Det är alltså en nyförlovad människa som skriver till er. Och det känns fortfarande fantastiskt, men ska jag vara helt ärlig så är det faktiskt så att livet går vidare. Jodå. Jag är tillbaks på jobbet sen förra veckans tisdag och redan då avskedades två personer samtidigt som jag bland mina 93 (!) olästa interna mail hittade tre avskedningar till. Folk faller som flugor på det här stället. Det är inte så bra för arbetsmoralen om jag säger så, ”varför ska jag slita röven av mig om jag bara ska bli sparkad imorgon ändå?”

Men jag kämpar på. Mina kollegor är fina och jobbuppgifterna oftast intressanta och utvecklande och sådär. Det kommer inte vara livet ut, mitt förhållande med denna firma, men ett tag till kanske. I alla fall om jag får bestämma och särskilt nu när det finns både USA-resa (i november) och bröllop (kanske nästa sommar?) på horisonten, båda kräver mycket sparade pengar.

Idag spöregnar det här i Frankfurt, så pass mycket att jag lät cykeln stå och ställde mig under ett paraply för att vänta på bussen. Hatar bussen. Den är alltid sen och överfull och jobbig, men jag uppskattade ändå att komma fram med hyffsat torra lår och kinder. Bara skorna och tårna som blivit blöta. Dessutom är det kallt ute, bara runt 12 grader vilket märks när Main-vinden viner in genom fönstret. Min finska kollega P vill alltid ha frost i ögonfransarna när hon jobbar, jag får kura ihop mig framför datorn bäst det går.

Annars är läget lugnt. Vi tittar på fotbolls-VM (tyckte så himla synd om Brasilien igår) och lagar enkel kvällsmat och uppskattar livet och sådär. En resa till Sverige har också bokats, mest för att kolla på lite locations till den stora dagen, men också för att säga hej till familj och vänner såklart. I mitten av september är vi tillbaks i Sövde över helgen.

Så säger vi så länge.