Jag pluggar engelska hemma i Sverige. Det är många som inte förstår det eftersom jag, som folk säger, “redan pratar bra engelska”. Jo, men det finns mycket att lära sig än och kurserna har hittills handlat om akademiskt skrivande, grammatik, fonetik, kritiskt tänkande och så vidare. Helt enkelt ganska brett utbildningsområde som det känns som att jag kommer ha nytta av senare i livet.

Här i Australien har jag totalt fyra kurser, varav tre går i samma riktning som programmet i Malmö. Det handlar om kultur, språk och kommunikation. Men den fjärde kursen. Den enda som vi var tvungna att ta. Den som alla vi fyra från Europa tar. Den är min fiende.

International Relations: The Modern International System.

Vi snackar politik, hur stater blir till, varför vissa riken har fallit, hur strategierna för politiska erövringar såg ut för trehundra år sen. Och. Så. Vidare.

Den här kursen är det enda som gör att framtiden ser lite mörk ut just nu, för det vete ärligt talat satan om jag kommer att klara den. Största problemet är att jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt. Näst största problemet är att jag har hoppat in på andraårsnivå. Alla andra har tagit ettan förra året. Nästnäst största problemet är att läraren är sjukt engagerad och kunnig och gärna trycker in så mycket information som möjligt under våra tvåtimmarsföreläsningar. Suck.

Jag återkommer.

En av uppsatsfrågorna som jag ska besvara:

In continental Europe the 19th and early 20^th centuries produced striking manifestations of both the ‘state-making’ and ‘state-breaking’ potential of nationalism. Discuss the interaction between these two patterns in this period and their implications for the more general development of the modern international system.

Känner ni att ni kan hjälpa till får ni gärna höra av er!