Skrev det här i lördagskväll, med Erics huvud mot min axel och hans hand i min:

Läskigaste någonsin inträffade precis. Jag hittade inga möss i mitt skafferi som Jannicke. Jag tvingades inte kasta mig ur ett flygplan med liten tunn fallskärm som livlina. Jag hade inte uppkörning, jag gick inte på blinddate, jag lämnade inte in min kandidatuppsats, jag åt inte rå kyckling.

Jag bokade en enkelresa till Frankfurt. Den sista. Den 1e juli 2013, efter avslutade högskolestudier (förhoppningsvis), romantisk midsommarafton (så härligt) och vännernas bröllop (längtar) så sätter Eric och jag oss på samma plan ner mot Frankurt. Mina saker får åka innan eller efter med en lastbil. Mitt hjärta kommer väl antagligen delas på hälften, ena halvan stannar hos familjen Sjöstedt, familjen Persson-Malmquist, familjen Persson-Lasson och alla andra fantastiska människor som har gjort mig till den jag är. Fy FAN vad sorgligt. Och härligt. Jag vill ju det här. Jag vill ju leta lägenhet med Eric och få bo ihop med honom och skaffa mig ett riktigt jobb och lite barn (så småningom).

Men sakna Sverige. Det kommer jag att göra. Big time.

1 juli 2013. Chocken.