Vi har varit på informationsträff på sjukhuset där lill-ungen troligtvis kommer att födas. (Om den inte får för sig att ploppa ut när jag ska på jobbresa till Göteborg i januari, då blir det en med Loket-dialekt istället). Det ligger alldeles i närheten av oss och jag har en ohemlig vision om att kunna gå dit när förlossningen är på G. Kommer antagligen få äta upp dessa ord tillsammans med pappas gamla raggsockar när värkarna kommer och jag håller på att kräkas av smärta. Vi får väl se.

På sjukhusträffen visade de en mysig film och lite bilder på förlossningssalarna och så fick publiken, som bestod av ca 150 gravida kvinnor med olika stora magar och deras roskindade män, ställa frågor. Det fanns naturligtvis en såkallad plugghäst som på det mest irriterande viset viftade med handen i luften hela tiden och ställde extremt specifika frågor om sin egen situation och graviditet. Dessutom lovade hon hela tiden att ”detta är mina aaaaabsolut sista fråga”, men höll det bara när överläkaren tröttnade och bad henne skicka honom ett email istället.

Jag satt mest och kände mig nervös över att alla dessa tjockbukade varelser skulle kunna tänkas föda samtidigt som vår lilla loppa är planerad och att det då kommer att bli väldigt trångt på rummet. Jag såg framför mig hur jag sitter och särar med benen i rullstol samtidigt som Eric springer från rum till rum och hans mamma kutar bakom och ropar att det inte är någon fara och ber om varmt vatten och handdukar. En föderskas bästa vänner liksom, i alla fall enligt cirka fem tusen Hollywood-filmer. Men barnmorskorna och barnläkarna och sjuksköterskorna där framme på lilla scenen berättade att de har ungefär 1200 födslar om året, vilket i runda slängar betyder typ 3-4 om dagen. Inte så farligt, kände jag då. Kanske behöver jag inte föda i en rullstol ändå?

Kvällen avslutades sen med ett besök upp till rummen och salarna där magin händer. (Bestämde där och då att inte få för mig att välkomna vår unge till världen den första måndagen i en månad, eftersom förlossningsavdelningen då uppenbarligen får besök av 300 blivande föräldrar som stormar igenom rummen med uppspärrade ögon. Det behöver jag liksom inte uppleva.)

Vi följde det inte med för det var väldans trångt och jag var lite varm och trivs inte som en fisk i vattnet bland stora folkmassor så det passade bra att vi smet ut i höstnatten istället. Lite klokare och lite mer aufgeregt, exalterad. Tänk att det snart (allt är relativt) är dags för oss (mig) att krysta fram en knodd i säng på andra våningen där. Coolt.