Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Jaha, då var det 2019

January 12th, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Och jag har inte bloggat på år och dag, SOM VANLIGT. Det rusar ju på hela tiden, SOM VANLIGT, livet. Sen sist har vi mest firat jul, inte firat nyår och nu håller vi på att rensa ut hälften av allt vi äger så det tar ju lite tid. Men barnen mår bra och är gulliga iallafall. Sen förra helgen sover de tillsammans i ett rum! Vårt stora sovrum fick vi offra, vilket jag var mer intresserad av än Eric, men han gick med på det ändå. Lite jobb har det såklart varit att flytta över allt, men nu ligger de där sida vid sida. Ville fortfarande i sin spjälsäng och Elsa i sin stora säng bredvid. På grund av detta blev golvytans storlek något av en besvikelse, men tanken är att vi ska ordna en våningssäng till Elsa, med Ville på madrass på golvet där under, så snart hon är redo att sova utan oss bredvid emellanåt och han inte tänker springa lägenheten runt så fort han slipper sitt sänggaller.

Tills dess får vi nöja oss med ett stökigt, småmysigt barnrum där Ville faktiskt sover lite bättre än tidigare. PEPPAR PEPPAR. Det tar evigheters evigheter och en närvarande mamma för att han ska kunna somna, men Elsa snarkar som tur är glatt på, fast han ibland vrålar i en timme. Sen är han dock som sagt ganska bra på att ta sig igenom natten. Ofta ropar han på nån gång vid 12 och nån vid 2-3, men hinner ändå somna om själv innan jag är på plats. Runt 5 har han vaknat varje morgon och ibland hoppar Elsa upp då också och ibland lyckas hon somna om. Det får vi helt enkelt ta. Och Eric och jag sover i gamla gästrummet, och kommande gäster får således ta igen sig i Elsas gamla rum. Ja, ni som har varit här fattar kanske lite bättre.

Imorgon ska vi fixa vidare, framförallt med alla barnkläder som svämmar över i lådor och garderober. De växer ju ur allt så fort hela tiden och sen skickar vi dem till kusin Edda i Berlin och sen får vi tillbaks och sen har vi lånat lite av Noah och sen ska nåt kastas och ja. Det är en evighetsmaskin.

Samtidigt håller jag på att få lite härligt resedarr inför Sydafrika som är typ 5 veckor bort. Har precis betalt den sista räkningen för hotellen, flygresorna är bokade sen länge och nu ska vi (jag) bara försöka göra vad vi vill se och göra när vi är där. Vi kommer att mellanlanda i London och sen nattflyga därifrån till Kapstaden. Det tar 11 timmar och 35 minuter. Så det ska bli kul. Ville i mitt knä, förhoppningsvis sovande, kommer att kräva min kropp på all känsel innan vi är framme, men det får det vara värt! För sen väntar mysiga hotell, sol, bad kultur, god mat som jag inte måsta laga själv, spännande möten, nya människor och bäst av allt, massa tid med världens bästa familj.

Efter fyra dagar i Kapstaden ska vi hyra bil och sen köra längs den berömda Garden Route. Där har vi massor av stopp inplanerade i småstäder längs vägen, bland annat i Stellenbosch som är mitt i vinregionen! Alla boenden ska vara barnvänliga och med pool så vi räknar med att ta det lugnt, mysa mycket kring Guesthousen och bara ta det lugnt och på barnens villkor.

Roadtrippen avslutas i Port Elizabeth där vi lämnar tillbaks bilen och sen flyger vi tillbaks till Kapstaden och sen direkt på nästa plan tillbaks till London och sen direkt på nästan plan till Frankfurt. Snacksen som krävs för den resan alltså, blir en utmaning. Men sen är vi hemma igen, förhoppningsvis glada och semesterlugna och fyllda med nya intryck.

MEN! Innan dess ska vi få besök, av mina bästisar plus bebbe redan nästa helg och sen mamma några helger efter det. Det ska bli så härligt, särskilt eftersom det kommer gå några månader till innan vi kan ta oss till Sverige nästa gång. Sådär, då tror jag väl att pappa, mormor, morfar, Madde och Angelica bör vara nöjda med uppdateringen. Vi hörs om nån månad! Hehe.

