Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Roadtrip Tyskland – Sverige

August 6th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Resa. - (0 Comments)

Roadtrip låter ju så fritt och härligt och galet på ett bra sätt, på pappret alltså. Eller kanske mer om man gör det med ett par kompisar än två barn i åldrarna 1 och 3 år. Att köra härifrån hem till mamma och pappa tar runt 10 timmar ren bilkörning, plus färjan över på antingen 4 eller 6 timmar, beroende på var man åker ifrån. Vi startade en tidig morgon, med siktet på Berlin, där Erics bror bor tillsammans med sin familj. Det gick faktiskt över förväntan. Ville somande, som vi hade räknat med, och sov en timme. Det är han som är det största orosmomentet. Han har aldrig gillat att åka bil. Sover aldrig några längre stunder i bilen. Kan inte mutas med godis. Uppskattar inte ljudböcker. Och är inte så bra på att roa sig själv med två duplodjur och en docka, som sin syster.

Efter 2,5 timmar på vägen stannade vi och pausade, länge, på ett McDonalds med stor lekplats. Barnen fick springa av sig och jag lät samtidigt en man i lederhosen, som var på en väldigt ölstinkande svensexa, tvätta våra bilrutor för några cent. Sen åt vi mat, kissade och lekte lite igen. När vi körde vidare somnade både Elsa och Ville, i omgångar och vips så hade ytterligare 2,5 timmar gått och vi var framme i Berlin. Där sov vi i två nätter, innan vi körde mot färjan i Sassnitz.

Vi kom iväg i bra tid, hade räknat med lite yrkestrafikskö som det heter på tyska, innan vi kommit ut på autobahn. Men sen hände något och vi fick lite brådis på slutet. Elsa behövde kissa, vi hamnade långt bort från vår route och förlorade några minuter. Men ungarna behövde senare verkligen en paus och vi gick in på en annan hamburgerkedja för att snabbt äta något och försöka få bort några myror ur brallorna iallafall. GPSen meddelade att vi hade en timme kvar till färjan (som vi ju hade biljetter till och var tvungna att hinna med), så vi räknade ut att kunde stanna i 20 minuter och sen hinna med god marginal. När vi kom ut igen, efter några pommes, hade GPSen dock ångrat. Nu sa den att vi hade 1,5 timmar kvar till färjan. Och om det stämde så skulle vi komma att bli försenad. Sen tog det bara längre och längre tid. Vi hamnade i en bilkö som knappt rörde på sig alls, sen i en karavan efter en tung-last-bil. Senast 12.30 var vi tvungna att checka in på båten, 12.55 sladdade vi in på terminal, hetsigare än ett par biltjuvar kom vi fram till luckan, fick våra papper och var sen de sista på båten innan de i princip smällde upp bogvisiret (eller vad sören det heter) i kofferten på oss. Puh.

Båtturen var sen lugn. Vi hängde i lekrummet. Ville sov middag i vagnen och Elsa och jag gick en tipspromenad som handlade om Östersjön. Sista timmens körning, från Trellerborg till Sövde, var inte rolig. Alla ville hem. Alla var trötta på bilen. Och alla fick fri tillgång till böcker, musik, chokladkex och leksaker. För er som undrar, vi äger ingen iPad och jag är en aggressiv motståndare till skärmar för så små barn. Alla får göra som de vill. Det här är ett helt annat blogginlägg känner jag, Elsa får visst kolla på tv, ganska regelbundet till och med, och Ville kollar sannerligen mycket mer än Elsa gjorde när hon var 1. Men vi klarar oss också utan, och det är snarare undantag och något spännande om hon får se. Jaja, jag återkommer i frågan! Jag tog dock till mitt ess i rockärmen, såpbubblor. Men det hjälpte knappt på slutet och Ville fick skrika de sista 15 minutrarna innan vi till slut nådde Fältvägen. Vi hade klarat det.

