Och jag sitter här vid mitt secondhand-köksbord, låter ögonen vila på ett uppslaget tysklexikon och tänker att jag inte är bra på något. Mina stekta ägg blir sega. Jag orkar inte bädda sängen. Fel ord kommer ur min mun då jag försöker trösta vänner. Ska jag plugga slår datorn av en händelse igång Glee istället. Min franska låter stabbig och ful. Att jogga slutar fortfarande med andnöd och stela lår. Självorsakat distansförhållande gör att hjärtat värker värre än låren. Inget kan jag. Jag kan bara inte. Och jag kan inte, som några som är släkt med mig envist verkar tro, skriva. Inte som John Marsden, inte som Joanne Rowling, inte som Sandra Beijer.

När ska jag ha tid att lära mig något?
Hur ska man kunna drömma om en framtid med framgång när man inte kan något?