Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Lucka 5: Den perfekta middagen

December 5th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Potatissoppa med vit tryffel och nybakat bröd

Glödgrillad vildlax med rotfruktsgratäng överöst med parmesan,
därtill serveras färska ärtor och havssaltat smör

Hallonsorbet med chokladmousseklickar och marängsmulor

 

Joanna Gaines kommer, inredare och arkitekt som har tummen på det rätta stället. Hon har med sig ett antal skisser på ett perfekt hus som man kan bygga utan att ruinera sig. Hon sitter och berättar anekdoter från sin tid som TV-stjärna. Hon har tidigare haft sina skor på sig inomhus, som vanligt, men jag förlåter henne för hon har med sig en flaska vin som kostar lika mycket som vår bil. Och är väldigt gullig. Joannas hårscarves fladdrar i den ljumma sommarvinden. Hon beundrar uteplatsen vid sommarstugan där vi befinner oss och jag förklarar ivrigt hur vi tänkte när vi valde den gotländska sandstenen.

Bredvid Joanna, i en storblommig sommarklänning med vida armar, sitter Natashja Blomberg, Lady Dahmer. Hon har sitt långa underbara hår i en stor knut uppe på huvudet och hon pratar om sin konst och sina barn och om hur hon är säker på att patriarkatet snart kommer att vara ett minne blott. Vi diskuterar kroppspositivism och feministiska ikoner. Stämningen i rummet blir uppsluten och exalterad. Vi förstår att hon har rätt. Snart är det inte längre en nitlott att vara kvinna.

En av dem som lyssnar på Natashja är Adele Adkins, en hyfsat välbekant sångerska som släppt hjärtskärande och rörande musik i flera år nu. Hon är en tänkare av rang som hunnit med en del skit, trots att hon inte är så gammal. Hon blir en skarp contrast till amerikanska Joanna, men de två kvinnorna skvallrar om Meghan Markle och prins Harry och dricker massa cider från Kivik. Adele skriver en dikt på bordsduken som jag senare auktionerar ut och kan glädja Musikhjälpen med 85 000 kronor. Det är Emilia de Poret som köper den.

Sista gästen vid bordet är Märta Tikkanen, den finlandsvenska journalisten och författaren. Hon har rest hela vägen för ett one-night-only-inhopp på den här middagen och har såklart enormt mycket att diskutera med Natashja, även hon. Hon sätter nästan laxen i halsen när hon får höra om #metoo och hur citat från hennes dikter hittar ny publik på Instagram. Hon visar sig även vara ett fan av Fixer Upper, Joannas show, och de börjar direct snacka färgkoder och lapptäckestekniker.

I flera timmar äter vi av den underbara maten och låter perfekt tempererat vin slinka ner i struparna. Alla har så mycket att prata om och alla får komma till tals. Jag ömsom skrattar, ömsom gråter. Dessa fanastiska kvinnor delar med sig av sig själva och sina liv. Efter desserten dukar kockarna fram en liten buffé med de finaste schweiziska pralinerna som finns. Adele sätter sig vid flygeln, jag tänder en brasa i öppna spisen och så blir natten långsamt tidig morgon.

När alla gästerna gått hem ringer jag in städpersonalen med klockan bredvid kylskåpet och önskar dem en god natt. Jag tvättar av sminket, lägger på en dyr jädra ansiktsmask och kryper ner ii den renbäddade sängen. Ungarna sover hos sin mormor i natt, så jag har flera timmars ostörd sömn framför mig. Tack för maten!

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 4: Ett misslyckande i livet

December 4th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Jaha. Ett misslyckande i livet… Jag misslyckas hela tiden, om vi nu ska vara lite negativa och se på det från den mörka sidan. Jag misslyckades med att inte höja rösten till Elsa när hon skrek på mig för att hon inte fick kasta riven ost på golvet. Jag misslyckades med att inte äta en massa apelsin-Daim till efterrätt, trots att jag vet hur kassa de är för min kropp. Jag misslyckades tidigare med att gunga Vile till sömns och tog till bröstet igen, fast jag försöker lära honom somna utan boob. Jag har misslyckats med att prata med min man hela kvällen. Vi har bara suttit på soffan och tittat på Bosch och ätit chips respektive apelsin-Daim och nu är klockan efter 23 och vi kommer att misslyckas med att känna oss pigga imorgon bitti. Jag misslyckades återigen med en massa samtal jag skulle behöva ringa, men som jag aldrig får ro nog i kroppen att ta tag i. Kanske är imorgon dagen det sker?Jag misslyckas konstant med att gå på toaletten ensam och med dörren stängd. Det är verkligen en grej som jag trodde folk överdrev innan jag fick barn. Men se på fan, det är mycket enklare att uträtta sina behov om hela klanen får stå bredvid och ömsom klaga på lukten, ömsom äta på badrumsmattan. Jag misslyckas hela tiden, men jag står ut med det. En är ju bara människa.*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 3: En dröm jag vill uppfylla i livet