Nämen, hej! Er favoritbloggare är tillbaks i etern. Kräkfri. Det har varit mycket spya sen sist alltså, det kan man inte sticka under stolen med. Det började vår sista natt i Hamburg när Ville spydde ner hela sin hotellspjälsäng mitt i natten. Elsa tog vid vid frukostbuffén och äcklade ett helt gäng med japaner som försökte äta Nürnberger i godan ro. Sen kräktes hon också på tågperrongen när vi stapplade dit, svaga och illamående, hela familjen. Ville kräktes sen på tåget hem, när vi bara hade 20 minuter kvar av den fem timmar långa resan.

Morgonen efter kände sig hela familjen utom jag piggare. Då väntade också en flygresa till Köpenhamn, så det var ju ändå tur. Mhm. På vägen till flygplatsen kräktes Ville i bilen och använde upp sina handbagage-ombyteskläder direkt. Han fick lite anti-kräkmedicin i rumpen och så hoppades vi på det bästa. Men det blev tyvärr det sämsta. En halvtimme in i flygningen vaknar han till från sin tablettdåsighet, satte sig upp i mitt knä och kaskadspydde. I flera omgångar. Under cirka 20 sekunder lyckades han fylla allt i sin väg med vämjelig, stinkande, kletigt kräk. Mina rosa mockaskor täcktes av saker Ville ätit flera dagar tidigare. Allt blev nerspytt. Vi pratar säten, byxor, ryggsäckar, gosedjur, tröjor, säkerhetsbälten, armar, händer, urringning och flyglektyr. Personalen, två unga killar, tyckte så synd om oss och ordnade massor av våtservetter samtidigt som de turades om att sprita sina händer och spreja doftsprej borta i lilla köket. Stackarna kommer inte vilja skaffa barn på många år nu. Ville fick på sig Elsas extratröja, han hade ju redan spytt ner sin egen i bilen. Och så fortsatte flighten. Strax innan landning somnade Ville igen, Elsa grät och skrek för att hon hade ont i öronen och jag satt och tömde min egen mage i en kräkpåse.

Jodå. Resten av resan: en lång vandring på Kastrup, en tågresa med två sjuka ungar, två resväskor, två ryggsäckar och en barnvagn, en bilfärd hem till mamma och pappa, förlöpte i ett töcken. Men det blev som tur är inte mer spya. Inte just då.

För sen fortsatte i princip alla våra nio dagar i Sverige med att antingen jag, mamma, pappa, Elsa eller Ville kräktes eller diarreade. Vi fick ställa in MASSA planer och kom inte iväg och träffade min mormor och morfar till exempel, vilket var så himla synd. Mitt under myskväll med mina bästisar börjar Elsa kräkas ute i gäststugan på tomten så de fick fly i panik, särsklit med lille V, som bara är en spädis. Två nätter senare börjar Ville hulka och fyller sin säng med kräks. Allt detta i en stuga utan vatten och såklart mitt i natten. Alltid mitt i natten. Suck.

Men. Vi hade iallafall massa tid med mamma och pappa, i all misär. Vi var på julmarknad och jag köpte en fin julbock som var dyr, men svensk och nu bor i vårt vardagsrum och är döpt till Magnus. Jag fick hälsa på gängets nya medlem, nyss nämnda V. Han var så fin. Och Emelie en väldigt cool trebarnsmamma. Vi hängde i stallet hemma hos Jannicke och Martin som inte var rädda för magsjuka och fick klappat hästar och barnen red och mös. På fredagen var vi och badade med Jimmie och Ronja och min brorson och det var så härligt att se honom (och hans föräldrar) igen, vi åt också pizza med dem hemma hos Jannicke och Martin på kvällen. Så lite hann vi ju ändå med. Trots magåkommor och gnällighet och lakansbyte.

Mamma servade genom att sköta all tvätt hela veckan, och bara det gjorde allt värt det. Hon lagade också all maten och lekte en massa med ungarna däremellan. Världens bästa lelle mormor. Och på kvällarna var herrn i huset hemma och gasade igång dem med bus också, så nog hade vi det bra också, i vår isolering.

Ja. Och nu är det snart jul och jag myser runt och förbereder och pyntar, bakar och fryser in. Vi har sett lucia i Frankfurt och båda barnen satt som små ljus och tittade, även om Elsa tyckte det blev lite långtråkigt på slutet. Sen sågs vi för knytkalas med julmat hemma hos Izabella och det var också mysigt. Nu kommer jag att sluta skriva för jag orkar inte gå igenom mer. Allt är bra. Återkommer förhoppningsvis snart igen.


