Nu är det 2013.

Mitt nyårsfirande var i början så lugnt och onyårigt att jag fick akut hemlämgtan och satt och tänkte på Emelie och Malena och deras fest hur länge som helst. Sen gick det över, Eric och jag lagade mat tillsammans med Masoud och hans flickvän Ellie. Vi åt fetaostfyllda biffar och tzatziki. Yum. Sen spelade vi spel tills klockan blev 23 och vi bestämde oss för att ta oss ner till jättefyrverkeriet vid Main. Det visade sig vara en dålig idé.

Utrustade med fyra glas och en flaska sekt började vi gå ner mot floden. Det tar ungefär en halvtimme från Eric, då går man också förbi centralstationen, med allt det innebär, och Frankfurts red light district där strippklubbar och bordeller finns. Människorna som festade i denna delen av stan var tyvärr inte riktigt kloka. Det kastades smällare och raketer till högre och vänster och jag, som egentligen inte ens gillar raketer och brukar vilja hålla mig till tomtebloss inomhus på nyårsafton, tyckte det var riktigt obehagligt.

Väl nere vid Main rådde kaos. På broarna som går över till Sachsenhausen-sidan stod folk som packade sillar för att kunna se det officiella fyrverkeriet från Eisenere Steg. Nere vid flodkanten, där det finns gångbana, lekplats och gräsremsa som i sommartid är full av picknickare, stod folk och smällde av raketer på löpande band. Utan säkerhetsavstånd, utan uppsjutningsanordningar, utan respekt för människor, barn och hundar som vistas i samma område. Det ser riktigt riktigt farligt ut. Och skjutandet är redan i full gång när vi kommer dit, trots att klockan bara är typ kvart i tolv.

Vi ställer oss under ett träd, i förhoppningen om att skyddas litegrann av grenarna, men efter bara några minuter där så landar en oexploderad raket två meter framför mina fötter, den exploderar och gnistor och brinnande färgpulver (eller vad fan det är) flyger åt alla håll. I ren reflex vänder vi oss bort, Eric står hukad över mig. I bortvänt läge exploderar en av delarna rakt framför ansiktet på mig, jag ser ingenting på grund av ljusskenet och hör ingenting på grund av smällen och börjar gråta av ren chock.

En kvinna kommer fram och börjar tjoa om att hon är läkare, Eric är orolig, men jag är som tur är inte skadad, bara rädd och arg och ledsen. Min halsduk har fått ett bortsvett hål och  jag saknar fem centimeter hår i en rejäl tofs på ena sidan av ansiktet. Det var alltså rejält nära.

Folk är idioter. Vi lämnar direkt flodkanten och tar oss upp igen på vägen som går längs med Main och på andra sidan den tar vi skydd intill ett hus. Där står vi sen och gapar åt hur jävla dummar människor blir på nyårsafton. I vanliga fall, hemma i Sverige, är jag mest rädd att folk är för fulla för att hantera grejerna rätt, men i måndags verkade de vi såg inte särskilt alkoholpåverkade utan bara jävligt korkade. Folk kastade smällar på varandra som en kul lek, folk kastade smällare på bilar. En man stod och höll i raketpinnarna med bara handen, som en mänsklig uppskjutningsbana. Det var småbarn och hundar överallt, vars ägare kastade raketer och smällare framför sig medan de promenerade. Det var explosioner och brinnande delar precis överallt. Helt. Sjukt.

Även vägen hem var en pärs, utanför barerna längs vägen stod folk och kastade bomber, inte bara smällare utan även stora raketer, sådana med pinnar, hivade de iväg några meter för att sen låta de explodera bredvid människor och bilar. Det var kaos. Människor skrek och sprang och drack och blödde till höger och vänster.

Vi räddade oss in på O’Reilly’s där jag alltid hängde med mina nannyvänner förr. Kelly jobbade och vi fick gå in gratis, vi drack några cocktails (Vodka Cranberry jag har saknat dig) och andades ut. När klockan var två och det lät lugnare från gatan utanför vandrade vi hem igen och gick och la oss.

2013 är här. Aldrig mer nyårsfirande nere vid Main.