December 3rd, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Stärkt av det faktum att Bloggkommentatorerna länkade till mig i sin enormt stora blogg, tänker jag att jag ska ge er två drömmar of mine idag. Vi tar den klyschigaste först:

Springa maraton

(Såg att Angelica också hade det på sin lista.) Alltså, hur coola är inte de människor som orkar släpa runt sin kropp i 4,2 mil? I timmar?! En jag känner, Christian, han kör Ironman varje år. Då startar man sin lilla träningsdag med 4 kilometers simning, sen väntar 18 mil på cykel innan man tar benen med sig på en mara. Alltså. Va?

I mitt fall räcker det med ett maraton. Jag behöver inte ens vara särskilt snabb, bara jag får ta mig runt liksom. Kanske har det att göra med det faktum att jag hatat min kropp hela livet? Att den alltid varit så oduglig i mina ögon, ful och för stor och för mycket. Ett avklarat maraton skulle på ett sätt vara en bedrift och en slags upprättelse för kroppen. Att den inte ska behaga alla, utan mest vara stark och duglig. Kanske blir det svårare att hata den stackaren om den klarat sig helskinnad i 42000 meter?

Eller så är det något som kommit sen barnen. Båda min gullungar har ju inte banat väg genom snippan, utan hämtats ut genom ett uppsnittat hål i magtrakten. Blir det fler barn (hoppas!) så är det redan nu bestämt att de också kommer att anlända med kejsarsnitt. Och det går ju bra. Och är inget som jag bestämt själv, det är självklart en annan, rätt lång, historia om hur det blev så, men kontentan är att medicinskt är det snitt som häller. Och kanske har det blivit ännu en punkt listan över hur min kropp svikit mig? Hur den inte ens klarar av det enda verkligt viktiga uppdraget den fått av naturen. Ett maraton skulle återigen bli bevis på att den visst duger. Att jag visst duger.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka, högt uppe i mitt krångliga jäkla psyke, att det är fel att vilja springa ett maraton för att tycka om sin kropp mer. Blir det som ytterligare ett led av problemet eller? Jag bet inte. Och jag kan troligtvis orera vidare hela kvällen, men det ska antagligen ammas minst 17 gånger i natt, så jag får sätta stopp här.

Dröm nummer två: Skriva en bok.

En vacker dag ska den här lilla kvinnan klämma ur sig en bok. Den ska vara lagom pretentiös, rörande och spännande på samma gång. Den får inte vara förutsägbar och så ska den ha trovärdiga dialoger. Och gärna någon karaktär som tänker för mycket och gillar färgglatt godis. Som jag. Och folk ska köpa den och läsa den och recensera den i tidningen. Och diskutera den i Facebooks finaste grupp, Litteraturgäris. Den behöver inte dra in så mycket stålar. Jag får ändå inte lov att tjäna massa pengar så länge jag får föräldrapenning. Då blir tyska staten arg på mig. Men just det där med att få bekräftelsen på att en har en historia som människor vill läsa. Det måste vara en fantastisk känsla. Kanske däruppe med att springa ett maraton?

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 2: Ett barndomsminne

December 2nd, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

När jag var liten var vi ofta i skogen och gick. Mamma har alltid gillat att driva omkring bland träden och vi barn fick hänga på. Jannicke och Jimmie var nog inte så svårövertalade, hon var ändå alltid hos sin häst och han stod ständigt i garaget och pillade med nåt. Men jag tyckte mest om hörnet av soffan, med en bok i knät. Mig fick de tjata ut, även om jag minns att när vi skulle ut på en längre vandring tyckte jag ändå det var rätt kul.

