Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Jag är glad att Elsa ännu är för liten för att ställa frågor om lastbilar och onda människor som vill köra på andra människor med flit. Det blev orolig gåshud och tårar i ögonen på lekplatsen i fredags, när Izabella och jag samtidigt fick höra om vad som hände i vår huvudstad. Så sjukt. Men våra små ungar sprang ju omkring som vanligt och krävde att få hålla handen i rutschkanan och att vi smakade på sandkakorna som omsorgsfullt tillagats i lekstugan. Så det var bara att köra på, som vanligt. Oavsett vad som händer, hur man mår, vad man känner, så är man liksom alltid mamma. På gott och på ont ibland.

Magen växer. Det är tydligen en stor liten tjej där inne, om man får tro vikarierande doktorn som kastade ett getöga på ultraljudsmonitorn i torsdags. Jag fick direkt för mig att jag kanske har fått graviditetsdiabetes, även om det bara är ett av kriterierna som faktiskt stämmer in på mig. I vilket fall som helst, att sluta trycka i mig kilovis med godis om varje dag är troligtvis en bra idé, även om jag inte har diabetes. (Det kommer att slås fast via ett glukostest om en vecka.) Socker är alltså fortfarande min största fiende och beroende i livet, om nu någon skulle ha tvivlat på det. Samtidigt vill jag inte

I helgen har vi varit hos svärföräldrarna och forsatt att rensa ut bland grejer, ätit lunch och till och med fikat på vår framtida balkong! I solen! Den är jättestor, balkongen alltså, och kommer att vara perfekt att torka kläder på, ställa ut sovande bebisar på, dricka te med en god bok de fem sekunderna man får för sig själv om dagen när man är tvåbarnsmor, och så vidare.
Idag var vädret också toppen, 25 grader och strålande sol. Så efter lunch och sovstund packade vi ner Elsas nya sandleksaker och cyklade till en lekplats. Den visade sig ha noll skugga och rätt snabbt kände vi oss bra stekta i våra jeans. Elsa behöver också en solhatt eller keps, för att skydda det där ljushyade lilla huvudet hon har på axlarna.

Ja, det var den helgen. Det blir en kortare vecka för Eric, vilket alltid uppskattas. Jag ska bjuda familjen på påsklunch hemma hos dem på söndag och vi ska träffa Lars och Linda på fredag, annars är den gula ägghelgen rätt oplanerad. Den där påsklunchen måste iallafall planeras, jag tänker räkor och lamm och nåt från Roy Fares bakbok. Vi får väl se.

Vilken dag! Alltså vädret gör ju så mycket för hur glada vi är här hemma. Idag blev världens bästa svärmor ett år äldre så Elsa och jag stannade mest inne i förmiddags för att slå in presenter och tillverka ett kort. När hon sen hade sovit middag så mötte vi upp Kristina och Jörg och Elsas faster Theda som var i stan dagen till ära. Dessutom hade Eric fått tillåtelse att ta en sen långlunch från jobbet. Det bidde italientskt, Calzone för Elsa och mig som var sådär. Den “tyska” pizzan kommer aldrig kunna leva upp till den “svenska” pizzan. Och då tror jag ändå att den “tyska” är mer lik äkta italiensk pizza än den “svenska”. Jaja. Elsa var nöjd iallafall och sen avslutade vi med en pannacotta med hallonsås som var helt okej.

Elsa hann busa en stund med pappa därute också innan det blev tid att sticka. När vi sen skulle säga hejdå så var det en viss tvååring som skrek som en stucken gris. Hennes logik sa att om hon bara vägrade säga hejdå så skulle leken och den fina eftermiddagen med nära och kära fortsätta. Men så funkar det väl inte riktigt. Som tur var så sprang vi in i en bekant som har en dotter som är några månader äldre än Elsa och tjejerna började genast hitta på bus tillsammans. Det blev alltså en timme till i solen samtidigt som vi sakta tog oss upp mot hemmet igen.