Lilla skrikmaskinen är igång igen

November 16th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Nästan två veckor av härliga nätter fick vi. Nätter då Ville sov från 19.30 på kvällen till 5 på morgonen med bara ett par grymtningar och kanske en nödvändig handpåläggning under natten. Med beröm godkänd, med andra ord. Särskilt i jämförelse med alla skitnätter under i princip hela hans liv dessförinnan.
Men, nu är alltså smekmånaden över och äktenskapet ute på extremt tunn is. Han är en jävUL när det ska sovas. Han ömsom skriker och fäktas, ömsom ligger helt stilla och tittar en vaket i ögonen. Jag vet ärligt talat knappt vad som är värst. Ikväll hade vi vår värsta läggning någonsin. Den började med att Eric satt hos honom i 45 minuter, sjöng, höll handen och försökte invänta Jonna Blund, som aldrig kom. Till slut började ungen skrika och efter ungefär 5 minuters gallskrik gick Eric ut och jag fick ta över. Han brottades och svettades och skrek och slog och somnade och vaknade och grät och rullade och somnade och vrålade och somnade och boxades och somnade. 2100 kom jag äntligen ut från det förpestade sovrummet, efter att ha lagt det svettiga byltet i vår sängen och sövt honom med min överarm. Då var jag milt irriterad. MILT.

Jag hoppas, som många desperata föräldrar gjort före mig, att det ska bli bättre snart. Kanske är problemet att han inte kan förklara vad som är fel. (Även om det nog också ofta blir en ond cirkel av trött ettåring som tröttar ut sig själv mer och inte slappnar av nog för att somna.) En del förstår han ju när man säger till honom, men han kan fortfarande inte kommunicera tillräckligt för att kunna berätta för oss om det värker i magen eller tandköttet bultar. Han kan dock fråga efter sin självvalda insomningsgosetröst, Lilla Gubben. Och vatten, vilket han också utnyttjar till fullo.

Vi kämpar på helt enkelt, som vanligt. Och försöker ha tålamod, gosa och klappa och vara nära. Skada kan de där tre sista iallafall inte.

Gnälliga barn och juliga planer

November 15th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Resa. - (0 Comments)

Jaha, då var det torsdag redan och veckan har… kanske inte susat förbi, men definitivt gått sin gilla gång. Ville hade feber igår och i förrgår, ganska hög feber, men var ändå pigg nog att gråta och gnälla nåt så kopiöst. Elsa har inte heller mått hundra procent, samtidigt som hon ofta nog skulle dra väldig nytta av att faktiskt ta en liiten tupplur efter förskolan. Men det vill hon ju aldrig och tvingar jag henne att lägga sig i sängen så håller hon sig envist vaken tills det är så sent på dagen att jag inte vill att hon sover längre, för att hon inte ska få klödd med att somna på kvällen. Puh. Kort sagt, det har varit rätt gnälligt här hemma de senaste dagarna.

Ikväll tog Ville dessutom en timme på sig att somna, vägrade ligga själv utan låg och stirrade på mig, tyst som en mus, med ena benet envist ryckande, för att han inte skulle kunna slappna av nog att bege sig till drömmarnas land. Frustrerande är bara förnamnet. I övrigt är allt okej.

Vi håller på att förbereda oss att evakuera det här lägret på lördag. Först ska vi ta tåget till Hamburg och hälsa på barnens sex veckor gamla kusin, jag ser framemot hotellfrukost, bebissniff och att bara vara med min familj. Som icke-ensam vuxen. Vi kommer hem på måndag kväll och sen sticker Ville, Elsa och jag till Sverige på tisdag morgon. Så det blir lite hektiskt och vi kommer kanske få ta med oss några smutsiga kläder till Sverige och tvätta i mammas tvättmaskin. Men det gör ju inget! För vi ska till Sverige och även där ska vi få snusa på en nyfödd liten gängmedlem och beundra förlovningsringar och leka med Felix, min brorson by blood som bor ett par mil från mamma och pappa.

Det ska bli så. Mysigt. Det var alldeles för längesen sist, i mitten av juli åkte vi därifrån ju, efter Villes födelsedagskalas. Definitivt dags. Julen kommer vi att fira här hemma i år, tillsammans med delar av Erics familj. Nyår är ännu oklart. Men innan det ska det firas svensk jul med svenska vänner och svensk julmat och svenskt luciatåg.

Japp.

