Världens finaste Grace är upptagen just nu med att dansa balett i sina väldigt söta ljusrosa trikåer. Jag sitter utanför och lyssnar på en grupp amerikanska kvinnor som diskuterar småbarnsåren, mardrömmar och Black Swan. Det är måndag och jag jobbar idag. Min lilla tjej Grace som jag jobbade som nanny åt när jag bodde här är nu 3 år gammal och jag har precis varit och hämtat henne på förskola hon går på. (Samma förskola där jag jobbade som förskollärare i somras.) Skolan hör till amerikanska ambassaden och ligger i ett inhägnat område med säkerhetskontroller och ID-krav. Alla lärare, ungar, möbler, och i princip allting annat, är amerikanskt. Jag. Älskar. Det. Misstänker att jag var amerikan i ett annat liv, men det kan jag utveckla mer i ett senare blogginlägg. När tösen har dansat färdigt ska vi köra hem till henne och kanske pyssla ihop lite Alla Hjärtans Dag-kort tillsammans. Sen blir det kvällsmat, antagligen lite galendans till nån Disneyklassiker. Förhoppningsvis kommer Grace’s pappa hem i tid sen så att jag kan möta Eric plus nån till för mexikansk middag.
Fem nätter har jag kommit fram till. Fem nätter.