När vi kom hem igen fick Elsa en andra liten kvällsmat innan vi gemensamt plockade undan och fixade lite ordning. Vid halv sju kom Eric och hans jobbekompis hem. Hon ska förhoppningsvis ta över vår lägenhet och ikväll tittade hyresvärden också förbi så att de kunde försöka övertala honom medan jag la Elsa. Trött tjej somnade med öppen mun och alla lemmar utanför sängen. Nu har Eric och jag kollat sista avsnittet av Big Little Lies (SE!) och jag har översatt en poolbyggarinstruktionsfil till pappa. Kommit en bit på vägen iallafall.

Imorgon väntar handling och sen en lekdejt på eftermiddagen. Det blir kul.

Det virvlar och tynger i magen

March 31st, 2017 | Posted by Jess in Lillasyster - (0 Comments)

Nu börjar det långsamt märkas att det växer en ny liten bebis på framsidan av min kropp. Jag känner mig ofta tung och klumpig, men å andra sidan märks det mycket tydligare den här gången tack vare ändrade aktiviteter. Det var helt enkelt inte så mycket golvlek under graviditeten med Elsa. Men tvåbarnsföräldrar ska vi alltså bli, min själsfrände och jag. I år firar vi 9 år tillsammans, helt sjukt när man tänker på det. Och det gör jag, ofta. Tänker på att universum hjälpte oss att springa in i varandra och dela en trevlig kväll tillsammans, en decemberdag 2008. Hade jag stannat hemma, eller gått någonannanstans hade vi inte haft lillasyster på G i magen just nu.

Och Elsa ska bli storasyster. Och tycker än så länge att det ska bli kul, trots att alla pedagogiska böcker av typen “Totte får ett syskon” vi hittills läst mest pekar på hur mycket ett knyte skriker och hur lite föräldrarna kommer att ha tid för stora barnet. Elsa pratar ofta om hur hon ska dansa med lillasyster, klappa på henne, sätta kräm i rumpan på henne om hon är röd (!), mata henne med ostbitar när hon är större och hjälpa till att kittla henne om hon är ledsen. Känns som hon har systerskapet i en säck som amerikanerna säger.

Tills ungen behagar titta ut, än är hon välkommen att stanna, så leker vi oss igenom vardagen. Solen skiner i stan och vi har haft över 20 grader i nån vecka nu. Det är superhärligt, men jobbigt, att cykla, gräva i sandlådan, fånga efter rutschkanan och inte minst, bära 14 kg 2-åring upp för våra sju trappor. Men vi kämpar på. Och jag är oändligt tacksam för chansen och beslutet att stanna hemma med ungen, ett tag till. Precis som jag är oändligt tacksam för lilla nykomligen som sparkar och gör sig känd emellanåt, må hon växa sig stark och frisk därinne innan hon gör oss till 2-barnsföräldrar till sommaren.

Elsa 2 år

March 24th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Förra året vid den här tiden bloggade jag konstant, vilket Facebook påminner mig om hela tiden. Nu får jag inte tummarna ur mer än var 11 dag tydligen. Ber om ursäkt om det. Elsa har alltså fyllt två år nu. Så sjukt. Att jag är mamma till en tvååring.

På själva födelsedagen så fick Elsa väcka oss som vanligt innan vi installerade henne i vår säng och kom in med bricka och sång. Så som det alltid var när jag var liten. Eftersom hennes favoritfrukost är flingor med mjölk och det kändes lite väl riskabelt att servera på sängen, så bidde det en kaka till födelsedagsfrukost istället. Med svenska flaggan, en blomma och ett tänt ljus var brickan komplett. Hon var så överraskad, blyg och glad. Presenthögen bestod av en Mamma Mu-bok från gammelmormor och gammelmorfar, ett Alfonsspel som kom på posten från mormor och morfar, ett gäng bokstavsmagneter från faster Theda och en vattenflaska, ett fiskespel och en ryggsäck från oss. Ryggsäcken blev genast populär, men vi hann också spela alla spelen och läsa alla böckerna innan lunch.

