betyder ordagrant att tvinga någon till deras lycka. Alltså att tvinga någon att göra något som man vet att de behöver slash kommer att gilla. Ett ordspråk som passar perfekt in på min dotter Elsa och hennes ovilja att göra något som helst utanför den såkallade bekvämlighetszonen. Hon skulle helst bara vilja stanna hemma alltid, kanske pyssla något eller läsa en bok hon läst tretusen gånger innan. Samtidigt som hon med jämna mellanrum klagar på att hon har tråkigt. Hon vill gärna träffa kompisar och leka hemma hos dem, men vågar inte, påstår hon.

Jag tror att mycket av det här är en fas. Jag hoppas att mycket är en fas. Hon är nämligen också extremt negativ just nu, vilket får mig att känna dåligt samvete, om hon skulle ha fått denna egenskap av mig? Fast jag egentligen inte tror att jag är en negativ människa. Får Elsa en glass så blir hon inte glad, utan ledsen, eller ännu värre sur, för att hon inte fick två/fick med strössel/fick en stor/fick en med choklad. Så trist att ha att göra med, verkligen. Men tillbaks till hennes ovilja att hitta på saker.

På måndagar gympar hon. Det är i en lokal där vi gick på gympa när hon var liten och läraren är även hon exakt samma som då. En massa barn som gympar där går på samma förskola som Elsa. TIll och med hennes bästa vänner från föris, går och gympar. Ändå är det ett helsicke att få dit henne. Det ska gnällas och skrikas och bråkas och protesteras. Hon vill verkligen inte. Hon trissar upp sig själv och gråter till och med ofta, innan det är dags att gå in. Och jag peppar, uppmuntrar, övertalar, tvingar henne till hennes lycka. För väl inne på gympan har hon såklart skoj! Lär sig nya grejer, utmanar sig själv och busar med sina kompisar. Att det ska vara så himla svårt att komma ihåg det till nästa gång förstår jag inte. För när en vecka har gått och vi måste ta oss mot gympan igen, då är det samma visa igen.

Min känsliga, övertänkande lilla filosof. Ibland blir tankarna för stora och för smarta för hennes bästa och hon hinner gå igenom allt som skulle kunna hända. Vi jobbar på det. Och jag är stolt över henne att hon vågar gå själv på både gympan och kören. Och jag är nöjd med att hon faktiskt har kul där inne, så att det inte är olycka jag tvingar henne till.

Dagens blogginlägg levereras till er direkt från badrummet här hemma. De stora barnen plaskar i badkaret, kastar ankor på varandra och lever rövare. Är man trebarnsmamma så måste man kunna multitaska, så jag tog datorn med mig in här och försöker samla mina tankar kring veckan som gått.

Mest spännande har det definitivt varit att ta posten. Vi väntar på avgörande brev ifrån människorna som härskar över föräldrapenning. Såhär. Innan Elsa föddes jobbade jag och tjänade normalt med pengar. Min mammapeng efter att Barn nummer 1 fötts baserades alltså på den här lönen och låg på typ 1200 euro i månaden, om jag minns rätt. När sen Ville kom, 2 år och 4 månader senare, hade jag inte jobbat en dag sen innan Elsa och förväntade mig alltså minumumsumman i föräldrapeng. Men då hörde de av sig från Elterngeldstelle, som de heter där de bestämmer om pengar till föräldrar som är hemma med barn, och tipsade om att fylla i papprena lite annorlunda för att sen kunna claima massa mer pengar. Minstasumman ligger på 300 euro, plus 75 till om man har två barn under 6. Tror jag att det är. Alltså fick jag samma för Ville som för Elsa! Otroligt!

Nu med Trean önskar vi naturligtvis inget hellre än att ytterligare en gång få samma summa pengar, men vi minns inte hur vi fyllde i med Ville och jobbat har jag ju sannerligen INTE gjort. Vi/Jag väntar med andra ord andaktigt på posten och meddelande om hur mycket jag ska belönas med för mitt slit.