En vinterdag gav vi oss iväg mot Bjälkhult, mamma, lillasyster Jannicke, lillebror Jimmie och hunden.. Busan? Busan måste det väl ha varit. Solen sken, det var kallt men fint, en härlig vinterdag. Det är jobbigt att gå i vinterkläder och stegen längs med landsvägen, innan vi gav oss in i terrängen, var alltid så tråkiga. Förbi hästhagarna vid gården som bytte ägare stup i kvarten, förbi Langebos gård med festlokal och så uppför långa backen som var kul att cykla nerför och trist att gå uppför. En bit in i skogen kommer vi förbi en liten tjärn, frusen såklart med tjock klar is på svart vatten. Vi stannar till och tittar. Mamma varnar oss för att kasta ut stenar på isen, den håller säkert för dem, men hon är rädd att Busan ska springa efter och gå genom isen. Hon tittar Jimmie rakt i ögonen när hon förklarar varför vi inte ska hiva ut saker på isen. Han lyssnar. Men när mamma vänder sig bort för att studera den vackra vinterhimlen, en mossig sten eller liknande, så böjer Jimmie sig direkt ner efter en lagom stor sten som han sen kastar ut på isen. Den landar mitt på tjärnen och glider nån meter innan den stannar. Redan innan den landar är Busan efter den som en svart lurvig pil. Hon hinner springa ända fram till stenen innan isen går i sönder med ett aggressivt knak. Där ligger nu en hund i en vak i en tjärn i en skog. Mamma skriker till, “Amen!” och börjar direkt hämta större stenar. Hon förklarar ropandes planen för oss. Busan kommer inte framåt, hon simmar förtvivlat i hålet som hennes kropp nyss gjort. Isen runt om henne är för tjock för att gå sönder av hennes trampande framben, men för tunn för att hålla för ett räddningsförsök från oss. Mammas plan går ut på att vi ska hämta stora stenar att krossa isen med, hels vägen från torra land till den allt kallare hunden i mitten av det svarta vattnet. Vi är rädda, vi snabbar oss och det fungerar. Vaken blir till en ränna med vatten där Busan kan simma. Efter några minuter, långa läskiga sådana, har vi vår hund tillbaks igen. En hund som jag väl i ärlighetens namn aldrig känt ett jättestarkt band till. Men det betyder ju knappast att jag vill att hon ska frysa ihjäl slash drunkna i en skogstjärn. Men det gjorde hon alltså inte, lelle hunden. Och Jimmies olydnad gjorde dagen till ett barndomsminne, varsågoda. *Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 1: Mitt perfekta liv

December 1st, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Bloggaren (och skåningen!) Johanna Kajson har en julkalender i sin blogg som går ut på att man ska blogga med hennes rubriker i tjugofyra dagar. Jag kan inte lova att jag får till det varenda dag, men jag ska iallafall försöka. Angelica är också med!Mitt liv är faktiskt rätt perfekt, perfekt för mig. Såklart dyker det upp i-landsproblem emellanåt, men jag har faktiskt inte mycket att klaga på. Jag har två fantastiska barn. Ett som bakade lussekatter med mig idag och la alla våra juldekorationer att sova middag i sin säng. Och ett som låg och snackade med en tyggiraff på golvet när storasyster och jag rev ost och ordnade kvällsmat tillsammans. Min man är fin han med, han är visserligen ite med sina polare ikväll, men det har han också förtjänat. Allt jobbigt pappersarbete sköter han, bara en sådan sak. Och så är han väldigt bra på att tala om för mig att han älskar mig och att jag är en grym mamma och att han uppskattar allt jag gör. Det betyder supermycket efter en lång dag med kidsen. Jag har också ett gäng människor i mitt liv, vänner och familj, som gör mig stark och klok och trygg. Dessutom har vi en ny bil! Som är bara vår, som jag får köra när jag vill och där bilstolarna alltid är installerade! Och som om det inte vore nog har jag nybakade lussekatter i frysen, en resa till Sverige om tre veckor, ny säsong av Real Housewives of Beverly Hills som väntar på att köra igång, en mysig cashmerekofta som jag köpte för Black Friday-pris och imorgon ska jag till svenska kyrkan och volontära på julmarknaden. Så ja. Perfekt för mig. Sa ju det.