Hemfärden gick sen över Rostock istället. Då tar färjan 6 timmar och vi hade bokat en hytt där Ville tog dagens första tupplur. Även den överfarten gick smidigt, tack vare lekrum och olika hållpunkter som nya böcker, snacks, lunch och besök på däck. Sen körde vi typ 1,5 timmar hem till Erics syster som bor i Hamburg. Kvällsmat och nattning där innan vi vuxna tog igen oss på balkongen. Morgonen efter körde vi direkt efter frukost, för att kunna dra nytta av Villes morgonnap igen. Det gick som planerat och han tog sig en tuppis till i sin bilstol. Vi pausade en gång snabbt för toabesök och tankning, innan vi körde vidare mot lunch utanför Göttingen. Även där körde vi lekplatslek i nästan en timme innan maten för att alla skulle ha rört på kroppen lite. Efter maten tupplurade båda barnen och vi där framme kunde njuta av tystnaden.

Sista timmen var rätt kämpig även denna gång. Vi sjöng. Vi åt snacks. Jag blåste upp ett par ballonger som underhöll i nästan 20 minuter, iallafall den lille. Men Elsa var också trött, hade ont i ryggen och ville hem. Och till slut kom vi hem. Så. Skönt. Direkt tömde vi bilen, som var fullproppad, inte bara av vårt bagage, utan också av en massa svenskheter som jag hade smugglat med mig hemifrån. (Mest Loka och smörgåsrån.) 2018års roadtrip var officiellt avslutad. Den gick på det stora hela fantastiskt bra, Eric är en trygghet bakom ratten, jag rätt bra på att underhålla barnen framifrån och barnen riktiga troopers som står ut med hur mycket som helst. Team Matthiesen!

Jaha, då var det bara 363 inlägg kvar då, innan jag kan slappna av med det här bloggandet igen. Om man ändå hade kunnat tjäna någon liten slant på detta skrivande, då hade motivationen varit en annan, misstänker jag. Men den är fortfarande där, den här gången, oroa er inte!

Idag, söndag, har vi mest satsat på att överleva värmen. Vi är ju vakna så himla tidigt alltid, på grund av barn av olika slag, så det går att få gjort en del iallafall, innan solen steker sönder orken. Eric var ute i garaget i förmiddags och rensade bland alla grejer där och lyckades bära ner mycket av vårt mög, sulky, barnkläder i plastlådor, liggdelen till vagnen och liknande, i vårt nya lilla källarförråd som vi äntligen fått tillgång till. Det känns skönt att ha ordning, märkte vi, så rensandet och ordnandet fortsatte här inne sen.

Elsa och Ville sprang mellan rummen också och lekte här och där. Ville, som länge varit rätt kinkig och missnöjd, har blivit en helt annan kille sen han lärde sig gå. Innan ville han helst bli buren hela tiden, nu puttrar han själv fram, bär omkring på grejer och är allmänt mysig. Det är skitkul dessutom, att se vad han har hängt upp sig på för pryl för dagen. Idag var det två sådana där fond-gelé-klumpar som han hittade i skafferiet. Elsa tyckte synd om sig själv för att ingen hade tid att leka med henne, men så hade hon plötsligt byggt en koja bakom soffan i vardagsrummet och höll på att organisera en fiskedamm för Lisas vänner där.

Till lunch bjöd vi upp svärföräldrarna på lunch och försökte göra en plan för den helg, som inträffar väldigt snart, då de ska barnvakta och Eric och jag ska på bröllop. Men vi får väl se hur det blir med det där, jag känner mig medelpositiv till planen just nu.

Nu sover barnen och Eric och jag ska fortsätta plöja Orange is the New Black.

Ville 1 år

August 4th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror - (1 Comments)

Ville 1 år. Tänk att det var ett helt år sen som vi låg och väntade på sjukhuset. Väntade på att operationsteamet skulle ha tid att öppna min mage för att plocka ut det vi misstänkte var en son. På morgonen skulle det ske, så vi var supertidigt på plats på sjukhuset. Men sen kom det akutfall efter akutfall och min epidural fylldes på och fylldes på. Klockan blev nästan 15 innan han till slut föddes, klumpen. Jag fick ha hans lilla halvkladdiga kind på min ett par minuter medan glädjetårarna rann på både Eric och mig. Men sen skulle han kollas igenom och då tyckte den ansvariga barnmorskan att han var rätt slö. Läkare tillkallades och det visade sig att han inte syresatte blodet som han skulle. Det var nåt fel på hans lungor. Snabbt som ögat rusade de iväg med honom, och kvar fanns vi, i samma rum där vi väntade på operationen innan, fortfarande utan vår bebis. Senare berättade barnsjuksköterskan som tog emot honom att hon inte trodde att han skulle klara sig, så dåliga var hans värden och så kass såg han ut.