Extremt ospännande var livet i helgen, då vi inte gjort särskilt mycket alls. Ibland behöver en det också. Vi är en familj som trivs bra i våra pyjamasar och ska vi inte iväg så kan vi utan problem skrota runt i dem till lunchtid, ungefär. Det gjorde vi i lördags, innan vi åt dyra ädelostar (jag) och salt Vitam (de andra tre). (Liva håller sig fortfarande till bröstmjölk direkt från källan.) På eftermiddagen tog vi oss ut till en lekplats i närheten och jag tvingade Eric att leka med barnen medan Liva och jag gick på långpromenad i solen och fnissade åt Gott Snack. Det har varit varmt här i helgen, nästan 18 grader idag. Men så brukar vi ju också få vår tidigare och höst senare här nere i Hessen. En av de stora fördelarna med att harva runt i Tyskland.

Sådär då. Då har ni ändå lite koll på mig och mitt huvudbry för veckan som gått. Nu ska jag tvätta barnhår och kräma in, innan det är tid att gosa bebis och sen kasta in handduken. Imorgon kör livets mer intensiva dagar igång igen. Men jag älskar det. Hej på er!

Nu var det fanimig längesen. Nästan ett år om jag minns rätt. Tiden går snabbt när man har roligt, men det vet ni ju redan. Detta är eventuellt början på en nya era för bloggen. Jag saknar den. Jag saknar skrivandet och att berätta vad vi har för oss och ibland pratar jag bara med mina barn på hela dagen och då kanske det är skönt att få ute lite babbel här? Vi får väl se. Jag tänker inte lova något, men min plan är att få ut något varje söndag. Det känns rimligt, även om jag säkert kommer att glömma/inte ha tid någon vecka ibland. Sådär. Vad har då hänt sen sist? Ja, hur sammanfattar man ett år i någons liv? Eller ännu värre, ett år i fem människors liv? För vi är ju fem nu, och det får väl ändå räknas som den största händelsen 2019, att det kom en bebis den 5 november. Liva heter hon och hon är utan tvekan den snällaste, lugnaste och lättaste av våra ungar. Än så länge iallafall. Troligtvis kommer hon att bli en överjäklig tvååring eller en mycket temperamentsfull tonåring, men det få vi ta då. För i nuläget hänger hon mest med. Äter, sover, grymtar lite om det är för lite action framför henne och så tar hon nappen! Guds gåva till trebarnsmamman. Den där nappen köper oss tid när vi har varit på lekplatsen i tre timmar och Liva är hungrig som en liten vargunge, men de stora barnen först måste kläs av och tvättas och ordnas. Då pluggar vi in nappen och vips så har jag några minuter till på mig att få ordning på Ville. Elsa klarar sig ju bra själv och Ville är på god väg han med.
Så livet går sin gilla gång och vardagen är hektisk, men härlig. Vi har bokat lite semestrar och det blir bröllop i sommar och Grekland med storfamiljen i september. Men nu närmast ska vi gå och äta lunch på stan, något som i princip aldrig händer (nackdel med småstaden vi bor i). Familjehäng, älskar det!
Ni kan väl säga hej om ni läser och vill ni läsa om något särskilt får ni säga det också. Så hörs vi nästa söndag, senast. Hej!

Tycker mig ändå kunna säga livets resa, eftersom jag ändå rest en del. Alltså, vår familjetripp till södra Afrika blev allt vi hoppades på och mer. Det var så fantastiskt. Och jag lyckades faktiskt stanna upp flera gånger under turen och tänka på det och lite försiktigt tänka på hur fint vi alla hade det och hur lite vi hade glömt och hur lite som gått snett.

Jag har egentligen inte lust att blogga, massor att göra inför Elsas första (av två) födelsedagskalas på söndag, men det blir väl knappt lättare att vänta ännu längre så jag tar tjuren vid hornen! Och börjar ikväll iallafall. För det lär väl krävas ett par inlägg för att täcka några procent av allt vi sett och ätit och träffat och känt.