Längtan efter jul

November 27th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Samarbete

Det är mindre än en månad kvar till jul, men jag har redan börjat längta till den. Det finns så mycket med just julen som är så mysigt. Att pynta och sätta upp adventsstakar och stjärnor till första advent. Pyssla med julkalender till barnen. Då är det små paket, ett att öppna varje dag i december. Julkalender är ett trevligt sätt att räkna ner dagarna till jul, både för barn och vuxna. Det finns ju färdiga att köpa, så väl som att det går julkalender på tv: n. Sedan finns det ju julkalendrar för vuxna med, som till exemplen på casinon. Läste att Mr Green brukar ha en (källa). Chokladkalendrar finns ju med, och det blir faktiskt en till mig och en till barnen i år.

Vi kommer ju att åka till Sverige över julen. Det ser jag fram emot, inte minst för all den goda maten. Just julmat är en favorit, skinka, gravad lax och svenska köttbullar. Glögg längtar jag efter med, men det kan man ju unna sig redan till advent! En annan sak jag tänkte passa på att göra när vi är hemma i Sverige är att gå på julmarknad. Det ger verkligen den där härliga känslan av jul, särskilt skånska julmarknader. Det är då man kan hitta fina julklappar till släkten och barnen.

Det ska bli mysigt att även julpynta, ju närmare det kommer till själva julafton. En del börjar ju med allt redan lagom till advent, men jag tycker att först är det adventspyntet, sedan någon vecka innan jul, är det dags för resten. Ta in granen, pynta den, hänga upp glitter och annat. Uppesittarkväll kvällen innan julafton är mysigt med. Ibland har jag spelat bingolotto, ibland har vi pysslat. Undra om det finns uppesittarmys på nätet med? Ibland kan ju casinon ha extra erbjudanden denna dag, då får man kanske leta upp ett som har det, som på denna sajten.  Julgodis är förresten en annan viktig sak. Brukar göra och frysa in. Dock är det inte sällan det får göras flera satser, då det har en förmåga att försvinna innan julafton är här. Förstår inte alls varför.

Ja, julen den är härlig och det finns mycket att längta efter. Hela december är ju fantastiskt. Hoppas på att det blir rejält med snö, så att det verkligen blir en perfekt julstämning när vi är hemma. Sedan är det ju mysigt att bygga snögubbar, göra ljuslyktor och sånt med, som lyser upp i vintermörkret.

Möhippa, krasslighet och julplaner

November 24th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Tyskland. - (1 Comments)

I appen på telefonen som beskriver Villes utvecklingssteg visas det just nu ett åskmoln. Under detta oväder befinner vi oss alltså sen två veckor tillbaks och ska vara kvar i några till. Och det märks. Desssutom tror jag han håller på att få nån tand, eller hoppas att det går att skylla på det iallafall, för det gnälls och kinkas och skriks nonstop. Så länge han får hänga på någons axel så är allt okej, men att ligga själv är tortyr enligt Ville. Och han dreglar som en liten vattenspridare på sommaren. Flera små halsdukar om dagen dränks med saliv och måste bytas ut. I helgen var vi på möhippa och då var det highlife hela kvällen på fredagen, tills han skrek luften ur sig under bilresan hem. Det där med bilåkandet har bara blivit värre. Innan kunde han sova bort litegrann av hemskheten, nu vaknar han efter fem minuter i bilen och vrålar tills man tar ut honom. Därför tog vi tåget in på lördagen när möhippan gick vidare med uppdrag på stan och stångdans. Ville skötte sig fint så länge han fick gosa med Izabella eller mig och det var väl okej. Middag och cocktails på kvällen skippade vi dock, den tiden kommer väl igen för mig. Hoppas jag. Och på söndagen avslutades Yvonne-festen med jättedyr hotellfrukost som var en besvikelse, men så fint att träffa dessa tjejer från hela Sverige som jag lärt känna genom Frankfurt.

I övrigt är klockan fem på morgonen och Elsa har tagit över Villes ögoninflammation så hon har vaknat och skrikit i panik fyra gånger sen igårkväll. För att hon inte kan se nåt. Nu ligger hon och försöker somna om inne hos sig medan männen i familjen rosslar ikapp här bredvid mig.