Eric gick till jobbet men kom sen hem igen redan vid 14, lyx! Så då gick han och Elsa till lekplatsen medan jag ordnade inför kalaset nästa dag. På kvällen fick tvååringen bada, busa och ta på sig sin favoritpyjamas innan hon somnade nöjt i sin säng.

Dagen efter blev det alltså kalas. Vi var 7 vuxna och 4 barn som åt tårta och snurrkakor. Elsa hade beställt en rosa chokladtårta med godis på, så det var fondant på utsidan som inte smakade så gott, men festlig var den. I taket hängde ballonger och vimplar. Bordet var färgglatt med tulpanbuketter och rosa sugrör åt alla gästerna. Innan folk började droppa av vankades det fiskedamm med små presentpåsar till ungarna. Körde lite billiga leksaker, klistermärke och sånt också för att inte rent sockerchocka ungarna. Elsa var så glad över att få umgås med alla fina människor och kanske mest Mira, som är hennes 1,5 år äldre idol. När det bara var familjen Zimmermann kvar så gjorde vi pizza och lekte tills ungarna blev så trötta att läggdags var oundvikligt. Så då körde Lars och Linda också hem, Elsa gick och la sig och hennes två nöjda föräldrar sjönk ner på soffan några minuter.

Vilket barn vi har alltså! Full av liv och energi och ord och tankar. Som allt oftare kommer med små egna funderingar. Som skojar och busar och försöker lära sig hoppa. Som sjunger sånger med egna texter och välbekannta melodier. Det blir bara roligare och roligare att hänga med henne och se världen med hennes blå ögon. Så jäkla fin är hon.

Från Bamse till Citronen

March 13th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Det som skulle bli ett långt inlägg från datorn blir nu bara ett snabbt hej från telefonen. För datorn hade ingen ström mer och jag orkar inte hämta kabeln. Stackars Elsa har spenderat förmiddagen med att vara världens goaste, snällaste mest hjälpsamma unge. Sen blev eftermiddagen lite av ett tårkaos, men mest när vi väl kom hem igen från svärföräldrarna i Bad Homburg. 

Imorse stod jag i duschen när jag kom på att min ansiktstvätt fortfarande låg i en plastpåse på golvet i vardagsrummet. (Vi kom ju hem igår från en tripp till Berlin där den hade varit med.) Elsa satt i hallen och läste böcker så då ropade jag på henne och bad henne hämta min tvål. DÅ GJORDE HON DET! Så praktiskt. Och snällt. Och imponerande! 

Sen gick vi ut och handlade. I ena affären finns en lekstation där hon gillar att hänga. Så då fick hon leka en stund och sen ropade att det var dags att gå vidare så kom hon direkt!! Utan att börja skrika eller med bedjande röst säga “liten liten tund till mamma” samtidigt som hon håller visar nån centimeter mellan tummen och pekfingret. 

När vi väl kom hem förklarade jag att min ryggsäck var tung och de två kassarna i mina händer också var tunga. Att det nog var bäst om hon kunde gå nån av de sju trapporna själv…? Det kunde hon! “Elsa tooor! Elsa tark!”

Sen var vi som sagt en sväng i Bad Homburg och där bidde det sorgligt när vi skulle hem. Och i bilen. Och när vi kom hem. Hon skrek och vrålade och hetsade upp sig till kräkningsgränsen. Och hennes pappa får inte göra nåt. Det är bara min hjälp som uppskattas. 

Tonfiskpizza på det, snabb godnattsaga och sen sjöng hon sig själv till sömns med Broder Jakob i enmans-kanon. 

Heeeej! Hej Sverige! Hej Tyskland! Vi är tillbaks i landet, sen i torsdags. Det var en väldigt fin vecka i Sverige som avslutades med att mamma passade Elsa så att jag kunde gå ut och äta middag på restaurang med mina bästa kompisar. Vi hann snacka bort tre timmar plus bilresa fram och tillbaks till stan, medan de där hemma på landet åt köttfärssås och lekte. Elsa nattades sen utan några större missöde. Dagen efter var det dags att bege sig mot gamla välkända Kastrup Flygplats igen. Tyvärr var det storm i Frankfurt så jag fick tillbringa de sista 20 minuterna med att hålla sovande Elsa med en hand och en spypåse i den andra som snabbt blev fullare. Inte så superkul. Men vi överlevde det också.

Sen var det tillbaks till verkligheten när Eric inte var hemma från jobbet förrän 20.30 och Elsa skrek i en halvtimme för att hon saknade mormor. Och Alba. Som hon pratar om denna hund, mina föräldrars dalmatiner. Vi måste nog sören skaffa en hund en vacker dag. Alternativt skaffa vänner här i landet som har en hund.

Ja, och sen dess har Eric varit ledig. Vi har firat min födelsedag med blommor och flaggor och jordgubbstårta. Vi har cyklat på långtur längs Main i lördags när det var 18 grader varmt ute. Vi har spanat in vårt blivande hem i Bad Homburg och fikat med svärföräldrarna. Och idag har vi handlat, gått på promenad och jobbat (jag). Eric ska vara ledig hela veckan och på torsdag åker vi tåg upp till Berlin för att hälsa på släkten. Det ska bli mysigt.

 

Hej från ett snöigt Skåne. När vi kom i torsdags började det rätt snabbt snöa kraftigt och vi fick några centimeter vitt guld. Som Elsa skulle kallat det. Jag kallar det mest kallt och vått mög. Men jaja, lite härligt är det välle, särskilt när Elsa överlycklig kastar sig ner och gör snöänglar med sin mormor. Ännu en gång är vi här och skapar barndomsminnen för fullt. Vi sover i den lilla stugan i trädgården och vi har redan hunnit med en massa sen vi anlände i torsdags. Igår träffade vi först Jannicke på en frukost och Elsa fick sig en ridtur på en lagom stor häst som hette Humla. Jannicke tog henne med på en lång tur bland alla hästarna som stod ute i sina täcken och tuggade hö. Sen ville Elsa naturligtvis inte åka hem utan fick tvingas in i bilen under skrik och sparkningar.

På kvällen åt vi god mat hos Emelie och Martin och snackade skit med dem, Malena, Tony, Gabriella och Johan. Och så alla barnen såklart! Som busade och sprang omkring och kollade på Pippi Långstrump och hjälpte till att ordan marängsviss till efterrätt. Elsa hade mest sjå med att försöka hitta katten. Och katten hade mest sjå med att undvika alla barnen. Elsa satt tålmodigt vid kattluckan i tvättstugan och sprang exalterat och hämtade mig när katten dök upp. Sen däckade hon i mitt knä vid 22.30 och vi körde hem en timme senare.

Idag har Elsa åkt pulka med sin mormor innan vi åt våfflor till lunch och hon sen däckade på sin lilla dagbädd på golvet inne i sovrummet. Jag har skrivit tråkiga texter om pengar och druckit en stor kopp te. När Elsa vaknar sticker vi hem till Malena för att spana in deras nya hus och samtidigt diskutera genom allt viktigt som inte blivit diskuterat sedan vi bästisar var i Polen i november. Det blir härligt.

Dagarna fram till torsdagens hemfärd är fulla av besök och träffar och planer och sen ska vi också hinna med att handla några plagg svenska barnkläder och god mat som ska med hem till Frankfurt. Det blir nog bra det här.

Hej. Det är tisdag. Vi har kämpat hela helgen mot Erics onda rygg som gör att jag måste vara förälder och personlig assistent i ett. Helgerna brukar ju annars vara en tid då jag kan koncentrera mig på diskmaskinen, tvättvikning och kanske lite mer Instagram-tid än annars, eftersom Elsa och Eric leker. Helgerna är då Eric lyfter upp henne på rutschkanan, springer efter henne i affären och läser godnattsagan på kvällen. Men det är såklart en omöjlighet när man försöker stå ut med ett ryggskott som bara blir värre och som gör att man inte kan säga mer än fem ord på hela lördagen, typ. Stackars ryggen och stackars Eric och stackars mig.

