Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Vi lämnade tillbaka mina snygga höstskor på Goertz för att de var för stora. Fick pengarna tillbaks trots att jag egentligen hade haft dem på mig en hel kväll på stan. Sen fick jag lite godis och en tonfiskmacka av Eric och vi tittade på två avsnitt av världens just nu roligaste tv-serie Outnumbered. Den får mig att längta ännu mer efter barn, men gör Eric rädd och uppkörd. Sen låg vi i hans säng i en timme och lyssnade på tystnaden och pratade om oviktigheter. Han klappade mig över håret som han brukar och jag klagade inte när hans skäggstubb rev mig på näsan. Efter ett tag blev han hungrig och gick och hämtade en tallrik pastarester från köket. Medans han åt dem tillsammans med ett glas ljummen cola kollade vi på en fin video med en liten amerikansk tjej som började gråta av glädje när hon fick reda på att hon skulle få åka till Disneyland. Sen tog vi min röda resväska, köpte biljetter till flygplatsen och åkte spårvagn tillsammans med världens gladaste lilla pensionär till centralstationen. Tåget var fullt men jag stod nära Eric och berättade om mina skumma klasskamrater och han lyssnade och rynkade ögonbrynen på de rätta ställena. Vi checkade in mitt bagage och gick hand i hand mot gaten, jag hade gott om tid och han med. När han tvättade händerna på en flygplatstoalett, fingrade jag på en dyr väska där min dator hade fått plats och tänkte på att jag saknade honom redan.
Vi skiljdes åt vid säkerhetskontrollen som vanligt, massa pussar och kramar och sen visade jag mitt boardingpass för en man i röd väst som nickade medlidsamt och släppte förbi mig. Eric på andra sidan och jag i en kö med bunke japanska turister framför mig. Fina fina Eric som står ut med mig och mina distansförhållandebeslut.
Flyget var försenat men sen gick det snabbt. Bagaget var försenat men sen gick det bra ändå. Tåget kom efter ett tag, äckliga backslickpojkar med öl i handen och en tjej med åtta bowlingklot i väskor med hjul delade ståplats med mig på öresundståget. Sen var det slut med kollektivtrafik, mamma hade propsat på taxikrav på väg mot osäkra Rosengård och jag ifrågasatte inte. Resväskan och jag och en dyr påse Ahlgrens från Pressbyrån, tio minuter i baksätet på en Audi och sen steg jag in genom dörren här hemma. Nu har jag tänkt på hur tomt och litet och ensamt det är här jämfört med hos Eric i kollektivet. Jag har bestämt träff med bästa klasskamraterna imorgon, jag har smsat med Emelie och Malena och kommit fram till att livet, i Tyskland eller i Sverige, faktiskt är rätt fint.
Nu skålar vi på det med de sista tre bilarna. Zum Wohl!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Att frukostfilosofera litegrann

October 9th, 2011 | Posted by Jess in Filosoferande. | Mat. - (1 Comments)

Eric står i duschen och jag läser bloggar på iPhonen. Klockan är 09.56 och vi ska snart iväg och träffa Lars och Linda på La Maison du Pain och äta frukost med dem. Det är mycket mysigt att äta frukost på stan tycker jag, därför gjorde jag det i fredags också. Då var det med Angelica och Yvonne. De är två svenska tjejer, en från Dalarna och en smålänning som jag har jämnt ett bra tag nu, fast det känns också längre än det är i verkligheten. Iallafall. Vi var på Café Karin i centrum och åt morgonmat och det var så gott och mysigt att det finns inte. Jag åt en massa goda, nybakade bullar och brödskivor med gouda, tilsiter, salami, skinka och deras egna, hemmagjorda färskost. Till detta dracks grönt te och slutet en Maracujaschorle, det vill säga passionfruktsjuice blandat med kolsyrat vatten. Jag skvallrade med tjejerna, fnissade, spanade på bebisar och pratade framtid. Underbart.
Och nu ska vi alltså iväg igen, på frukostdejt. Den här gången till ett franskt bageri som också gör mycket goda saker, framför allt brödet är naturligtvis to die for. (Som storbloggarna säger.) Det känns bra tycker jag, att komma upp i tid, äta rejält och börja dagen i goda vänners lag. Resten av dygnet brukar bli lite bättre då, lite positivare.


