Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Måndag!

January 14th, 2019 | Posted by Jess in Annat.

Solen skiner, rakt in i ögonen på Elsa och mig faktiskt, när vi åt lunch vid köksbordet innan. Ville hade redan däckat i barnvagnen på väg till föris, det blir ofta så. Men jag har börjat förutse det lite och ger honom ofta lunch redan vid 11, så är han mätt och nöjd när vi rullar mot förskolan.

Jag snackade kalas med Elsas lärare idag. Det är visserligen ett tag kvar tills Elsa blir 4 i slutet av mars, men kalaset har i princip planerats sen i somras. Dessutom ska vi ju ut och resa och är borta precis innan. Med andra ord, inbjudningarna måste snart ut! Frågan är alltså vilka som ska bjudas. Elsa berättar jättemycket från förskolan och nämner vilka hon lekt med varje dag. Men en kan liksom aldrig veta hur mycket dessa vänskaper betyder för de andra barnen. En självskriven gäst har vi ju i Polly, som Elsa lekte hemma hos senaste igår. Och nu, efter snacket med läraren, står nog två till klara. Sen blir det en liten kompis till som vi lärt känna på gympan och sen är vi färdiga med gästlistan. Det räcker långt, känner jag, med fyra gäster plus Elsa. Och Ville. Och gympagästens lillebror.

Paw Patrol-tema önskar hon sig, den blivande fyraåringen. Känns som en utmaning att få till en Skye-tårta som inte ser ut som en överkörd grävling, men jag ska naturligtvis göra mitt bästa.

Ja. Så då var det bestämt. I eftermiddag tar vi en tur till Ikea. Älskar att ha Ikea så nära. De har ju så praktiska grejer! Vi har även nio påsar utsorterade kläder som jag skulle vilja lämna på H&M, men vet inte riktigt hur det ska gå till rent praktiskt… Där får man en värdecheck när man lämnar in gamla textilier!

Ville har varit vaken sen 4.30 imorse och var lagom glad under förmiddagen, men jag fick ändå lite gjort. Mutade honom med sprayflaskelek, diskning och en strumplåda som jag gömde plastdjur i. Han skriker livet ur sig emellanåt, men har ändå på något sätt (iallafall ibland) blivit så stor att det går att säga till honom att lägga ner så lugnar han sig igen. Det går liksom inte alltid att få som en vill här livet, och ofta förstår han precis varför vi inte kan gå ut direkt när han vill. Om jag först ska ta på mig skor till exempel, så galer han först och sen inser han det realistiska att min skor först måste på och lugnar sig. Ändå ett framsteg, även om det som sagt, inte alltid är så lätt.

Nu. Återgår jag till CSN-inbetalningar (bara 160000 kvar på den skulden!) och På Spåret.

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 You can leave a response, or trackback.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *