Mardrömmen är här. Jag är sönderstressad. Jag gråter. Jag kämpar. Jag hatar mig själv typ hela tiden för att jag inte är smartare. Uppsatsen som vi håller på med nu, är värre än det värsta ni kan tänka er. Den är inte särskilt lång och jag känner inte ens någon vidare tidspress. Jag kan bara inte få till det. Jag fixar det inte, jag är inte duktig nog för att kunna få ihop något. Inte ens något dåligt kan jag få ihop och ändå måste jag. Förstår ni dilemmat?

På fredag kommer Eric. Jag fokuserar på det just nu. På fredag kommer Eric och då ska han laga köttfärssås och stryka mig över håret och lova att allt kommer att bli bra när jag ligger i sängen och skakar om kvällarna. Tills dess ska jag dock hinna med litegrann. Bland annat en uppsats från helvetet.

Jag drömmer om min nya kompis Miriam, snart två veckor gammal. Jag skulle vilja åka till Sövde, kasta ut min iPhone genom fönstret och låsa in mig i Malena och Tonys hus. Sitta i deras sköna, stora soffa och klappa på Miriam, titta på brasan och bara vila huvudet. Och låta Emelie och Malena lösa min problem med tramsiga skämt och berättelser om gamla minnen.

Inte ens godis är jag sugen på. Jag vill bara att den här terminen ska vara över snart. Det är den inte. Inte på långa vägar. Det blir inte bättre än så här ikväll. Imorgon startar jag med 12 km powerwalk, rensar huvudet i friska luften och kanske fäller jag nån tår bakom en gran i Bulltofta rekreationsområde. Sen tar jag nya tag framför datorn. För jag har inget val.