Kära vänner, familj, mormor och morfar,

Detta blir mitt sista blogginlägg som icke-mamma. (Om jag inte skulle få för mig att blogga från sjukhussängen med ett värkdropp i armen, men det tror jag liksom inte på själv. Är ju inte Blondinbella heller!)

Jag har precis pratat med sjukhuset och dubbelkollat om vi fick lov att komma nu och de välkomnade oss hjärtligt. Jag hoppas mest att det inte ska ta flera dygn innan lilltjejen kommer ut och så hade jag helst velat undvika kejsarsnitt även om min egen mamma uppenbarligen födde alla sina tre barn med ett sånt, så det går ju också liksom. Men ändå.

Vi har packat klart BB-väskan (Marabou Schweizernöt och nyinköpta amnings-BHar – check!) och överst ligger en åka-hem-outfit i storlek 56 som vi tänkte fylla med bebis inom de närmsta dagarna. Så himla sjukt det här. Så himla kontrollerat och konstigt, men ändå helt omöjligt svårt att veta vad som väntar, hur det kommer att gå eller hur detta projekt egentligen ska ros i hamn.

Jag är mest tacksam över att Eric kommer att vara där och hjälpa mig ro, göra tiden i båten lite roligare och kanske klappa mig på håret när min kropp känner smärta.

Det löser sig nog det här. Det brukar göra det.