Men vi börjar i början, med ett par ganska långa flygresor och ett par rätt trötta barn. Svärför körde oss till flygplatsen och vi startade med en stadig kvällsmat på Burger King så snart vi hade fått iväg en resväska och en stor ryggsäck till planets bagageutrymme. Ändå rätt nöjd med hur lite prylar vi tog med och då hade jag ändå packat många böcker, några bilar, ett par hästar, spel och stapelburkar (som visade sig funka lika bra som spannar på stranden!). Men såklart, vi hade ju mest med sommarkläder och vi räknade med att behöva tvätta nån gång också.

Vi försökte busa så mycket som möjligt på flygplatsen för att göra av med energi, men barnen var trötta redan i Frankfurt och Ville sov en stund på väg mot London, innan det var fullt ös igen. Att bytta terminal på jätte-Heathrow tar sin lilla tid så vi behövde i slutändan inte vänta så länge innan vi lastades ombord på British Airways-flighten som skulle ta oss till Kapstaden. Planet lyfte runt 22.00 och då var både Elsa och Ville väldigt sömniga, men uppspelta av allt det nya, särskilt sätenas tv-skärmar… Dessutom skulle vi först upp i luften, sen serveras dricka i två omgångar, sen serveras kvällsmat, innan de äntligen släckte lamporna så att två små svensktyska barn på 40e raden kunde komma till ro. Ville sov bäst av oss alla fyra, i mitt knä i olika positioner som gjorde olika ont på min kropp. Det är ju i princip hans högsta dröm att få sova så nära mig så han var nöjd. Med Elsa var det värre. Sätet var liksom för stort för henne, lutade inte bra nog och hon sov inte jättebra, men var ändå slut nog för att kunna skrapa ihop några timmar iallafall. Eric har som en image-grej att han inte kan sova på flygplan så han försökte hålla sig vaken så länge som möjligt, men jag, som väckte mina ömma kroppsdelar nån gång i timmen, såg nog att han också slumrade mot slutet.

Fram kom vi iallafall. Vid 11 på förmiddagen, sydafrikansk tid. Då hade barnen varit vakna i runt 5 timmar och levt rövare, fast tyst och stillsamt nog så att vi fick massor av beröm från medpassagerare och personal när vi gick av. Stolt mor. På flygplatsen stod en trevlig kille med en ännu trevligare skylt med vårt efternamn på och efter att jag hade burit Ville i flera kilometer, och vi hade tagit ut pengar från en bankomat utan vakt (så modigt!) var vi framme vid en stor bil som körde oss till vårt första stopp, gästhuset i Kapstaden.

Chauffören frågade om vi ville har ACn på eller fönsterna nere och Eric och jag svarade i munnen på varandra att fönstrena skulle vara nere. Efter mer än ett dygn i konstgjord flygplansluft var vi väldigt sugna på syre. Och luften var ju mild, varm och luktade utomlands. Vi åkte i utkanten av Kapstaden, såg bergen som ringar in denna fantastiska plats och lyssnade på killen som körde när han berättade om vad vi åkte förbi. Kåkstäderna stod ut såklart, direkt. Fallfärdiga skjul med jordgolv och sopfläckiga små vägar mellan hemmen. Vi såg massor av liftare, färgglada fåglar, en apa i vägkanten och hörde glad, rytmisk musik, högt, från förbipasserande bilar.

Efter typ en halvtimme var vi framme på Rosedene Guesthouse. Högsta säkerhet med taggtråd och övervakningskameror och höga murar, hade alla husen i området. För att komma in fick man gå igenom en sluss där innerdörren inte öppnades förrän ytterdörren var stängd. Poolen lyste turkos, Tafelberget gnistrade i bakgrunden och vi blev hälsade med ett vänligt hello. Det var så snyggt inrett, modernt, afrikanskt, hemtrevligt och ändå stylish. Vi blev visade vår stuga med stor terass, två sovrum, två badrum, vardagsrum och kök. Perfekt för oss. Vi stuvade in oss. Satte oss ner på terassen och tittade på varandra. Vi var i Sydafrika. Vi hade klarat av resan dit. Nu skulle det roliga börja.