Det var fruktansvärt. Ryggmärgsbedövningen började släppa och jag fick problem med yrsel och det svartnade framför ögonen på mig ett par gång. En läkare kom in och förklarade att Ville, som vi vid det laget hade bestämt att han skulle heta, var nere på barnintensiven och att Eric fick gå ner och säga hej till honom.

Jag flyttades till ett rum på avdelningen där en kvinna från Marocko låg och grät konstant, hennes bebis hade inte klarat sig, förstod jag senare. En annan kvinna bodde där med sin kärnfriska bebis. Och jag som var mittemellan, med bebis på våningen under. Eric kom tillbaks från sitt besök där och var så chockad och uppskakad över hur dåligt Ville mådde. Han visade bilder och en film på en liten liten bebis, trots att alla sagt att han var så stor, som låg alldeles ensam i en kuvös och kämpade för sitt liv. Vi försökte tänka positivt ändå och jag tvingade Eric att köra hem till Elsa.

Natten blev för jäklig. De glömde epiduralingången i min rygg och jag fick en natt där jag vaknade exakt var tionde minut för att byta sovsida. Detta med ett färskt ärr över hela magen.

Sen väntade snabb bättring för mig, eget rum som plåster på såren för deras slarv och Ville blev bättre och bättre. I en vecka åkte vi till sjukhuset flera gånger om dagen, jag pumpade ut bröstmjölk och vi bad till alla gudar som finns att han snart skulle få komma hem och att han inte hade fått några men av syrebristen.

Och hem fick han komma, och så här ett år och två veckor senare, kan vi konstatera att han utvecklas precis som vilken ettåring som helst. Än har vi inte sett några som helst tecken på att han skulle ha fått skador av sin tuffa start. Detta är vi så tacksamma över såklart, och det känns som att vi blir extraglada när han lär sig nya grejer, bara för att vi tänker på hur det skulle kunna vara.

Nu kan han en hel massa, vår envisa, kortstubinade, gosiga son. Han älskar fåglar, särskilt hönor. Så vi kallar honom för Orni, som en variant av ornitolog. Han gillar djur överlag, och härmar både hundar, grisar, hästar, kor, får och så då hönor. Och tupp naturligtvis. Han säger tittut och mamma och babba (pappa). Hans första ord var dock Ball, boll på tyska. Bollar är, förutom fjäderfän, hans stora intresse i livet. När vi är iväg och badar spenderar han all sin tid i barnbassängen med att jaga efter andras bollar, trots att vi senaste gångerna har haft med en egen.

Han tycker också om mat och äter mycket bättre än Elsa. Särskilt nu när amningen har reducerats kraftigt och jag bara ger honom en slurk mjölk vid sänggående på kvällen. Han gillar särskilt kött, vilket gör mig lite nervös, eftersom vi äter mycket vegetariskt och det gillar han också, men så fort det serveras kött så vräker han i sig.. Han uppskattar också pommes, ost, sura hallon, hummus och avokado med citron på.

Han sover, peppar peppar ta i freaking trä, bättre än någonsin sen vi slutat nattamma. Han vaknar fortfarande några gånger varje natt, men är hyfsat lätt att söva om. Så glad för detta. Han sover fortfarande en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Jag ser till att gosa massa extra på dagen så att han inte ska sakna kroppskontakt. Han är också ett mycket keligare barn än Elsa var. Men han blir också förbannad på nolltid om något inte passar.