Jag kallar det här fotot “Fina Vänner i Rulltrappa”.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Detta har hänt:
* Jag har haft gruppredovisning som gick helt smärtfritt tills jag bestämde mig för att öppna munnen i onödan och slänga ur mig en korkad kommentar som fick den sovande läraren längs bak i klassrummet att lyfta på huvudet för första gången på tre timmar.
* Jag fick ett migränanfall mitt under packningsstressen i torsdagskväll. Min vänstra kroppshalva domnade bort (vi pratar exakt halva näsan, halva tungan, armen, benet, halva ryggen osv), huvudet dunkade och ögonen kunde inte fokusera. Hyffsat obehagligt. Jag låg på golvet i en timme med en våt handduk över ansiktet.
* Jag landade i Frankfurt och fick en Ericpuss, den första på fem veckor. Kändes bra. Vi åkte och handlade en dyr skjorta till honom och strosade runt litegrann och tittade på andra fina saker i ett mall här i Frankfurt.
* På kvällen åkte vi och åt tysk buffémat och firade att Ulrike och Philipp skulle gifta sig nästa dag.
* I lördags var vi finklädda och vackra i kyrkan när Uli kom in i en vacker vit klänning och sa ja till sin Philipp. Sen var det dags för bubbel i en lokal bredvid kyrkan, vi minglade och tog en massa bilder av alla uppklädda vänner. Efteråt hann vi med en cheeseburgare på McDonald’s, vila och byta om hemma och sen åkte vi taxi mot festlokalen.
* Minglade vidare, drack vin och jag som hade varit rädd att allt skulle vara för fancy för mig (eftersom P’s familj har MYCKET pengar) hade världens trevligaste bordskavaljer. Middagssittningen bestod av fyra rätters middag och var mycket trevlig. Många fina tal och bus och sen kom den vackra bröllopsvalsen. Åhh. Säger jag bara.
* Sen blev allt svart. Fast på ett bra sätt.

* Morgonen efter började vid 17-tiden, jag mådde sådär. Åt lite ris och sa hejdå till Markus som nu har flyttat ut och gett plats åt Masut, ny flatmate här i lägenheten. Traurig. (Ledsen.)
* I måndags njöt av vi vidare av sommarvärmen, det har varit minst 26 grader sen jag kom i fredagsmorse och i måndags var det röd dag här i T-land och vi spenderade den på en filt vid floden, och senare på Lars och Lindas balkong. Mys.
* Igår var jag och åt glass med Linda medans Eric jobbade med Lars. Vi fantiserade om barnvagnar och bebisblöjor och fnittrade glatt i solskenet. På kvällen åkte jag hem till en sjuk Angelica och en frisk (nåja..) Yvonne med en påse onyttigheter. Vi åt pizza, filosoferade, skrattade och pratade hela kvällen. Tycker väldigt mycket om de tjejerna. Väldigt mycket.

Ja.. I övrigt fick jag väldigt bra resultat på TOEFL-testet, får jag skryta om det här? Aja, det räcker väl med att säga att jag fick bra resultat.
Idag jobbar jag på läxor, uppsatser och annat catching up i skolarbetsväg. Eric sitter bredvid och tillverkar websidor och i köket jäser ett gäng frukostbullar som jag slängde ihop tidigare idag. Livet är okej.

Att ha loppor och löss som grannar.

September 28th, 2011 | Posted by Jess in Annat. | Skit. - (1 Comments)

Sitter och väntar på att tvätten ska bli klar. Man kan inte bara lämna sina fulla tvättmaskiner sådär på egen hand när man bor i Malmö Studenthus. Nä, man måste sitta i uppehållet ört utanför och vänta. Det är tomt, tyst och tråkigt här. Fast också väldigt skönt. Dessutom knappt några möbler kvar. Det var så att en uteliggare och hans loppor flyttade in och bodde här så sofforna blev hem åt ohyran efter att samhällets utstötte flyttade. Sen satt folk och hängde i de stoppade tygmöblerna och tog insekterna med sig upp till sina lägenheter, vilket medförde att anticimex i princip har en egen kaffemugg på boservice-kontoret. Nu är sofforna borta, kanske uppeldade eller bara hämtade av någon som behövde dem bättre och inte har råd att ta en avstickare till Ikea.