Att Elsa en pratkvarn är ingen hemlighet, hon har babblat på intensivt i hela sitt liv i princip. Skulle hon vara tyst en längre stund så kan en vara säker på att det är något som är fel. Det är så kul att snacka med henne om förskolan också, för än berättar hon allt som har hänt, vilket kanske inte lärarna alltid är medvetna om… Ville får ju lunch innan vi hämtar Elsa så han sover direkt när vi kommer hem med henne och Elsa och jag kan äta lunch i lugn och ro. Det känns ofta som att hon behöver det, få komma ner i varv och ventilera allt som hänt under förmiddagen ute i stora världen. Hon är så gullig också med sina kärleksförklaringar och små tankar som ploppar upp. Igårkväll när vi låg och mös inne i hennes säng sa hon till exempel: “Du är världens bästa mamma, mamma. Jag är så glad att pappa sökte ut (aussuchen alltså valde) dig till att bli vår mamma.”

Under tiden låg den andra snackemostern i sängen bredvid och pratade om sina hästar: “Donner, häst, stor häst, liten liten liten häst, Gubben, Donner, häst, Donner.” Och när jag bad honom vara tyst för att det var tid att sova så löste han det genom att viska samma ramsa istället. Han härmar allt vi säger och har gjort det ett bra tag . Han är dessutom mycket hjälpsammare än sin syster och förstår ganska avancerade uppmaningar ändå. Typ “spring och lägg pyjamasen i din säng och hämta Elsas vattenflaska som står på pappas nattygsbord”. Då sprätter han iväg på uppdrag. Och när vi skulle ut innan idag frågade jag vad vi behövde klä på oss för att kunna gå ut:

Ville (pekar på fötterna): Kor!
Jag: Och vad ska du ha på huvudet?
Ville (bankar på huvudet): Mössa!
Jag: Och runt halsen?
Ville (tar stryptag på sig själv): Hasdu!
Jag: Ja, bra. Då fryser vi inte.
Ville (klappar sig på magen): Titta mamma, titta. Jacke mamma, jacke!
Jag: Just det, jackan glömde jag, bra Ville!
Ville: Bra Ville!

Sen skulle han såklart ändå slåss en stund med mig när det väl var dags att ta på jackan, men det är en annan historia.

Ja, det var ju envis influensa eller liknande som drabbade oss. Den kom och gick på det märkligaste av vis och vi var så skruttiga allihop, hela veckan, även när mamma var här. För henne hämtade vi ju ändå upp åp flygplatsen i tisdags. Jag hade ingen röst alls så vi kunde inte prata precis, Elsa och Ville turades om med feber och extrem kinkighet. Mormor som annars är den stora idolen fick knappt göra nåt, allt skulle jag sköta. Trots att jag faktiskt också var SJUK! Markservicen fick vi iallafall hjälp med av mamma/mormor och vi kom ut på nån liten promenad här och där.

Jag kunde också laga mat ganska bra med min försvunna röst och ömma hals. (Halloumistroganoff, laxbiffar med limeaioli, pizza och gulasch.) Så det var ju bra. Och det var mysigt att inte vara själv med gnäll-barnen och det var skönt att ändå kunna ha ett par framviskade konversationer mot slutet där. Nu ses vi i april nästa gång, när vi ska till Sverige.

Friska har vi också blivit, nästan. Elsa är på förskolan och Ville är bara lite snorig. Och skrikig som sören, men det är det ingen som vet var det kommer ifrån. Han vägrade sova i sin säng i natt också, vilket jag inte heller fattar. Men kanske ska man inte fatta allt som en 1,5-åring har för sig. Han får väl sova i vår säng då, tills det passar igen.
Det är bara en liten igelkott med Edward Scissorhands-händer kvar i min hals och den hoppas jag ska hinna flytta innan vi sticker mot Kapstaden. Hoppas även att inte Eric ska få nån försenad variant av vår sjukdom. Tumhållning för det tack.

Herregud, vilken krasslig helg. Ville är ju lite schizofren i många läge och när han är sjuk så peakar det. Han har alltså varit en riktig pärs hela helgen och än är det inte över. Självklart har han inte mått bra och jag är inte heller på topp när jag har feber och ont i halsen VILKET JAG OCKSÅ HAR NU! Men Ville har liksom antingen varit som ett skållhett plåster i min armhåla eller skrikit och rivit efter mig. Eric har inte ens fått titta på honom. Han vägrar äta och dricker knappt heller, och det gör såklart inte att han blir gladare. Nu är han inte så febrig längre, det är ju naturligtvis skönt, men innebär också att han har mer energi till att vara jäklig.

Suck. Elsa körde dessutom igång med feber igår, även om hon mer är en pessimistisk martyr när hon är sjuk, stillsam och ömklig. Och imorgon kommer mormor. Så det är tänkt att vi ska städa lite också här hemma, kanske ta en sväng med dammsugaren till och med. Men det är knepigt när båda barnen helst vill bli burna, mest bråkar med varandra eller gråter för att de har ont i huvudet/inte får kasta blomjord på duplot. Natten har dessutom varit piss, såklart, så att mina tålamodsförråd inte heller är så stora. Men visst, vi tar oss säkert igenom det här också. Feber och hosta och förkylning är ju inte hela världen.

Nedräkningen till Sydafrika har också börjat på allvar och jag, som brukar packa några timmar innan vi ska ut och flyga, har till och med börjat spåna på en mental packningslista! Tänker att vi ska börja lägga fram saker när mamma åkt, iallafall sånt som vi inte kommer att behöva fram tills avresa.

KUL! Ska det bli. Tills dess är ju säkert alla friska igen också!

Aldrig sitter hon ner. Hon står med sjaletten om håret i den mörka farstun där kläder som luktar stall och är dammiga av hö samsas med en hund som inte får komma in i huset. Det är bara hos mormor och morfar som det finns en farstu. Hos oss går man bara rätt in, men här, i stora, pampiga boningshuset, här finns en hall. Och där står mormor. Hon har redan utfodrat både grisar och kor. Hon har gödslat efter natten och förberett dagens sysslor. Det finns alltid en vetrinär att ringa, en traktor att tanka, en åker att plöja.

Så kommer hon in och gör frukost till sina övernattande barnbarn. Det finns Bregott här, hårt, salt smör som gör det hembakade brödet till en fest. Och rökad korv och dansk ädelost. Det finns också en öpen spis som det aldrig eldas i, en kall dragig vind med spännande gamla kläder och en äkta serveringsgång. Det finns en dator som man kan spela MS Röj på, en massa färska Svensk Damtidning och en perfekt soffa att läsa dem i. På julen finns det en vacker kyrka som lyser och spelar när man drar upp den, den står på ett litet bord bredvid soffan. Har man tur så finns det Werthers original i det stora skafferiet, eller kanske till och med en burk med mormors drömmar, så spröda att de smälter i munnen.

Hela dagen rusar fram, nästan i mormors tempo. Det tvättas nere i källaren. Det dammsugas och plockas undan och lagas mat. Morfar kommer in till middagen och får spagetti och köttfärssås dagen till ära, barnbarnens fel. Han äter den med lingonsylt, vilket vi aldrig slutar reta honom för.

När kvällen kommer får vi sova i morbror Christians gamla rum. Det är spännande. Det finns ett handfat i rummet, bara en sådan sak. Det är mormor som bäddat åt oss. Och tvättat sängkläderna och badat oss inne i badrummet i deras sovrum. Nu luktar vi som det där schampoot med kolibrin. Som mormor.

Nu har de varit pensionärer ett tag och flyttat ifrån den enorma gården, men tro inte mormor sitter ner för det. Hon lagar mat till hela släkten när det firas födelsedagar. Även om morfar gått matlagningskurs och hjälper till där han får. Det bakas prinsesstårta, världens godaste, det läggs in gurkar och stickas kläder till alla barnbarnsbarn. Hon är fortfarande på fötterna, min mormor, trots att hälsan sviktar ibland och att hon ändå stått på de där fötterna i 80 år. Idag faktiskt. Idag fyller mormor Inga-Lisa 80 år. Och jag kan inte vara med att fira, men tänker på henne, det gör jag. På hur länge 80 år är och hur många av de åren som jag inte känner till. Allt som mormor varit med om. Otroligt.