Ville är överlag ett 100 % mer krävande barn än Elsa. Han vill helst bli buren at all times, även om det blivit lite bättre sen han lärde sig gå. Han kastar grejer och testar bus om och om igen, fast man ser på honom att han vet att han inte får. Elsa behövde man säga till ett par gånger, sen gav hon upp. Ville bara fortsätter, fast man tjatar och till slut också blir lite arg på honom.

Han älskar Elsa och vill helst sitta i hennes knä samtidigt som han drar henne i håret med ena handen och kniper henne på armen med den andra. Hon har förvånansvärt mycket tålamod med honom fortfarande, trots att han är riktigt jobbig ibland och förstör för henne. Elsa vill gärna leka rollekar med Ville som han inte riktigt går med på. Det är så gulligt att smyga sig upp på dem och höra Elsa försöka kontrollera honom: “Nu har du ont i halsen Ville, sitt still så ska jag ta tempen på dig”, “det är dags för oss att åka till Sverige, sitt ner i flygplanet Ville, nej, inte kasta kaffekoppen, sitt ner, ta på dig ditt bälte”, “är du trött Ville, jag ska sjunga en godnattsång för dig, hallå, Ville, inte spela fotboll nu, det är natt!”

Som jag tycker om de här två, syskonen Matthiesen, som vi skapat. Världens finaste, roligaste, klokaste ung-jäklar.

Nu tutar jag igång igen!

August 3rd, 2018 | Posted by Jess in Bloggbloggblogg - (1 Comments)

Här var det tyst som i graven. Och så sorgligt också, att det sista inlägget är ett taffligt reklaminlägg som jag inte ens skrivit själv, utan fått betalt för att publicera. Om någon nu skulle undra över det. Livet kom lite emellan helt enkelt, inte för att jag har mer att göra än någon annan, utan snarare för att jag prioriterade bort de små rapporteringarna som åkte in här. Nu har jag dock storslagna planer. Det ska bloggas en gång om dagen HELA ÅRET. Jodå, ni hörde rätt. Läste rätt. Med reservation för de gånger då jag tidsinställt ett inlägg och det inte publiceras på grund av teknikstrul. Då är det inte mitt fel. Men det kommer ju inte se snyggt ut i statistiken så jag ska försöka se till att det inte händer.

Sen sist då, vad har hänt? Ja, vi har varit i Sverige på semester. Två veckor med fint väder, bad i Sverigesjön (som Elsa kallar sjön nära mormor och morfar), utflykter till Ystad och Sjöbo Marknad. Plus att vi bara har hängt en massa såklart, med varandra, med vänner och släkt och hundar. Superhärligt. Även resan dit och hem, med bil, gick bra. Skriver mer om den en annan dag tänkte jag.

Solen skiner och det är över 35 grader varmt varje dag här nere i Bad Homburg, så vi försöker överleva det med vattenmelonslushies, fläktar och besök på friluftsbadet. Både Elsa och Ville, och jag med för den delen, älskar att bada så det är så kul att cykla dit, slänga sig i plurret och sen plaska bort några timmar när solen steker som värst. Synd bara att det är så svettigt att ta sig dit.. och alla grejer som måste med.. och allt folket.. Men det positiva väger över såklart!

Ville har fyllt 1 år också, den lille plutten. Sen en vecka tillbaks går han också, mer och mer och stadigare och stadigare för varje dag som går. Han är så nöjd när han kan bära med sig grejer och ta sig fram samtidigt. Genombrott, verkligen. Favoriten att kånka på är två flugsmällor…

I övrigt så går livet sin gilla gång. Vi bor där vi bor, fortfarande. Jag tror att husplaner har lagts på is igen, men vad vet jag egentligen. Imorgon är det lördag och då blir det nog en heldag på badet med Eric och lunch. Fast jag inte jobbar så längtar jag efter helgen då vi är två om allt här hemma. Och fyra som kan kramas och leka och busa tillsammans.

Vi säger så så länge, hörs imorgon!

Drömmar, sand och lite Kreta?