Höstmiddag hemma hos oss

November 14th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Friends. - (0 Comments)

I lördags hade vi bjudit hem Izabella, Markus och Noah och Josefin, Christian och Emil på höstmiddag. Jag hade lust att laga god mat helt enkelt och behövde få besök av någon som kunde äta den. Som vanligt hade jag antagligen överdrivit en del och jag lär mig heller aldrig att fast en rätt inte är så avancerad att laga, så tar det sin lilla tid att hacka, lägga ihop, timea och framförallt handla allt. Men det blev bra och det var trevligt. Och mina gäster verkade nöjda. Alltså, till aperitif serverades en Höst-bellini med cider och cava. Till det kunde man snacksa på två olika sorters smördegsrullar, en med skinka och senap och en med lax och pepparrot, samt nötter och vindruvor.

Till förrätt blev det de där jordärtskockorna som jag hade snokat fram i ekologiska affären. Den hade lite sherrysmak också och var ganska speciell, men det var några som tog om så det får jag väl se som något positivt. Den serverades med gräslök bara. Sen kom huvudrätten som var potatispuckar med gruyere, oxfilé och tomat- och mozzarellasallad med en sherry- och salviasås. Alltså köttet, om jag säga det själv, blev väldigt gott, men det var inte direkt min förtjänst. Med köttermometer och låg värme på ugnen, 100 grader i det här fallet, så blir det nästan säkert rosa, saftigt och gott.

Efterrätten var Roy Fares choklad- och hasselnötspaj med vispgrädde och rostade hasselnötter. Vi var nog lite småmätta då, men den gick också ner. Ungarna hade fått glass med strössel och chokladsås lite tidigare, men det stoppade inte både Elsa och Emil från att köra en andra efterrätt med oss.

Till allt drack vi rödvin, cola, öl och bubbelvatten. I den ordningen, hehe.

Puh, det var det. Eller ja, två flaskor rödvin tog slut på ett nafs så då knäckte vi också en flaska Champagne som jag hade i kylen och drack upp den. Sen stack Josefin med familj mot tunnelbanan och vi andra däckade på soffan med lite godis innan Markus lyckades tjata upp Izabella. Vid det här laget sov alla ungarna, för övrigt. Eric och jag gick också och la oss och nästa dag hade vi dels mycket disk och undanplock att ta tag i, men också smarrig oxfilépasta och chokladpajsefterrätt.

Lyckad lördag med andra ord. Nästa gång vi ses allihop, plus Kristina och hennes familj, är när vi ska ha knytkalas hos Izabella och Markus, efter svenska kyrkans luciatåg den 8e december. Det ska bli mysigt.

Sankt Martin med föris

November 12th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Tyskland. - (0 Comments)

Hallå!

Tiden går snabbt när man har roligt och har man dessutom roligt med sina barn så går den ännu snabbare. Helgen har susat förbi, kanske lite för att den började redan i fredags då vi var på Sankt Martins firande med Elsas förskola. Det började i kyrkan klockan 18 med snack om Martin och hans gärningar. Ett gäng fjärdeklassare från skolan bredvid spelade teater och fast Elsa inte hörde ett dugg av vad de sa så grät hon när pjäsen var slut. Men då var det iallafall dags att bege sig ut på en runda med lyktorna tända, så det gjorde kanske inte så mycket ändå. Polisen var där och spärrade av gatan för oss och så tog vi ett varv runt några kvarter, bland annat förbi vårt hus. I täten red “Sankt Martin” på sin röda häst. Jag använder citattecken för att ni säkert ska förstå att det inte var det döda helgonet, utan en utklädd ryttare med mantel av polyster och ett paket cigaretter i jackfickan. Men det var mysigt, tyckte både Elsa och Ville. Och varken kallt eller regnigt, vilket jag uppskattade. Tänkte på när vi med scouterna gick med facklor från torget till kyrkan i Vollsjö, på FN-dagen varje år. 24 oktober. Då hade vi ofta otur och fick antingen pissregn eller svinkyla, eller båda.

Väl tillbaks på förskolan hade byns brandkår anlänt och tänt en såkallad Martinseld. Det var spännande, tyckte alla utom Sankt Martins häst som fick panik och lämnade platsen i illa tillbakahållen panik. Ville vinkade ropade glatt hejdå, vilket inte precis lugnade ner stackaren.

Ja, sen stod vi där och snackade med Jennie och Frank medan barnen fick varsin Weckmann, en… bulle typ, med russinögon och formad som en gubbe (Sankt Martin?) Eric gick och ställde sig i korvkön så sen såg vi inte honom mer den kvällen. Det var så mycket folk och så lite korv just där och då. Men Eric köpte fyra stycken, kom tillbaks med dem och då antog jag att två var till oss och två till våra vänner. Så jag gav direkt bort två och aldrig har väl Eric varit så nära att direkt fylla i skilsmässopapperna, online typ. Han var superhungrig och hade hoppats på halva Villes korv och dessutom stått i kö i gefühlt, vad som kändes som, en timme. Så fick han bara en korv. Och jag fick stå mitt kast och äta en tredjedels korv, efter att Elsa och Ville fått sitt. Oops.

