Varning för personligt och utelämnade blogginlägg!

Ni som känner mig vet att både jag och min livmoder är väldigt redo för barn. Jag kan få tårar i ögonen och rädsle-gåshud ibland när jag tänker på hur gärna jag vill bli mamma. Ha en liten minikotte som växer inne i mig, en perfekt blandning av E- och J-kromosomer och som vi sen får äran att visa världen för. Ofta kan jag inte hålla mig utan måste prata prata prata om detta med alla jag känner, men väldigt ofta lyckas jag bita ihop, säga ingenting, för att jag är rädd för att jinxa som man säger. Rädd för att om jag pratar för mycket om hur mycket jag längtar så kommer ödet (eller någon liknade kraft) straffa mig och göra mig barnlös resten av livet.

Jag vet ju liksom inte ens om jag kan få barn. Det vet man ju inte förrän man försöker och det kommer väl tyvärr ta ett tag till innan det blir logiskt och praktiskt och vettigt att vi försöker.

Tills dess tittar jag sönder mig själv på andras barn. Jag fick tre otroligt fina bilder på Gabriella och Johans Theo i ett mail häromdagen. Lille gossen som Eric och jag träffade när han bara var två veckor och fick plats i Erics hand, har nu blivit 2,5 månad och låg och skrattade mot oss i en MFF-outfit (som jag gissar att hans pappa valt åt honom.) Så glad jag är för deras skull och så skönt det känns för mänskligheten att de är två av de finaste människorna jag känner, alltså automatiskt två av de finaste föräldrarna jag känner.

Idag i skolan kom nästa bebisknip. En av tjejerna i min Australian Studies-klass var gravid för tre veckor sen när jag såg henne sist. Idag äntrade hon klassrummet med en liten bebis i vagn. En liten liten Mae som bara var två veckor gammal. Mamma Emily undrade om någon hade problem med att hon ammade i klassrummet, alla svarade nej och sen började undervisningen, ackompanjerad av ett par gnyende läten och en nöjd liten rap på slutet innan vi gick hem.

Jag ville mest springa fram med iPhonen och fota som en galning, alternativt kärleksfullt slita upp Mae ur vagnen och lukta på hennes hårlösa huvud tills hon somnade i min famn. Men jag höll mig cool. Jag tvingade mig själv att inte få rörd-tårar i ögonen och jag höll mig cool.

Sen ser jag det här fina kortet. Babies everywhere!