May 15th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Jag har inte rest på länge. Två år känns som en oändlighet. Det hade varit så roligt att ta med familjen på en resa någonstans varmt. Trots att Tyskland erbjuder värme, känner jag att det gärna får bli varmare. Jag tittade runt på lite olika hemsidor och såg att Ving kan ta en till Kreta på charter! Hur bra med fyra familjemedlemmar och på tok för många viljor? Kreta ser mysigt ut och jag förstår inte varför jag inte kollat in den ön förut. Den har allt som vi kan behöva; sol, vatten och ännu mer sol.

Kreta har det där lilla extra

Det bästa med Kreta är att det ser så barnvänligt ut. Speciellt när man kollar på de olika hotellen och stränderna som täcker hela ön. Jag har läst lite recensioner och hittade en strand som verkar vara helt otrolig. Den heter Frangokastello och det är typ en gömd strand. Den döptes efter ett slott som byggdes på 1300-talet som ligger bredvid. Det är ganska platt där och inte så mycket folk, vilket gör det till den bästa stranden för Ville och Elsa. Då kan Eric och jag äntligen få några välförtjänta soltimmar. Sedan finns det så många hotell att välja mellan men jag vill verkligen ha något som i princip är på stranden.

Ving erbjuder mer än en flygresa

En grym grej som kommer med att flyga med Ving är att charterresan är så simpel. Ving gör allt det där jobbiga, som en upptagen tvåbarnsmamma inte hinner göra. De hittar hotell, löser alla transporter och erbjuder massa roliga aktiviteter. Det är nästan för bra för att vara sant, för då kan jag bara fokusera på att vi har med allt, och alla, inför resan.

När det kommer till resor gillar jag att vara lite spontan och ta dagarna som de kommer, speciellt när det gäller en så solig plats som denna. Jag hoppas att vi kan ta tag i detta och se till att vi åker till Kreta! Vi alla skulle må bra av en liten boost D-vitamin och kanske av att få lyxen att bo på ett välskött hotell. Åtminstone i mitten av husjaktsstressen som vi befinner oss i just nu. Tror ni det skulle göra Elsas och Villes dag eller? Är det bara jag som vill till Kreta eller dagdrömmer ni också om ön? Om inte, googla! Ni kommer inte kunna bärga er så fort ni ser bilderna.

Jag kan i alla fall inte bärga mig. Inte ens för en dröm.

Vi har varit och kollat på ett hus till idag. Ett stort åbäke som behövde renoveras jättemycket, hade för få sovrum och låg bredvid en hårt trafikerad väg. Men det fanns också möjligheter. En stor trädgård, en grandios ingångshall och ett gott om plats för en stor familj. Men det var alldeles för dyrt så vi SKITER VÄL I DET DÅ.

Ville kräktes en massa i natt så vi befarade det värsta, magsjukeutbrott. Men det blev inte mer efter att han hade kräkt ner hela sin säng och sen kaskadspytt rätt in i min mun. Då somnade han i mitt knä och var en sån fin unge att jag inte ens var särskilt trött imorse.

Elsa har lekt på balkongen hela dagen, det var över 20 grader idag och tvätten torkade på NOLLTID. Så bra. Hon slänger ur sig en massa klokheter hela tiden, den lilla treåringen. Efter husvisningen var vi på en skogskyrkogård där Erics farmor ligger begravd. Hon lyssnade noga när jag i så lättsamma meningar som möjligt försökte förklara hur en begravning går till. Sen satt hon hela vägen hem och ropade att hon tyckte synd om Lilo, som farmorn kallades, för att hon var död. “Det hade varit mysigare om alla var levande.”

Och när vi bestämde att Eric skulle läsa godnattsagan för en gångs skull så grät hon, klamrade sig fast i mig och sa “men du är ju den mamman jag älskar allra mest” och “pappa läser bara tyska böcker, jag behöver en svensk saga idag!”

Underbart jobbigt och underbart underbart att vara förälder. Det måste man säga.

Vårdeppig?

April 3rd, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Vet inte om en kan påstå att Ville sover dåligt om nätterna, men han vill iallafall äta ofta. För ofta för en liten människa som snart är nio månader gammal. Men vi kämpar på. Jag kämpar på.