Men annars gick det bra och var mysigt och trevligt och barnen slocknade som små ljus när vi var hemma vid 20.30. Och tog sen sovmorgon till 5 dagen efter. Skönt. Men det är en annan historia. Återkommer!

Attitydproblem och bacillutbyten

November 7th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

Imorse var vi på Ikea och köpte en säng till svärföräldrarna. Ville tyckte det var jättekul att leta reda på nästa guide-pil på golvet. Ikea alltså, det är pinsamt och banalt och stereotypiskt. Men jag gillar verkligen Ikea. De har fina saker och hyfsat trevlig personal och prisvärd mat. Barn får lov att röra sig och röra vid saker där. Det var en mysig morgon helt enkelt.

Väl hemma fortsatte en något tjafsig eftermiddag. Ville är superförkyld och Elsa är mest superotrevlig, men även supersur och superenvis med jämna mellanrum. Varje eftermiddag, när vilan är över, så ångrar jag att jag inte tvingat henne att sova. Hon är så jäkla tradig att försöka röra i någon riktning. Hon vill inte göra någonting, men gnäller ändå över att hon har tråkigt.

Idag lyckades jag ändå få ut oss allihop till lekplatsen, där vi träffade två kompisar med två barn som är i Villes ålder. Det kändes som skymning redan när vi kom fram till gungorna vid 16 och det blev inte ljusare. Konstigt nog. Men Ville fick grävt och klättrat lite och Elsa åkte rutschkanan nio gånger enligt egen utsago. I verkligheten var det nog snarare tjugonio. Jag snackade lite strunt med tjejerna, ungarna delade snacks och bytte basilusker och sen gick vi hem.

Ja, och så pratade vi med min kära, i dubbel bemärkelse, syster också. Hon är rolig hon. Torsdag imorgon. Det ska nog gå bra det också.

 

Topinambur och andra listkryss

November 6th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Tyskland. - (0 Comments)

Att-göra-listan är lång inför Sverigeresan, som jag redan nämnt. På söndag kommer dessutom Izabella och Josefin med familjer för att käka höstig trerätters och prata lite. Planeringen är i full gång med allt som ska hända innan dess. En av de viktigaste punkterna var att jaga tag på lite Topinambur, eller jordärtskocka som ni i Sverige kallar det. Det finns ingenstans här av nån anledning.
Som tur är har jag mina fellow Bad Homburgerians i en Facebook-grupp som heter “Bad Homburg – Vi hjälper varandra”. Där kan man få svar på alla möjliga och omöjliga frågor. Och reta sig på att folk är dumma i huvudet mest hela tiden och även frågar grejer som det hade varit mycket lättare att googla och som inte har något med Bad Homburg att göra. Exempel på dum fråga att ställa i Bad Homburg-gruppen: Vem har skrivit Emil i Lönneberga? Hur många ben har en spindel? Varför pratar inte min mor med sin syster?

Jag frågade iallafall där om någon visste var jag kunde hitta Topinamburen. Fick massor med svar, men det flesta av typen “kanske de har sådana på…” Jag vill ju veta säkert, inte behöva treva runt på sjutton olika ställen. Tills en kvinna sa att hon sett dem MED SINA EGNA ÖGON i en ekologisk mataffär en liten bit härifrån bara. Där var vi idag. Och hittade de små kockorna direkt! Freaking check.

Vi hittade även fina vinterstövlar i brunt skinn med glitterstenar på till Elsa, coola vattentäta vinterdojor till Ville och fula, men sköna, varma och praktiska tantboots till mig. I en annan affär. Check på den också.

Och vi var inne på macken som stämt mig och lämnade namn och nummer i förhoppningen om att chefen ringer mig och förlåter mig och säger förlåt själv och jag slipper hosta upp alla pengarna.

Jodå. Effektiv dag. Och kväll, för nu har jag bloggat, mailat mina medhjälpare inför basaren om en banderoll som ska tryckas och bokat hyrbil i Sydafrika. Det går framåt.