Om tre timmar landar Jannicke, min lillasyster, på flygplatsen och vi ska hänga med henne hela helgen. Ska bli så kul! Vi ska äta god mat också, för det gillar hon med. Och på lördag kan vi hämta upp vår sprillans begagnade bil! Det bidde en Passat som är ett år gammal. Den är inte svart, har inte läderklädsel och ingen automatisk baklucka. Men den är stor och ganska ny och har inbyggd gps och den är vår!! Att använda när vi vill!! Utan att fråga nån först eller planera i veckor innan. Så det ska bli härligt.

Snart är det jul, eller lul som Elsa säger. Då ska vi hem till Sverige hela familjen för att äta gravad lax och skinka och hemmagjord fudge. I början av januari blir det bröllop i Stockholm, Yvonne som möhippades ska gifta sig med sin prälle, så då får Elsa stanna hos mamma och pappa och vi andra tre flyger upp för hotell, huvudstad och kärleksfest. Det blir nog bra det här.

Syskonkärlek del 1

November 14th, 2017 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

Herregud. Livet alltså. Det finns så mycket jag vill berätta, dokumentera. Och gärna bli påmind om av Facebook om ett år. Elsa har blivit stor och säger så kloka grejer hela tiden, min inställning till TVn, Emelie och Ebbes besök, syskonrelationen som jag får se växa fram här hemma, Villes utveckling och mina drömmar om att en vacker dag ha en trädgård. Men det finns knappt någon tid och ännu mindre ork. Vi sover för jäkla dåligt nu för tiden.

Allt började förra veckan med att barnen utvecklade varsin ordentlig förkylning. Elsa hostar lungorna ur sig på natten och Ville kan bara sova om han sitter i mitt knä, med ena handen i mitt hår och näsan tryckt mot min hals. Jag sover dock mindre bra i den positionen. Så fort jag långsamt och försiktigt försöker lägga mer den lille snörvlaren så vaknar han och börjar skrika. Under de 10-15 minuter i timmen som Ville sover själv mellan oss, vaknar Elsa och vill gosa. Så snart man ligger på plats i hennes säng och får hennes hosta i ansiktet så börjar Ville korva och gny och det är dags att gå tillbaks till honom. Livet som tvåbarnsföräldrar i ett nötskal? Kanske är lösningen ändå att ha Elsa på en madrass på golvet i vårt rum? För att efterapa stugan i Sövde där hon sov så gott. Men när vi föreslog det för Elsa häromdagen blev hon tårögd och sa att hon ville sova i sin säng. Så ja. Vi kämpar väl vidare. Och hoppas att allt blir bättre efter att förkylningarna läkt bort.

Men det är fasiken inte lätt alltid, inte dagarna heller då båda barnen ska ha sitt. När Ville är sjuk vill han gosa ännu mer, sover inte en minut själv och kräver båda mina händer hela tiden. Då är det svårt att bygga Duplotorn och rulla ler-sniglar. Men det får gå ändå. Elsa har tålamod som en ängel. Hämtar leksaker till Ville, “mamma han gråter, kom ta honom!”, klappar honom på pannan och försöker torka bort kräks samtidigt som han fäktar med sina små knubbiga armar. För några dagar sen låg han och magtränade på golvet i hennes rum medan hon ritade huvudfotingar på ett papper framför honom. Hon pratar som jag gör då, med honom. Upprepar saker och kallar honom för Villson och bannar mjukt när han dreglar på hennes gosedjur. Han drar henne i håret ibland och då gråter hon utan att bli arg, säger med klump i halsen att så får man inte göra. Och han i sin tur ler med hela ansiktet när han får syn på sin syrra. När han inte orkar sitta och vänta längre vid matbordet, tar jag honom i knät så att han får hålla mig i tummen och se på Elsa samtidigt. Med hennes glada ögon som iakttas av liten bebis köper jag mig tid att äta upp min mat. På gympan idag hängde han med i sjalen. Tittade intresserat på alla barn som klättrade och ålade omkring. Men lös som en sol när Elsa kom in i hans synfält. Det är lätt att ana vad som komma skall, vilken lillebror som kommer att krypa efter en storasyster genom lägenhetens alla rum. Hoppas hon kommer att stå ut ibland iallafall.

