Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Favorit i repris från januari 2011.

Jag har många fina vänner från olika platser i världen och från olika perioder i mitt liv. Alla säger att de har de finaste vännerna, men jag är den enda i hela världen som verkligen har rätt på den punkten. I feel blessed.
På grund av tidsbrist har jag bestämt mig för att bara nämna mina två äldsta och bästa vänner här och nu. E kvalificerar sig också in på den här listan, men han nämns tillräckligt redan 😉 så nu handlar det om två fina tjtjer; Emelie och Malena.
Malena var i många år min granne i Starrarp, det första kortet på oss både är cirka 24,5 år gammalt. Vi är två gulliga bebisar, en med tjocka kinder (jag) och en utan hår (Malena). Våra föräldrar har umgåtts i samma gäng sen för alltid, och gör det fortfarande. Varje sommar hemma på landet tillbringade jag med Malena. Vi spelade tvspel hos C, brottades i cykelhjälm under rugbymatcher, cyklade till Frennigebadet, letade hemliga ställen eller bara hängde.  Malena är klok, lugn och sansad, diplomatisk och rolig som fan.
Emelie stiftade jag bekantskap med när vi var fyra år och gick på kyrkans barntimmar. Sen hamnade vi i samma klass och blev bästisar i fyran, femman typ. Innan dess lekte Emelie mest häst. Hemma hos Emelie luktar det alltid så gott. Vi har tillbringat många timmar där, ensamma, utan vuxna som stör. Lagat mat, ätit chips med dip, kollat på kabel-tv och myst. Sovit i samma säng och pratat i timmar sen lampan släckts. Varit på dansläger och retat oss på folk, tvingat småtjejer att säga kruk. Varit på Sri Lanka och dissat folk på svenska, hatat människor, skrattat åt kräks-Gabbe på Taj Mahal. Emelie är impulsiv, ärlig, kramig, förnuftig och rolig som fan.

Sen var vi tre. Tre alltid. Folk säger att tre tjejer inte kan vara kompisar, det funkar inte säger de, en kommer alltid vara utanför. Så var det inte med oss tre. Vi är special. Vi gick i samma klass ända till nian. Vi bodde ihop i Ystad i tre år och sov till och med i samma säng stora delar av den tiden. Vi delar så otroligt många minnen, från fnittriga körkonserter, galna vilda utekvällar, äckliga fyllor, scoutläger, svullkvällar med OC, dansnummer i Spice Girlskostymer, timmar med bläddring i skolkatalogerna, McDonaldsturer, svettig Indienresa, Disneysemester i Florida, Ullaredsroadtrips, mellanstadiedisco och mörklagda biljardturneringar till framtidsprat instänga i Mallans rum, Sallepizzor och Icaläsk, Time of Your Life med Johan på gitarr, dansbandsgala och Valborgsfirande som ingen av oss minns. I can go on forever, listan kan göras hur jäkla lång som helst. Poängen är den; De här människorna är så himla lika mig men ändå så himla olika och det är därför vi passar ihop. Utan er är mitt hjärtpussel inte helt, utan er exploderar jag av tankar och funderingar, utan er hade jag inte skrattat så tårarna sprutat alls lika ofta. Tack för att ni finns älskade vänner! Andy’s Angels 4evah! <3

Emelie och jag på fin bar i New Delhi, Indien. Vi är både liiite snyggare i verkligheten. 😀

Malena och jag på scoutläger i somras. Vi är båda piggare och mindre skabbiga i verkligheten. 😀

Jag bor i Malmö, falafelns stad, Öresunds stad, mångkulturens stad. Att jag hamnade här beror på två saker. 1. Malmö Högskola erbjöd ett internationellt och brett program, English Studies, som jag tyckte lät intressant och roligt. 2. Närheten till Kastrup, Europa och världen kändes viktig. Jag flyttade hem från Frankfurt, lämnade ett liv och vänner där och ville inte börja om helt från början igen i en ny stad. Skåne kändes tryggt då familj och gamla kompisar finns här.
Nu har jag bott i Rosengård, Malmö i ett år och tre månader. Jag trivs faktiskt helt okej, trots att många hemma på landet var skeptiska så har jag inga problem med Rosengård. Hemskheter som misshandel, rån, våldtäkt och andra kriminella handlingar är enligt min erfarenhet inte risker som bara finns i min del av stan. Jag har inga problem med de flesta av människorna som bor här, i denna blandning av studenter och vanliga dödliga. Dem som jag retar mig på för att de slänger sopor utanför tunnorna och har högljudda slagsmål mitt i natten, dem hade jag retat mig på oavsett var de/vi bor, var de/jag kommer ifrån och så vidare. Min lägenhet är (var, innan jag flyttade in) ren och fräsch och ny, precis lagom stor med ett stort badrum och goda tvättmöjligheter nere i det gemensamma utrymmena. Jag har alltså inte så mycket att klaga på, förutom kanske läget, det tar nästan 40 minuter med den långsammaste bussen ner till skolan och innerstan, men också det har jag lärt mig att leva med.
Just själva stan däremot, inte så mycket, som man säger på engelska oftast. Jag har kanske inte gett Malmö en ärlig chans. Kanske är det för att jag är fattig student och sitter hemma och längtar efter min pojkvän all ledig tid istället för att hänga på Möllan som de coola människorna gör. Kanske är det så att Malmö är trångsynt, torrt och tråkigt, en liten stad i ett litet land som är lika spännande som Kalle Anka på julafton. Möjligheterna känns begränsade, det är lite “det du ser är det du får”, något som jag känner gör mig till en liten grå hög av suckar.
Som tur är så bor det en hel del fina människor i Malmö. Nu tänker jag särskilt på tre stycken klasskamrater som precis som jag är inflyttingar. De väntar tills taxin kommer, de lagar härliga hamburgare och grinchar sig över julen. Malmö, som vilken stad som helst vill jag påstå, är inte sämre än sina finaste invånare.