Grattis på födelsedagen kära mormor och gammelmormor! Vi ses i april!

Vi är lite krassliga idag, här hemma. Eller ja, sämst är det väl för Ville som ligger och snusar med 40 graders feber i detta nu. Elsa lyssnar på Bamse och är piggast av oss, medan jag mest har ont i halsen och känner mig lite orkeslös. Men så satt jag ju också på en barnstol bredvid Villes säng halva natten och försökte få honom att somna om. Det var hela tiden cirka 25 minuters vyssande och handhållande för cirka 15 minuters sömn innan det började om igen. Inte så lönt. Vid halv 3 gav jag upp så fick han komma in i min säng. Trångt, varmt, obekvämt men bättre sömn ändå.

Ja. Slut på beskrivning av sömn. Roligast igår var annars när Emelie bad om inredningstips till deras nyköpta och nyrenoverade hus, alltså så kul. I väntan på ett eget hus att inreda är jag glad när jag får kreativa loss på andra ställen istället.

Igår var vi på teater. Pettson och Findus. Till och med Ville satt still i nästan 40 minuter och tittade storögt på när Findus busade med mucklan och Pettson pratade med hönorna. Elsa satt hundra procent koncentrerad och levde sig in i allt som hände, pratade med dem på scenen och ropade svar på frågor de ställde. Efteråt kissade hon i typ 10 minuter… Hållt sig much?

Helgen är annars planlös. Vi ska ut i skogen och grilla korv imorgon har vi bestämt, och marshmallows som Elsa önskat sig. Det finns en krok jag ska hänga upp och så ska vi göra klart kalasinbjudningarna till Elsas kompisar. Bra så. Hejdå!

Idag har vi varit en sväng i storstaden Frankfurt och hälsat på min gamla arbetsgivare, familjen L. Där passade jag äldsta barnet Grace när hon var en liten bebis, men det är snart tio år sen och hon är nu i princip en tonåring med grymma matteskills och 40 i skostorlek. Men fortfarande min lilla extratjej. Elsa och Ville fick leka med alla deras saker, medan vi uppdaterade varandra på vad som har hänt sen sist.

Älskar att vi fortfarande har så bra kontakt. Det är likadant med min aupairfamilj i New Jersey, som jag också pratar med ibland. Känns bra i själen att ha ett litet öga på de barn som grävde sig in i mitt hjärta först av alla. En som inte jobbat så tätt tillsammans med någon annans ungar kan kanske inte förstå hur starka band som faktiskt uppstår. Man blir som en extramamma, på gott och ont.

Iallafall, efter en massa snack kom vi därifrån med två stora säckar kläder som Elsa och Ville fick ärva av deras tjejer. Ja just det, det finns ju en lillasyrra också, som jag faktiskt också passade en sommar när Elsa var nyfödd och hängde med hem till dem om dagarna. Massa fina saker fanns i de här kassarna, märkeskläder och amerikanska kläder, klänningar, coola tröjor och sköna byxor. Och ett gäng barnböcker som de också vuxit ifrån. Jag har inte ens hunnit kolla genom allt och lovade Elsa att vänta tills hon är vaken imorgon, men jag hoppas också på lite sommarkläder inför Sydafrika. Vi får se! Evigt tacksamma är vi iallafall, för den värdefulla leveransen.

(Var tvungna att köra en liten omväg genom Frankfurts diplomatkvarter, enormt fina, enormt enorma hus, och Elsa utbrister: “Vinner vi pengar på en marknad nån gång så kunde vi ju flyttat hit, mamma!” Mm. Om vi vinner typ 75 000 gånger, så kanske. Hon känner såklart till min längtan efter hus och trädgård och är alltid noga med att muntra upp mig när det går.)