Ni kan kalla mig kriminell

November 5th, 2018 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. - (0 Comments)

Vi fick ett brev med posten i fredags. Adresserat till Eric eftersom det är han som står som ägare till vår bil, passaten som jag alltid kör. Det gällde något relativt otrevligt. Någon hade tankat på macken här i närheten, och sen bara kört därifrån, utan att betala! Det var ett brev från advokaten som representerar bensinmacken. De kräver oss nu dels på bensinen, 94 euro, och dels på avgifter och advokathonorar, sammanlagt 180 euro. Mhm. Kul. Först försökte jag övertyga Eric om att det var han som hade lånat min bil och tankat. Sen kom jag mycket väl ihåg tillfället. Dagen innan hade vi varit i Frankfurt och kört hela vägen hem med bensinlampan envist lysande och jag visste att Ville och jag hade tankat innan vi körde och handlade. Det var definitivt jag som inte hade betalt bensinen. Sören.

Men så tänkte jag efter lite till och minns nu faktiskt exakt vad som hände: Jag tankade. Jag gick in på macken för att betala. (I Tyskland funkar det alltid så – man tankar först och pröjsar sen. Och alltid med personlig kontakt, aldrig med en automat eller liknande.) Gubben i kassan pratade i telefon. Han frågade om jag hade ett såkallat Payback-kort. Det är ett vanligt poängsamlingskort som man kan använda i massa olika affärer. Det hade jag, så det scannade han. Sen touchade jag mitt Visa-kort på betalningsterminalen, fick ett kvitto och gick. Ville hade somnat i bilen. Jag var inparkerad, men lyckades krångla ut oss, vi körde till Lidl och handlade. Sen till Rewe och handlade mer. I fredags kollade jag direkt om pengar dragits från kortet. Svaret på det är nej. Inte för bensinen, men för Lidl och Rewe nån timme senare. Jag kollade sen om jag fått Payback-poäng. Svar JA! Alltså bevisar det, tycker jag, att jag var inne på macken, “betalade”, och drog. Men att köpet uppenbarligen inte gått igenom.

Så bensinen kan jag tänka mig att betala, men helst inte de andra summorna då jag inte gjort nåt fel!

Pratade med en av advokaterna idag. Hon var sur och tyckte att poängen inte betydde ett skit. “De kan ni lika gärna ha fått för cigaretter ni köpt!” Jag berättade att jag inte röker och att man inte får så många poäng för ett paket Marlboro. Hon kontrade med att hon nu ska hämta bevismaterial från bensinstationen och sen återkomma. Jag tackade så mycket för det.

Jag kommer med andra ord också återkomma till er, i det här ämnet. Tumhållning please!

Vänner och släktingar får barn till höger och vänster, förlovar sig och visar bilder från sina bröllop. Kärleken flödar på alla håll och det är så fantastiskt att se och höra om. Livet är fantastiskt.

Idag har vi haft lördag, hela familjen tillsammans, hela dagen. Sen Elsa började förskolan är det liksom lyx att ha pyjamas hela förmiddagen, pyssla lite här och lite där. Lägga undan tvätt. Dricka varmt te till frukosten. Rita lite. Prata med mamma på Facetime. Titta på bebisbilder. Bygga legostall. Spela kort. Ville sov 2,5 timmar efter lunch så Eric och Elsa hängde och jag fick målat klart hela skylten jag pysslat till julmarknaden. Skönt. Nu ska den bara behandlas med något och få ett ben.

Det kommer nämligen bli ett snäpp tight om två veckor. Först Hamburg över helgen och sen dagen efter vi kommer tillbaks drar vi till Sverige, barnen och jag. Sen är det dekoreringsdags inför kyrkans julbasar direkt, samma tid som vi landar i princip. Och efter det är det 1 december och 48 julkalender paket ska vara klara. De senare är inköpta, men inte inslagna. Men ja, det ska väl lösa sig. Jag är på G. Som de säger.

I eftermiddags var vi sen på lekplatsen, efter att vi bjudit svärfar på fika och gratulerat på den 46-åriga bröllopsdagen. 46 år. Det skojar man inte bort.

Sen badade jag ungarna medan Eric städade köket. Elsa tränade ryggsim och Ville stoppade plastfiskar i olika muggar. Nu sover dem och vi tittar tv tillsammans. Och jag bloggar. Och Eric kollar på roliga memes på telefonen. Att en aldrig kan göra bara en sak nu för tiden?

Imorgon ska vi träffa Lars och Linda, det var alldeles för längesen som vanligt. Elsa längtar efter Mira, en av hennes stora idoler i livet. Det blir säkert bra detta.