Det är sant som de säger, hjärtat har inga problem med att älska två barn istället för ett. Särskilt inte när de är så fantastiska som mina.

Villes dop

November 7th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Det duggar inte tätt med inlägg här, jag inser det. Men nu var iallafall mina trognaste bloggläsare precis här och fick uppleva stället live. Ville döptes så vi har haft fullt ös sen i onsdags då Erics familj började droppa in. De har visserligen inte sovit här, men ändå hängt här en hel del. Och hjälpt till också såklart, i den mån jag klarat av att delegera. Tidigt på lördagsmorgonen hämtade jag sen mamma, pappa, mormor och morfar på flygplatsen så de fick arbeta hela dagen med att hacka grönsaker, diska och assistera mig så att jag kunde få klart mat till 25 vuxna och 12 barn. Det blev till slut en potatissoppa med tryffelolja, en morotssoppa med kokosmjölk och två morotskakor. Plus tre sorter småkakor som jag hade i frysen. Till soppan serverades det brytbröd, smör och ost, plus ett gäng tillbehör man kunde slänga i själv: parmesan, bacon, vårlök, créme fraîche, majs och krutonger. På kvällen skulle vi gå ut och äta allihop, men då hade restaurangen reserverat ett bord som inte fanns så vi fick snabbt hitta en annan lösning så att 15 pers fick mat. Det bidde asiatiskt, även om det inte är något som alla känner sig bekväma med. Men det blev nog helt okej ändå, särskilt när ätpinnarna las åt sidan och gafflarna plockades fram. Och sen tog jag bilen till flygplatsen igen för att hämta min bästa kompis Emelie och hennes fyraåring Ebbe som kommit från Sverige. På söndagen lastade vi in all mat, dekorationer, dricka och outfits i bilar och körde skytteltrafik mot svenska kyrkan i Frankfurt där dopet gick av stapeln. Alla jobbade på som små lisor och sen började gästerna komma. Dopet blev en mysig, avslappnad historia där faddrarna Thomas och Emelie fick läsa lite böner och bibelcitat, vi sjöng på tyska och svenska och Ville till slut fick vatten på huvudet. Han sov sig genom hela ceremonin, öppnade ögonen lite undrande när prästen Torvild höll upp honom inför församlingen och somnade sen om igen. Vi åt och drack och pratade och Eric sa det så fint i sitt tal: Dopet var ett bra tillfälle att träffa familj och vänner som vi inte ser så ofta och också ett bra tillfälle att göra vänner till familj. Så gott att se alla härliga människor vi känner! Efter att allt var ihopplockat och bortstädat igen så körde vi hem och öppnade alla presenter. Så mycket fint! Och sen blev det kväll och folk åkte hem och vi däckade. Dophelgen var över, avklarad och lyckad!

Drömsömn på 6-7 kvadratmeter

October 27th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Det blir en klassisk tidigmorgonblogg idag och den ska handla om det där som gör det värt det.

I Sverige sov barnen och jag tillsammans i den gamla gäststugan på tomten. Den är inte större än 6-7 kvadratmeter så Elsa fick en madrass på golvet och Ville och jag delade en 90-säng. Varje kväll somnade Elsa inne i mina föräldrars säng och sen bar jag ut henne när timmen var slagen.

Sen rullade jag in Ville i en filt och bar över honom också. Och sen låg vi där ute i mörkret, mina två avkommor och jag. Utanför gungade träden, vinden visslade och ibland krafsade något okänt på taket. Också andades mina varn. Lugna, långa andetag. Rofyllda små ljud som nästlade sig in i hjärtat på mig och gav mig gåshud och endorfinkick på samma gång. Efter dagar fyllda med action, besök hos olika vänner, bebisskrik, ständigt matande, bokläsande och diskussioner om vem som egentligen bestämmer, så är det skumbad för själen att ligga i ett mörkt gästhus och lyssna på sina barns sovljud. Jag kände hur mina axlar sjönk ner i den obekväma sängen och stressandet kring pannan försvann. Det är det absolut bästa som finns i denna värld, att veta att barnen har det bra. En sov med huvudet i min armhåla och klarade sig på färre amningspauser än hemma. En annan vaknade inte alls lika mycket som hon gjort sen lillebror kom. Vi tröstade och lugnade nog varandra där ute. På 6-7 kvadratmeter är tryggheten nära.