 


Jag är 25 år. Jag har världens finaste pojkvän. Jag tycker inte om trånga folksamlingar. Jag gillar strumpbyxor. Jag älskar att läsa böcker. Jag är mörkrädd. Jag har jobbat på kyrkogård. Jag vill ha en massa barn. Jag trivs i Rosengård. Jag pluggar engelska. Jag har tjockt, glansigt hår. Jag ser Frankfurt som mitt andra hem. Jag tror på Gud. Jag äter inte vindruvor. Jag anser mig vara hyffsat allmänbildad. Jag skäms för min filmsmak. Jag litar på min mamma. Jag kan skratta så att jag får kramp i käkarna. Jag gråter extremt lätt. Jag får ibland bortdomningsmigrän. Jag pratar tre språk flytande. Jag är stark. Jag kan inte härma min finska klasskamrat. Jag pratar mycket skit. Jag mår bra av frisk luft. Jag har väldigt breda fötter. Jag hatar Karlsson på Taket. Jag har över 50 par skor här hemma. Jag älskar min iPhone. Jag är bra på att hitta fina människor. Jag är hobbypsykolog. Jag är en lat scout. Jag kan pinsamt lite om politik och historia. Jag passar fint i blått. Jag pysslar gärna och bra. Jag lyssnar för lite på musik. Jag har apigt håriga ben. Jag är glad. Jag har en familj i USA också. Jag har en redig relation till min lillebror. Jag har en relation till min lillasyster. Jag har min pappas fingrar. Jag har min mammas litteraturintresse. Jag är på väg till Australien. Jag har höga krav på mig själv. Jag har höga förväntningar på livet.

På uppmaning av Emily själv härmar jag henne och kommer att (försöka) blogga enligt den julkalenderlista som hon har satt samman. Ska försöka att hålla mig till listan för en gångs skull och inte avbryta efter några inlägg som jag har tenderat att göra innan. Orginalinlägget hittar ni här. Och dessa är rubrikerna som gömmer sig i kalendern fram till dopparedan om 23 dygn.

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Första kalenderinlägget kommer snart!

Att göra av med tiotusen kronor…

November 29th, 2011 | Posted by Jess in Australien. | Plugg. - (4 Comments)

… på under tre minuter är hyffsat enkelt när man köper en flygbiljett till Australien. Det är alltså så att nu finns det ingen återvändo, den 18e februari sätter jag mitt nervösa arsle på ett flygplan i Frankfurt, åker till Singapore först för en kort paus och sedan vidare mot Adelaide där jag landar 25 timmar senare. Det är väldigt långt till Australien har jag förstått. Alltså, jag har ju varit på Nya Zeeland, ännu längre bort, innan, men nu är det allvar på riktigt på något vis. Jag kommer att vara borta nästan exakt fyra månader och två veckor innan jag åter igen får kasta mig i armarna på pojkvännen i Tyskland. Ni ska veta att jag känner mig säker. Säker på att det här är vad jag vill, säker på att jag kommer klara av att plugga och bo på andra sidan jorden. Och säker på att E kommer att vänta på mig och jag på honom. Livet är till för att levas. Det är bara att bita ihop, kämpa på och tänka “det som inte dödar dig, gör dig starkare”.

Jag planerar att vara stark som en kortväxt, blåögd, skånsk oxe när jag kommer tillbaks till Europa den 3 juli.

Jag vet inte.

November 21st, 2011 | Posted by Jess in Annat. | Filosoferande. | Kärlek. | Skit. - (2 Comments)

Framtiden. Jag vet inte mycket om den, men kan ändå inte sluta tänka på den.  Om fem år till exempel, jag har fyllt trettio och det är 2016. Fem år bort. Jag vet inte.
Jag vet inte vad jag gör om fem år, kanske är jag superstressad trebarnsmamma som skjutsar till fotbollsträning och steker plättar, kanske jobbar jag på en skabbig snabbmatsrestaurang, snäser åt kunder och har stekfett under naglarna. Jag vet inte.
Jag vet inte var jag är om fem år, kanske bor jag i mina föräldrars gamla hus på landet i Skåne, kanske sitter jag i en flashig skyskrapa i New York med Missonimattor på golvet. Jag vet inte.
Jag vet inte vem jag är om fem år, kanske har jag kortklippt hår, finnar och tandställning, kanske är jag knubbig, krokig och kalascool. Jag vet inte.
Jag vet inte hur världen ser ut, hur mycket pengar som finns på mitt konto, vem som är mina grannar, hur mycket jag gillar min chef, var jag handlar min mjölk, vilken färg mitt nagellack har, vem som är statsminister i Sverige, hur man bakar lyckade wienerbröd, om det har kommit en Sex and the City 3 eller om melodifestivalen är ännu sämre om fem år.

