Inför bröllopet som Eric och jag hade tänkt åka på (ser så mycket framemot god mat, dans, härliga människor och last but not least, 10 timmars vuxenprat i bilen fram och tillbaks!), så kör vi nu lite barnvaktsträning här hemma. Vi bor ju ovanpå svärmor och svärfars hus och har dem alltså väldigt nära. Elsa är inga problem, hon kanske behöver träna på att komma ihåg att Gromu och Grova också är auktoriteter, men hon har inga problem med att hänga med dem ohc låta dem mata och söva henne. Men Ville. Han är lite mer komplicerad. Han blir rastlös snabbt och behöver ny inspiration. Han tar inte alltid emot mat från vem som helst, och han är omöjlig att få att somna om man inte rullar honom i vagnen eller är hans mamma.

I förmiddags lämnade jag alltså barnen Matthiesen till farföräldrarna för lite barnvaktsträning, medan jag tog bilen in till stan, alltså riktiga stan Frankfurt, och träffade Izabella på en lunch. Hon är så professionell och karriärig min kompis Izabella. Mötte mig i klackar och kavaj och märkesväska utanför en av de finaste kontorsskyskraporna i Frankfurt där hon alltså arbetar. Vi åt kött med grönsaker på en liten innergård, snackade jobbsug, ungar och alkoholvanor. Sen fick jag ett eget gäst-passerkort och en tur i tornet. Så. Imponerande. Och jag kände nog hur det drog i lilla corporate-tarmen, trots att jag är så glad för att vara hemma med barnen.

Här på vår gata hade allt gått lugnt till, men Ville hade somnat i vagnen, så svärmor satt på trappan och vaktade honom. Och Elsa sov i sin säng. Men jag hade inte väntat mig andra nyheter än positiva, det är kvällen och natten jag oroar mig för. Återkommer i ämnet.