckan med Barcelona-energi

October 2nd, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Resa. - (3 Comments)

Det här med att blogga varje dag som jag lovade i något svagt ögonblick har uppenbarligen inte funkat så bra. Men jag tänker att jag ska jobba på att blogga så ofta som möjligt iallafall, så får vi alla vara nöjda med det.

Sist vi hördes satt jag på en strand i Barcelona och njöt för fulla muggar tillsammans med ett par riktigt fina människor. Helgen fortsatte sen i samma tecken. Det var tigerbalsam för mina trötta mamma-lemmar att komma iväg på den här resan. Och det är otroligt hur lite som krävs för att man ska kunna slappna av och hämta ny energi. Jag åkte hem igen i lördags kväll och var alltså bara borta i två nätter, men ändå! Det räckte. Det räckte för att jag skulle få skratta och fnissa och vara lite galen och bli lite full och se en ny stad. Och få prata till punkt, flera gånger. Bara en sådan sak.

Barcelona var dessutom väldigt, väldigt fint. Soligt och glatt och lite hippie på ett rent och sofistikerat sätt.

Nästa år blir det Tallinn.

Vardagen har dragit igång igen. Elsas förskola är stängd för renovering idag och igår. Och imorgon är det 3 oktober, Tysklands nationaldag, så då är både Eric och Elsa hemma. Egentligen hade Elsa en lekdejt med Polly inplanerad idag, men så fick P feber så det ställdes in. Imorse var vi på gympa och sen hängde vi hemma hos Jennie och hennes barn en sväng innan Ville brakade ihop. Jag jobbar på att ta bort hans morgontupplur, så han är rätt sliten när klockan börjar närma sig lunch.

I eftermiddags spöregnade det så vi stannade inne och lekte sagokalas och klädde ut oss och pysslade.

Nu ska Eric och jag jobba lite med kyrkans julmarknad, innan sängen kallar. Förra natten sov Ville som en stock till 4(!), men då var såklart Elsa vaken och låg och pillade mig i öronen mellan 2 och 3.30. Alltid är det nåt.

Paus i Barcelona

September 28th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (2 Comments)

Idag bloggas det från stranden i Barcelona, minsann. Hit kom jag igårkväll tillsammans med Izabella. Så överraskade vi Madde som flög in från Stockholm och även Angelica anslöt lite senare. Vi ska fira Madde som gift sig och fyllt trettio. Och så ska vi fira oss själva för att vi är hårt arbetande småbarnsmammor.

Vi bor på ett jättecoolt hostel mitt i smeten, i en sovsal med eget badrum. Igår åt vi perfekt stekt kött med sparris, pommes och aioli och sen drack vi spännande cocktails på en bar i närheten av hotellet.

Idag började vi med frukost på hotellets bakgård, sen hyrde vi cyklar och styrde kosan mot stranden. Nu är vi här. Och har ätit lunch, grillad lax med bönor och dillmajonäs, och druckit Vichy Catalan.

Det chillas och fnittras och pratas och ingen behöver hjälp på toa, matas, underhållas, få ny blöja eller tröstas. Och det är så skönt. Jag vet att Eric har läget under kontroll hemma, vilket också känns jätteskönt.

Jag njuter.

Osammanhängande babbel

September 26th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Mamma har åkt hem igen. Jag satte av henne på flygplatsen i eftermiddags. Vi har haft några fina dagar. Det är skönt med sällskap i vardagen ibland och ett extra par händer såklart. Ungarna älskar henne. Ville lärde sig till och med att säga mormor, “mommo”. Imorgon ska Elsa fira skördevesper på förskolan och de ska fira gudstjänst tillsammans med oss föräldrar, och sen göra grönsakssoppa och fruktsallad med ingredienser som varje barn fått ta med sig. Elsas uppdrag: Ha med fyra päron.

Vi har också varit och sjungit för sista gången idag, tillsammans med mamma. Nästa kurs börjar om två veckor så jag borde anmäla mig till den, men har inte fått tummarna ur än.

I helgen väntar hemmagjord pizza och kanske lite trädgårdsfix. Jag skulle vilja hyra en högtrycksspruta, eller vad det nu heter på svenska, och göra rent balkongen. Får se om vi får tummarna ur till det!