När jag kommer tillbaks till Malmö efter (eventuell) utlandstermin, vill jag nog bo vid Värnhem istället.

Ser ni den saknade soffan?

– Posted using BlogPress from my iPhone

Jag läser väldigt många bloggar varje dag. Det är lite som min version av Twitter och Dagens Nyheter, som min nutidsorientering och samhällsuppdatering. Fast jag följer många på Twitter också kom jag på nu när jag tänker efter.. Men iallafall. Många bloggar blir det och jag kan ge er en lista nån annan gång men nu ville jag berätta en annan sak. Nämligen att jag läser många bloggar som handlar om barn. Skrivs av mammor och pappor och handlar om familjeliv, ungar och problem och glädjeämnen som kommer med det. Den enkla anledningen till detta är att jag gillar barn, jag älskar nog barn om jag ska vara helt ärlig. Jag har jobbat med barn, har mycket erfarenhet med barn och är, om jag får lov att skippa blygsamheten för ett ögonblick, ganska duktig på att umgås med och uppfostra barn. (Även om jag inte avgudar termen ‘uppfostra’.) Om någon hör något om en svensk version av Supernanny och Jo Frost inte vill lära sig svenska så kan ni skicka dessa rekryterare vidare i min riktning, okej? Tack. Men det var inte det heller jag skulle skriva om. Åter till mammabloggarna jag läser. Trenden just nu som alla skriver om, även de som inte ens har några barn, är genus. Genus, genus, genus. Att det finns olika kön. Det finns pojkar och så finns det flickor. Och ALLA har åsikter om hur man inte ska göra skillnader på könen, eller att man ska göra skillnader för att det är ett oundvikligt faktum att vi har olika kön, eller att pojkar ska ha rosa klänning, eller att pojkar VILL leka med bilar och flickor VILL ha rosett i håret så fort de har hår att prata om.
Och jag blir så trött. Jag är inte politiskt aktiv, inte överextremt insatt och vissa anser troligtvis att jag inte bör uttala mig i frågan. Jag har inga egna barn och brukar varken fundera eller debattera den här frågan egentligen. Men jag kan ändå inte låta bli att lufta min ödmjuka lilla åsikt, så här tycker alltså jag:
Det finns killar och tjejer. Alla är lika coola, tuffa, söta och rara. Ett visst kön har inte en viss egenskap. Killar kan vara rara, tjejer kan vara tuffa. Alla ska få leka med vad de vill. Föräldrar bör köpa både dockor och bilar till sina barn, oavsett barnens kön. Man ska helt enkelt inte tänka på färger, leksaker, egenskaper, kläder och attityder som könsbestämda. Ett barn är ett barn. När de är gamla nog kan de bestämma själv om de vill ha klänning och leka med tåg, fram tills dess ska alternativ från de olika “könstypiska” grupperna erbjudas.

Det kan väl inte vara så svårt?

Att fylla i en jäkla massa papper.

September 27th, 2011 | Posted by Jess in Australien. - (0 Comments)

Det känns som fredag. Inte bra. Varje dag när jag kollar på Adam Live så känns det som fredag. Det känns som ett fredagsprogram på nåt vis. Ja. Nedräkningen går på rätt håll kan jag meddela, det är nu bara tre (3) nätter kvar tills jag sätter mig på ett Lufthansaplan och åker ner till Frankfurt och världens finaste tysk.
Det är mycket den här veckan, men idag har jag blivit av med en av mina checklists, nämligen den som rörde ansökningen till universitet i Australien. Ni förstår inte hur många papper de ville ha, referenser, intyg, betyg och formulär. Dessutom visade det sig igår, efter ett möte tillsammans med koordinatorn som är ansvarig för Australienfolket, att jag blivit felinformerad och att de kurserna som jag redan hade valt ut och såg framemot att få läsa i Adelaide inte gällde för mig som ska dit på stipendium, utan att jag måste välja kurser från en särskild, hyffsat begränsad, lista. Modet sjönk, men sen hittade jag ändå några ämnen som såg okej ut så nu kör vi på det. Imorse fick en sekreterare på högskolan vidimera mitt gymnasiebetyg och sen kastade jag hela ansökningsmappen i koordinatorns postfack. Nu dröjer det högst fyra veckor innan jag får besked från universitet där borta om de vill ha mig eller ej. Vänta alltså, lite det mitt liv går ut på.

