Imorgon är det exakt 8 månader sen jag åkte till Australien. Och ungefär 3 sen jag kom hem till Frankfurt igen. När jag tänker på Australien och min tid där så tänker jag på de fina människorna jag lärde känna, den fantastiska naturen och alla minnen från det som blev och var min vardag där. Det känns oerhört främmande och långt borta nu. Det känns som det hände för fem år sen, jag var en annan människa då och jag är en annan människa nu.

Men det är inte fem år sen. Och jag vill inte att min tid i Adelaide ska kännas främmande och orealistisk. För den var verklig. I fem månader bodde jag tillsammans med Lindsey, Mariko, Alicia och Sherlyn. Jag gick på bio och åkte in till stan med Julia, pluggade med Marleen, hängde med Ariane, Marleen och Antonio. Mitt australiska SIM-kort ligger invirat i en papperslapp i plånboken. Mina betyg från kurserna jag inte gillade har registrerats hos Malmö Högskola. De få klädesplagg jag hade med mig från början kastade jag innan jag åkte hem.

Min tid i Australien var fantastisk på så många sätt och jag ångrar ingenting. Men känslorna som sköljde över mig när jag äntligen gick genom dörrarna ut i ankomsthallen på flygplatsen i Frankfurt var mer fantastiska. Jag hade klarat det. Jag var hemma. Det går inte att föreställa sig hur det känns att inte få ta i sin älskade på fem månader, inte få pussa honom, inte känna hans starka, stora hand greppa tag i min, inte få kinderna värmda av hans mjuka andedräkt. Min kropp och min själ skrek efter fysisk beröring och närhet. Och trygghet.

Jag ångrar ingenting och jag tittar på foton från Adelaide, Sydney, Melbourne och Alice Springs och tänker att jag har varit där. Jag är så himla glad att jag har fått uppleva dessa coola platser, känt pulsen och smakat på luften. Australien var häftigt, men att jag klarade det är minst lika häftigt.

Kanske, eller ska jag säga antagligen, hade min tid i Adelaide blivit annorlunda om jag inte hade haft Eric. Det får jag aldrig veta och ville uppenbarligen inte veta eftersom vi fixade den här tiden ifrån varandra och kände oss starka och lyckliga med det vi har. Livet kan inte handla om att man ska gå runt och tänka “tänk om” hela tiden, då kommer vi ingen vart och blir galna. Jag är nöjd. Nöjd med Australienresan, nöjd med de stärkta banden mellan Eric och mig. Nöjd med mig själv. Mitt psyke och jag är starkare än vad jag trodde.

Nu går livet vidare, nya utmaningar väntar, nya mål, nya äventyr, nya människor, nya drömmar. Det som inte dödar dig gör dig starkare, you’ll know it when you see it.

Det blev väldigt babbligt och osammanhängande nu, en text som inga svensklärare hade godkänt. Men jag försökte bara berätta hur det känns och hur jag tänker och vad som påverkar mig.