Annars då. Jag är så trött. Vi måste sömnträna Ville. Han sover så dåligt, vilket betyder att vi också gör det. Ska läsa på lite kanske i helgen också och se om jag hittar nån smidig metod. Lille skrikisen.

Mamma passade barnen i tisdags och jag var i Frankfurt och blev ompysslad på salong, samt snickelisnackade med Josefin. Det var mysigt. Även om jag hatar nagellacksfärgen i dagsljus.

Så. Nu räcker det väl med osammanhängande babbel? Sängen.

Ausnahmezustand

September 23rd, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Mamma är här och vi har pratat oss genom hela kvällen. Och nu vill jag sova. Ska be att få återkomma imorgon. Hej!

De som vill kan lära sig den tyska glosan i rubriken istället. Ha så kul!

Ett tradigt blogginlägg för sakens skull

September 22nd, 2018 | Posted by Jess in Ego. - (0 Comments)

Elsa har varit och lekt hos sin kompis nu på förmiddagen och de hade så kul! Jag drack fint te med mamman i köket så länge och det visade sig att vi hade mer gemensamt än jag trodde. Och trevligare än jag trodde också. De bor ju dessutom på samma gata, så om nåt år kanske flickorna själva kan springa hem till varandra, precis som jag och min bästis Malena brukade göra när vi var små. Bästa som finns ju.

Detta förutsatt att de fortsätter vara kompisar och att vi bor kvar här. Och det gör vi väl, så som det ser ut nu. Suck. Detta läge, finns så mycket jag vill men inte kan säga. Jag drömmer vidare, så kan man sammanfatta det. Så fort jag har en stund över och är utan telefon, till exempel när jag sitter och håller Ville i handen på natten, planerar jag mitt drömkök. Det är liksom där allting börjar. Vi får se hur det blir helt enkelt.

Jaja, helgen är igång. Idag har vi inga fler planer, får se om jag kan få med mig Eric till Hornbach sen kanske, skulle vilja ha lite fina höstblommor till balkongen, men jag orkar egentligen inte klödda med det. Känner mig lite lam. Inte skör längre, som tur är, mest lam.

Hej på er.

Skör

September 21st, 2018 | Posted by Jess in Ego. | Filosoferande. - (0 Comments)

Idag är jag skör. Det må vara ett slitet ord för de som läser många själfulla bloggar, men det är precis så det känns. Hela dagen har pendlat mellan melankoli och sorg, känns det som. Men jag är ganska bra på att bita ihop och har man två barn så är det bara att kämpa på med blöjor och hämtning och mackor och snacks och tupplurer och pyssel med kastanjer. Jag misstänker att en härlig gråtsession hade hjälpt, men av någon anledning har jag svårare för att gråta sen barnen kom. Vad är upp med det? Borde jag inte vara blödigare nu, mer som står på spel, mer att oroa mig för ju?

Ville ramlade ner för hela trappan imorse. Han slog volter, rullade i luften och dunsade säkert fem gånger innan jag skrikandes fick tag i honom. Min lille värdelösa stuntman som bara för två dagar sen skaffade sig en stor, blå bula när han ramlade på trottoaren och dunkade skallen i asfalten. Nu fick han några blåmärken till och jag fick hjärtat sönderkramat och gråten i halsen.

Sen slutade Elsas lärare så då fick vi säga hejdå till henne. Både Elsa och jag hatar att säga hejdå, det är en grej som hänger ihop med det här med att vara utlandssvensk. Många sorgliga avsked innanför våra bälten har vi.

Efter det rullade det ändå på ganska bra. Ville sov, Elsa och jag pysslade med de där kastanjerna och sen snackade vi med mamma/mormor en sväng.

Men sen började det spöregna så vi kunde inte cykla till biblioteket som det var tänkt. Fick istället nästla in vår världsrekordslånga bil i världens minsta, dyraste parkeringsgarage och sen gå därifrån till bibblan. Väl där hade vi böter att betala för att vi prioriterat bort låneböckerna alldeles för länge. Ville rusade sen runt och kastade böcker på golvet och flyttade på stolar, skyltar och CD-skivor, så att jag inte hade ro att hjälpa Elsa.