Känner för övrigt dagligen hur mycket jag gillar mina kursare aka vänner som gör vardagen överlevnadsbar. De är roliga och fina och smarta.

Att sakna fina minimänniskor..

September 25th, 2011 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Via Angelicas blogg halkade jag in på en av de nuvarande Frankfurt-aupairernas blogg. Fanny heter hon  tror jag visst och jag som är en människokännare av stora mått kan redan säga att de barnen kan skatta sig lyckliga. Från bloggen och hur hon skriver om sinaaupairungar och aupairdagar så vet man helt enkelt att hon är en sån som uppskattar barn.
Men det var inte det jag skulle prata om. Jag skulle prata om MIIIG. (För det här är min blogg.) Och jag tycker också väldigt mycket om barn. Väldigt väldigt väldigt mycket om barn. Och jag undrar om ni kan förstå, eftersom jag inte riktigt kan det själv, att jag faktiskt hann jobba med barn typ 5,5 år på raken innan jag började plugga förra hösten. När man ser det så är det kanske inte så konstigt ändå att jag saknar det så väldigt. Jag blir avundsjuka på Angelica som fortfarande får busa, lyssna på gulliga kommentarer och hålla småväxta människor i handen. Också nu denna Fanny, som är aupair, ett jobb som jag trots allt trivdes väldigt bra med.
Troligtvis är min nanny- och aupiarkarriär över. (Men man vet aldrig vad som händer i framtiden.) Förhoppningsvis får jag ett barn eller fem själv om några år. Jag längtar så väldigt, alla mina vänner får höra tjat om det vareviga dag, jag längtar så väldigt efter en att ta hand om igen.
Som plåster på såret att det kommer dröja minst två år till eftersom jag måste plugga färdigt och avsluta ett distansförhållande och sen påbörja ett samboförhållande först, så har jag målat och ritat ett Halloween-kort till Grace idag. Hon ska få det sen när Halloween närmar sig, för hon är en av mina gamla nannybarn.

Att skriva prov i 4,5 timmar

September 24th, 2011 | Posted by Jess in Australien. | Plugg. - (1 Comments)

Det är såhär för er som inte är insatta, att jag hade en verbal meningsskiljaktighet med en människa som jobbar på Malmö Högskola och har hand om utbytesstudenter som vill åka till Australien. Det hela är en hyffsat lång historia som jag kanske kommer att dra en vacker dag, då den fortfarande gör mig väldigt irriterad, men nu pallar jag inte det. Iallafall så resulterade det hela i att jag kom fram till att mina gymnasiebetyg där jag bevisar för eventuellt universitet i Adelaide att jag hade mvg i Engelska C, är för gammal för att gälla i den ansökan som jag ska lämna in på måndag. Alltså var min enda utväg att anmäla mig till det beryktade TOEFL-testet. Det är ett officiellt engelskaprov, utformat i USA, och resultatet på testet gäller på väldigt många arbetsplatser, universitet och skolor runt om i världen.
Allt är omhuldat av extrem säkerhet och nogrannt utformade regler. Det började med en obligatorisk sign-inträff klockan 8.30 imorse och sen körde vi igång. Det var kanske.. 30 pers där, från olika länder och åldersgrupper och alla jobbade på flititgt. Det var läsförståelse (läs en text och svara på frågor om den), hörförståelse (lyssna på olika dialoger och föreläsningar och svara på frågor om dem), taltest (läs en text och prata in svar på olika frågor) och skrivande (skriv en akademisk uppsats som svar på en fråga).
Det var inte så svårt egentligen. Bara jobbigt att koncentrera sig intensivt i 4,5 timmar. Vi fick en tio minuterspaus när datorn sa till en att ta det och sen var det bara att hoppa på hästen igen. Hörförståelsen var jobbigast. Jag antecknade som en galning och blev slut i handen och så uttråkade då alla ljudklippen handlade om typ biologi, kolbrytning och ljusfysik. Men som sagt, komplicerat var det inte, det hade inte gått bättre om det hade varit på svenska. Misstag gör man ju alltid liksom och det fanns några frågor med tvetydiga svarförslag där jag säkert valde fel. Plus att jag inte har en aning om hur och vad de bedömmer i tal- och skrivtesten.
Skönt att ha det bakom sig iallafall och skönt att de inte kan säga något om mina antika gymnasiebetyg nu. Resultaten kommer om två veckor senast.