Trots detta så lyckades vi ta oss 250 km nordväst i lördags för att hälsa på goda vänner som fick sitt andra barn i november och flyttat från lägenhet till hus. Vi spenderade hela lördagen med dem, sov i deras fina gästrum och stannade sen till lunch dagen efter. De har supergulliga söner som lekte fint med Elsa, eller kanske mest 1,5-åringen som faktiskt kunde springa omkring och härma allt vi sa och dela med sig av sin docka till Elsa. Det blev sen en lite snopen kväll med hämtpizza klockan 22 på kvällen efter att ungarna inte ville sova.

Idag har Izabella och jag fått oss en barnfri shoppingrunda som slutade med inköp av sköna brallor till mig och en snygg jacka till Izabella. Och burgare, vi åt burgare också! Med brioche-bröd och riktigt djur i köttet och smält ost. Så gott. Mina svärföräldrar kom och hängde med Elsa som hade en toppendag fram tills att de skulle gå och hon fick sin farfars inneskor i huvudet.

På eftermiddagen var det 11 grader varmt och vi tillbringade några timmar på lekplatsen/skolgården här på andra sidan vägen. Elsa ville sen inte gå hem och exploderade mer än hon någonsin tidigare exploderat. Hon skrek och sparkade och slogs och jag var våt av svett när jag väl fått upp henne för alla sju trapporna. Lilla tjejen blev nog sen själv lite chockad och hulkade bara “mamma krama” på slutet av de där trappstegen. Stora känslor i en liten kropp, helt klart.

På torsdag väntar en tripp till Sverige, vår sista innan Elsa får eget sätet och måste betala för sin biljett. Det var ett tag sen vi var hemma nu, lite mer än 4 månader så det ska bli härligt. Vi har massa kul inbokat redan och verkar kunna träffa några av de viktigaste även denna gång. På att-göra-listan står också inköp av Friggs blåbärste, pulvermos, räkost och massa löständer-godis. Essentiellt så det ryker om det.

Jag har haft lite problem med en visdomstand som är på väg upp och som fångar mat under en liten luva hud längst bak i munnen. Det blev inflammerat där innan jul, men löste sig igen. Nu hände det igen. Jag har inte kunnat tugga mat på den sidan och inte heller kunnat öppna munnen ordentligt. Så för att få hjälp med rengöring och ta en check på vad som egentligen händer, hade jag fått en tandläkartid förra tisdagen. Min snart 2-åriga sidekick fick såklart följa med och var väldigt exalterad över att besöka “tant-tätalen”. Hon övade här hemma hur man ska visa tänderna för tandläkaren och fick för sig att bästa sättet är att skjuta ut underkäken i ett väldigt överdrivet underbett. Jag lät henne hållas. Efter att ha läst en pedagogisk bok i väntrummet om en mus som går till tandis med sin kompis Nallen, så var det vår tur. Elsa fick order av mig om att sätta sig på golvet bredvid vår ryggsäck och läsa en bok vi lånade från väntrummet. Det funkade bra tills tandläkaren kom in och satte på musik. Då var hon naturligtvis tvungen att dansa, och vem kan göra ett bra jobb på dansgolvet i sittane position. Med tänderna i bästa position (underbettet ut) såklart. Alla som jobbade där dog söthetsdöden.

Alla sköterskor blev betuttade i Elsa och kämpade om hennes uppmärksamhet. Då lät henne åka upp och ner på en pall. Hon fick blåsa luft på mitt hår med lilla luftblåsarverktyget. De blåste upp en engångshandske och ritade ansikte på den som en ballong med nuna. Och de ställde hela tiden frågor, som hon inte kunde svara på eftersom underbettet fortfarande var kvar. “Vad heter du?” “Mmfsma” “Heter du Anna-Lisa” “Njsdä” “Heter du Samuel?” “Njsdä”.

