En av mina sambos mådde inte så bra igår morse, hen var ledsen och hade hemlängtan och saknade sin pojkvän. Jag försökte trösta så gott det gick. Jag berättade att min första termin i Sverige efter att jag flyttade ifrån Eric och Tyskland var hemsk. Jag hittade inte riktigt min plats i skolan, lägenheten kändes tom och tyst jämt och Erics trygga famn var väldigt långt borta.

Men sen vande jag mig. Cirka fem månader tog det nog, sen hade jag vant mig. Jag hittade Emma, Ulrika och Malin som jag kunde gapskratta och irritera mig tillsammans med, lägenheten var min fristad, mysig och lugn och Eric träffade jag minst var femte vecka. Saknaden hölls under kontroll och inställningen var den rätta.Jag trodde aldrig att närhetsknarkande jag skulle klara tre år i distansförhållande, men efter Australien är det bara två terminer kvar och jag känner mig starkare än någonsin.

Försökte alltså förmedla det här till min sambo igår. Det blir bättre. Det är farligt att vakna varje morgon och tänka: “Bara fyra år till.” Man måste lära sig bita ihop, man måste ge det tid och man måste vara envis och stark. Hon verkade lite gladare när jag kom tillbaks från min motionsrunda en timme senare.

Vi gick alla till skolan och när jag som förste man återvände hem några timmar senare låg det en lapp på köksbordet. Vår sambo hade gett sig av mot flygplatsen för en ytterst spontan (och troligtvis SVINdyr) resa hem till sin pojkvän.

Jag hoppas att det ger henne lite kraft, men är orolig att det blir tufft att komma tillbaks till oss i Adelaide eftersom hon lämnade i tårar. Förhoppningsvis kommer hon i morgon. Ville bara berätta det. Berätta lite om hur jag tänker.