På vägen hem tog den 6 minuter långa bilresan 40 för att det hade hänt en olika bredvid rondellen där vi behövde köra igenom. Folk blir så själviska i sådana lägen också, när trafiken står still, och alla har bråttomast i världen. När vi kom hem stannade vår 16-åriga granne sin moped bredvid oss och berättade att det var en bilolycka där ett barn blivit fastklämd i en bil. Han hade kört där förbi och såg märkbart tagen och chockad ut. Tydligen var det en fruktansvärd scen.

När jag försökte göra teriyakiglaserad aubergine till middag hörde jag ambulanshelikoptern på samma ställe i säkert 30 minuter, på vägen där barnet kämpade för sitt liv. Och då fick jag nästan en panikångestattack och skar mig djupt i fingret. Sen Elsa började förskolan “känner” jag ju 65 barn till, utöver de ungar jag träffat på musiken och gympan och lekplatser här i stan. Tänk så fruktansvärt hemskt om det är någon av dem som fått sin lilla kropp mosade av vassa plåtbitar och tusentals hästkrafter och G-krafter och tänk om det är någon jag träffats familj som just nu sitter och gråter hysteriskt på ett sjukhus där en helikopter landade för nån timme sen. Orkar inte.

 

 

Jag skickade ett sms till Eric som kunde lämna jobbet direkt, en halvtimme tidigare, och så var vi plötsligt två som la barnen och nu får jag har mina fötter i hans knä medan Miriam Meisel drar skämt på tvn och teet kallnar bredvid mig.
Livet.
Så oförutsägbart.
Så fantastiskt.
Så skört.

Temperaturer

September 20th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (2 Comments)

Idag var det äntligen sista dagen på den tyska sommaren. Som seriöst har varat i sex månader nu. Idag var det 30 grader. Imorgon ska det bara bli 24. Wohoo, skönt med sval höst. Eller nåt. Det ska bli så skönt med lite kallare temperaturer och friskare vindar och regn! Mitt största problem med hösten är att jag inte vet vad Ville ska ha på sig på natten. Tyskarna gillar ju sina sovpåsar, alltså typ som en säck med armhål, en ihopsydd dopklänning, som de stoppar ungarna i. Ville hade aldrig en sådan när han var liten och nu förstår han inte vitsen med den. Förstår inte vitsen = Skriker som en galning när han märker att den är på och han inte kan köra fast sina köttiga små ben mellan spjälorna i sängen.

I Sverige används väl inte de här tvångsdräkterna på samma sätt, men Ville hatar även den svenska metoden – täcke. Han vaknar ofta när man diskret försöker lägga på det och om han är vaken när det kommer sprattlar han och sparkas tills täcket har dödats och ligger nere vid hans fötter, utan att röra honom.

Vi har på senaste tiden kört pyjamas med fötter och ibland en kortärmad body under för extra värme. Men han vaknar ju hela tiden. Varje natt. Minst en gång i timmen för tillfället. Och kräver att jag håller honom i handen tills han somnat, och ibland vaknar han tio minuter senare igen och märker att min hand är borta och att jag somnat. HUR VÅGAR JAG SOMNA NÄR HAN ÄR SUR??! Tänker han då och krafsar aggressivt efter min hand. Suck. På grund av detta är det dock omöjligt att räkna ut om han fryser eller är varm eller om han bara fortfarande försöker värka ut den där svullna, ljusgrå tandbölden i underkäken. Jag. Vet. Inte.

Känn på hans kropp, tänker ni. På bebisar ska man ju inte kolla temperatur på händer eller fötter. Det är inte tillförlitligt. Man ska känna på ryggen, lite innanför tröjan. Villes rygg är alltid sval. Hans händer och fötter är alltid varma. Jag. Vet. Inte.

Nu kommer hösten. Vad ska han ha på sig då? Den där vinteroverallen vi ska låna av Noah? Ska han sova i den? Ska vi lägga honom på lammskinnet Elsa fick av Jannicke när hon föddes? Ska vi köra upp elementen på högsta värme och hoppas på det bästa för Ville medans vi själva avlider av slaganfall? Jag. Vet. Inte. Men det ordnar väl sig det också.