Jag vet bara en sak. Jag vill vara med honom.

Idag avslutas den här terminens två första kurser med inlämning av två uppsatser. Jag blev färdig igårkväll, nu måste jag bara ta mig till andra sidan stan och skolan och lämna in dem. I tisdags skrev vi tenta, före det har vi haft två muntliga redovisningar och en hemtenta, plus inlämningsuppgifter en gång i veckan. Det är mycket helt enkelt, mycket som ska göras, fast vi inte är i skolan så himla många timmar i veckan. Tyskakursen har jag tyvärr pausat lite också, ska försöka få nåt gjort på den nu i helgen innan vi kör igång med två nya kurser nästa vecka.

Eric kom alltså inte förra veckan. Det var riktigt hårt. Inget han kunde hjälpa naturligtvis, han blev sjuk och gick på penicilin tills igår, men det var ändå väldigt hårt. Det handlar om inställningen. Jag har varit utan honom längre än så, men när lägenheten är städad, bacon inköpt och middag med vänner inbokad så är det trist och hårt och sorgligt att han inte kom. However, jag fick sms efter tentan i tisdags med en bild på hans flightreservation som  han har gått och bokat, bara sådär! Så nu kommer han på onsdag, stannar tills på måndag och sen ska jag till Frankfurt fyra dagar senare! Känns mycket bra i magen.

Australienfixandet tar också mycket tid och energi. Min handledare på skolan är värdelös, har ingen koll på något och papperna tar över mitt liv känns det som.. Har iallafall kommit in på skolan nu, så så snart jag har mitt stipendium så ska jag boka en flygbiljett och sen finns det INGEN ÅTERVÄNDO! Och det känns bra, jag är exalterad och glad och spänd och jag kommer naturligtvis sakna Eric vansinnigt mycket, men också mina fina klasskamrater, Emelie och Malena och Gabriella och en massa andra gamla vänner, Frankfurtfolk och så vidare. Men det får jag tänka på sen, när jag är hos Eric i Frankfurt och väntar på att terminen i Adelaide ska börja. Nu en dusch och lite lunch!

October 26th, 2011 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. | Mannen. | Skit. - (4 Comments)

I can put up with a lot of shit that this long-distance relationship causes. I have accepted going to couple’s dinners by myself, sleeping next to an empty pillow, missing out on exciting things he does with his friends, watching “our” shows alone, and seeing couples in love on the bus without him there to satisfy my need for a kiss. But when he is supposed to come tomorrow, and suddenly it turns out he doesn’t. My heart breaks in an instant and I miss him more than ever.

Är det konstigt att folk trodde att vi var tvillingar? Här är Jannicke 3 år och jag 5 år. Nu för tiden är hon 20 cm längre än mig. Och vi håller inte handen så ofta. Mamma gillade när vi matchade och har själv sytt våra klänningar. Hon är redig min syster, väldigt redig och väldigt lång.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Att förbereda en presentation.

October 17th, 2011 | Posted by Jess in Plugg. | Skit. - (0 Comments)

Idag har jag spenderat hela dagen i skolan, med min dator i knät och fyra klasskompisar i örat. Vi satt i biblioteket nere i Västra Hamnen och jobbade med vår presentation som ska framföras på torsdag. Det gick bra tror jag, lite diskussioner blev det, men vad jag vet så är vi fortfarande vänner och det är såå mycket bättre att jobba med människor som man har något gemensamt med, som man kan lite på och som man vet vad man har.
Biblioteket som hör till Malmö Högskola är en inspirerande plats också, tycker jag. Stort, ljust och luftigt med soffor, grupprum, cafeteria, stolar kring bord och fåtöljer som sittplatsalternativ. Synd bara att det ligger så långt bort från min lägenhet; när jag är ledig från skolan orkar jag aldrig ta mig ur pyjamasbyxorna för att sätta mig där och plugga.
Vår presentation ska handla om leet, 1337, ett internetspråk som först användas av hackers i början av internet- och datoreran, men nu har spridits till chatrum och social media. Riktigt intressant är det, fast jag känner mig som en farmor-n00b. Typ en gammal, omodern människa som inte riktigt är med i svängarna.
I övrigt intet nytt. Jag går fortfarande och väntar på ett Letter of Acceptance från universitet i Australien, jag drömmer fortfarande om cash till en Japanresa och jag saknar fortfarande min pojkvän. Vi säger så.