Våren har kommit till Bad Homburg tror jag. Det var 18 grader idag och varmare ska det bli till helgen. Så vi försöker leka ute. Elsa har fått upp farten på sin springcykel nu och Ville älskar att titta på. Vi tänkte skaffa en cykelvagn så att jag kan ta med båda barnen på utflykter.

Påsken var okej. Vi serverade god mat och barnen fick påskägg och Eric var långledig. Vi planerar semester lite här och lite där och nu härnäst en tripp till Sverige, för Ville, Elsa och mig. Det blir nog bra. Fast jag helst vill spika igen fönstren från insidan, slå av all elektronik och sätta mig med min familj under en filt.

Jag vet inte vad som är fel. Men något är inte rätt.

Tradigaste blogginlägget ever

March 20th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Kanske har jag slutat blogga? Eller det är iallafall överhuvudtaget ingen prioritering för tillfället. Elsa har fyllt tre år, så sjukt, och det borde naturligtvis förevigas med en text om henne. Den kommer kanske så småningom. Ville växer också och är så väldigt nära att knäcka kryp-koden nu.

Vi letar hus. Det kan man väl säga, att det är det vi landat i nu, på olika sätt, att vi letar efter ett hus att bo i. Renovera, kanske, men framförallt leva i. Det är snart påsk. Och vår, får vi väl verkligen hoppas. Jag behöver sol. Och värme. Och färre vinterkläder och mer positiva vibbar.

= Livet

February 26th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Tycker synd om er ensamma stackare som kikar in här hela tiden, fast att det inte händer något. Vi har varit i Berlin och vi har varit i Limburg. Alla är hyfsat friska, ganska glada och relativt utsövda. Om några dagar blir den här skåningen 32 och det känns fasiken inte riktigt klokt.

Jag har shoppat på bokrean idag och ser framemot den högen. Har också slängt iväg en beställning på mat till Onfos, tänkte att det ska moffas skagenröra och Japp lagom till födelsedagen på lördag. (Onfos skickar svensk mat hit till Tyskland, dem gillar vi!)

Snart måste vi nog tackla Ville och hans väldigt punktliga varannan-timmes-ätande på nätterna, men än så länge stör det mig inte så mycket att jag orkar ge mig i kast med det. Elsa har en treårings självklara pondus och förklarar ständigt att hon redan vet, redan kan och redan vill. Hon säger nej och skrattar mig rakt i ansiktet för att sen, nån minut senare, ändå be om hjälp med att fiska upp de sista flingorna eller leta upp en Pixi-bok hon är sugen på att läsa.

Ja, livet går sin gilla gång.

Förra helgen blev våra planer inställda för att eric var sjuk. Den här helgen träffade vi visserligen faster Theda som planerat, men idag skulle vi har kört till Lars och Linda. Det var innan Eric började kräkas. Suck. Så nu är vi hemma istället. Och missar ett såkallat Faschingståg, alltså ett tåg med karnevalsglada människor som klätt ut sig och kastar godis. Elsa skulle ha klätt ut sig till katt, även om hon kände sig lite orolig för att det var farligt. Och även om det är svårt att gå in för utklädningen helt när det är minusgrader och snöstorm ute. Det måste liksom funka ovan på overall och stickad mössa. Ville skulle ha varit utklädd till gullig bebis.

Men nu får vi roa oss själva här hemma istället. Snön utforskade Elsa imorse tillsammans med Theda. Kanske halar vi fram lite vattenfärger eller nån klump lera?

I natt har Elsa sovit i sin egen säng, vilket gjorde så att Ville kunde sova i sin spjälsäng som Elsa ockuperat sen vi kom hem från Sverige. Tyvärr sover Ville bäst med en arm på rumpan och med sin hand i min, men det gör att jag vaknar och har ont i hela kroppen för att jag legat och sett till så att Ville sover istället för att hitta en skön position och sova själv. När han nu låg i spjälsängen var det svårt att klappa honom på rumpan och hålla honom i handen, men han sov ändå över förväntan. Jag med. Tills Ville började skrika och Eric började kräka. Suck, igen.

Ja. Vi säger väl så så länge. Hej!