Mina tänder dådå. Jo, det var knepigt som sören för tandläkaren att ta sig in i djupaste kinden för att rengöra. Jag fick utskrivet bakteriedödande gurgelvatten och fick order om att inte rota för mycket om det händer igen. Alla fyra visdomständer måste ut, men inte förrän efter sommaren tar vi tag i det. Inte kul alls att tänka på, men jag blev försäkrad om att de jobbar med en grymt duktig käk-ortoped som fixar biffen så smärtfritt som möjligt. Usch.

När vi väl kom utanför dörren och Elsa underbett äntligen kunde halas in igen, var det första hon sa “Elsa, heter Elsa”. Lilla fina ungen.

Kära vänner. Det är måndag igen. Dagarna rusar fram, som vanligt mycket snabbare sen jag blev förälder. Nu när Eric dessutom är ledig varje fredag så går det ännu snabbare. Då har vi en kortare ensam-vecka, Elsa och jag. Och vi som familj har en lång helg. Det kommer jag garanterat sakna när det är tillbaks till verkligheten igen om några veckor.
I helgen har vi ätit mycket gott, som vanligt. Det bidde fasikenemej en falafel med hallomi och hummus i fredags igen. Jag är så sugen på de där små gröna bollarna, hela tiden. Vi handlade lite också och latade sen omkring här hemma. Vi skulle egentligen varit på födelsedagskalas hos Jona i Limburg, men vi var så krassliga och trista att vi bestämde oss för att bespara våra värdar detta. På lördagen tog vi en tur till lekplatsen med Elsis. Hon älskar mest de andra barnen och alla andra fryser nog lättare än oss, för de där lekplatserna är så tomma.

Dock hade vi en fin stund på en lekplats i tisdags, när Elsa hittade två stora tjejer i femårsåldern att spionera på. Hon stod en meter ifrån dem och råstirrade på allt de gjorde. Än idag berättar hon exalterat hur de lekte med ett rep som de gjorde till en gunga genom att binda båda ändarna om en stång. Men julafton 2017 inträffade när den ena tjejen råkade backa in i Elsa som föll som en välstoppad kägla i sina klumpiga vinterskor och fodrade ytterkläder. Jag stod en bit bort och tittade på spektaklet och femåringen som vält Elsa blev rädd att jag skulle bli arg. Så med stress i rösten bad hon om ursäkt till Elsa, samtidigt som hon gav henne båda händerna och drog upp henne på fötter igen. Och de där sekunderna som det tog för mumintrollet i overall att komma upp, när den stora flickan höll i henne, var det bästa som hänt Elsa på väldigt länge. Hon hade bokstavligen talat röda hjärtan istället för pupiller och stod som förstenad en lång stund efteråt.
Tusen gånger om dagen hör Elsa mig säga “ska jag hjälpa dig?” till henne. Så nu har hon börjat säga “mamma hjälpa dig” när hon behöver något. Således säger hon till mig: “stor Kind (barn) hjälpa dig”, när hon vill att jag berättar med fler ord än hon kan, om den där underbara dagen på lekplatsen då en snart tvååring hade närkontakt med en femåring.

Men i lördags var alltså lekplatsen tom. Så Elsa fick nöja sig med sina päron som sällskap. Vi avslutade med att komplettera kylskåpet med hjälp av Netto och sen lagade vi biffar och ugnsrostade grönsaker till middag.

Vi har börjat barnvaktsträna Elsa och svärisarna också. Så i söndags åkte vi dit och lämnade vår unge i deras armar, medan vi låtsasades försvinna bort för nån timme. Elsa tyckte bara det skulle bli spännande. Vi satte oss på ovanvåningen istället, i det som snart ska bli vårt hem. Jag jobbade och Eric lallade runt och lekte med sin laser-mätare för att få till en korrekt planlösning. Sen gick vi ner igen och mötte vårt barn som såklart haft det alldeles bra hos sina farföräldrar. Nästa steg blir en längre lämning. Söndagen avslutades med pasta och parmesan, läggning och äppeljuice framför ett avsnitt av How to Get Away with Murder.