Idag firar jag lördag med en kanelbulle och en massa tidigare försummade serieavsnitt; Glee, How I Met Your Mother, Jersey Shore och  nån bra film hade jag också tänkt se. Och det omtalade Game of Thrones vill jag hinna med att spana in. Hej så länge!

Att passa barn som plockar.

September 23rd, 2011 | Posted by Jess in Jobb. - (1 Comments)

När jag barnvaktade O och V i måndags, det kom hastigt och lustigt efter att inte ha sett dem sen i maj, men det gick bra ed undantag för två mindre missöden. Först sov V och sen skulle vi gå och hämta O på förskolan. Han är envis V och ska, som alla barn, gärna stanna åttiotvåtusen gånger på en sträcka på 500 meter. Men fram kom vi och O välkomnade mig med en kram, så det var ju fint, att han hade saknat mig! (Och överhuvudtaget kom ihåg mig.)
Solen sken och vi bestämde oss för att ta oss till en lekplats och göra av med lite energi innan middagen och hemkomst av föräldrar. Så vi påbörjar vandringen mot lekplatsen med O som vägvisare och guide. Han visar även hur man kastar pinnar mot löven och hur de ibland kan landa i ryggen på lillebror, också visar han hur man sparkar på hundbajs så att tån på skon blir kladdig och luktar.
Väl på lekplatsen började O som är mycket fascinerad av prinsessor och slott, bygga som en stugby i sandlådan, fast med slott i olika storlekar och former där olika sorters prinsessor bodde med sina mammor. Ja, bara kvinnliga aktörer var inblandade i denna sandshow. Under tiden spatserade V omkring med en gul sandleksak i handen, en krabbform om jag minns rätt. Han samlade någonting, då såg jag. Han stannade på random ställen, plockade upp lite löv, någon pinne och sådär, och verkade väldigt koncentrerad och upptagen. Fint tyckte jag, han verkar lugn och ohyper och inte konstant uppmärksamhetskrävande som vanligt. Sen, när det blev dags att gå, då märkte jag vad den lille tvååringen sysslat med den senaste timmen: Han hade samlat fimpar. Cigarettfimpar i olika storlekar och märken låg där i krabbformen och bredvid ett nyplanterat träd i ett buskage hade V uppenbarligen haft sitt samlarhögkvarter. Där låg en hel hög med fimpar, avtippade då formen blivit full. Fint lille vän, sa jag. Fint. Är det här någon form av samhällstjänst för små barn som jag inte känner till eller? Han brukar göra så, upplyser storebror O. Jag andades djupt, kastade de fimparna som fortfarande låg kvar i sin gula askkopp i papperskorgen och så gick vi hem hand i hand. Pinnkastaren, parkarbetaren och jag.

Jag fick nys om att “min skitblogg inte går att kommentera”. De vänliga orden kom från lillasyster och jag försökte ta reda på orsaken till problemet. Förhoppningsvis ska det alltså gå att kommentera nu. Och det gillar jag ju att det gör!
Min hjärna bubblar just nu av saker som ska göras, mest innan måndag då min ansökan till universitetet i Adelaide ska lämnas in. Många papper de behöver därborta kan jag säga, det är ju viktigt att det blir rätt. Det intressanta är att jag inte ens börjat med visumansökningen och allt annat krafs som ska ordnas sen. Nu handlar det bara om referenser, ansökningsformulär, betyg, intyg och andra vita a4 fyllda med viktig text.
Egentligen har jag två hyffsat roliga historier att berätta från mitt barnvaktande igår, men just nu får det vänta. Snacka om cliffhanger!