Stärkt av det faktum att Bloggkommentatorerna länkade till mig i sin enormt stora blogg, tänker jag att jag ska ge er två drömmar of mine idag. Vi tar den klyschigaste först:

Springa maraton

(Såg att Angelica också hade det på sin lista.) Alltså, hur coola är inte de människor som orkar släpa runt sin kropp i 4,2 mil? I timmar?! En jag känner, Christian, han kör Ironman varje år. Då startar man sin lilla träningsdag med 4 kilometers simning, sen väntar 18 mil på cykel innan man tar benen med sig på en mara. Alltså. Va?

I mitt fall räcker det med ett maraton. Jag behöver inte ens vara särskilt snabb, bara jag får ta mig runt liksom. Kanske har det att göra med det faktum att jag hatat min kropp hela livet? Att den alltid varit så oduglig i mina ögon, ful och för stor och för mycket. Ett avklarat maraton skulle på ett sätt vara en bedrift och en slags upprättelse för kroppen. Att den inte ska behaga alla, utan mest vara stark och duglig. Kanske blir det svårare att hata den stackaren om den klarat sig helskinnad i 42000 meter?

Eller så är det något som kommit sen barnen. Båda min gullungar har ju inte banat väg genom snippan, utan hämtats ut genom ett uppsnittat hål i magtrakten. Blir det fler barn (hoppas!) så är det redan nu bestämt att de också kommer att anlända med kejsarsnitt. Och det går ju bra. Och är inget som jag bestämt själv, det är självklart en annan, rätt lång, historia om hur det blev så, men kontentan är att medicinskt är det snitt som häller. Och kanske har det blivit ännu en punkt listan över hur min kropp svikit mig? Hur den inte ens klarar av det enda verkligt viktiga uppdraget den fått av naturen. Ett maraton skulle återigen bli bevis på att den visst duger. Att jag visst duger.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka, högt uppe i mitt krångliga jäkla psyke, att det är fel att vilja springa ett maraton för att tycka om sin kropp mer. Blir det som ytterligare ett led av problemet eller? Jag bet inte. Och jag kan troligtvis orera vidare hela kvällen, men det ska antagligen ammas minst 17 gånger i natt, så jag får sätta stopp här.

Dröm nummer två: Skriva en bok.

En vacker dag ska den här lilla kvinnan klämma ur sig en bok. Den ska vara lagom pretentiös, rörande och spännande på samma gång. Den får inte vara förutsägbar och så ska den ha trovärdiga dialoger. Och gärna någon karaktär som tänker för mycket och gillar färgglatt godis. Som jag. Och folk ska köpa den och läsa den och recensera den i tidningen. Och diskutera den i Facebooks finaste grupp, Litteraturgäris. Den behöver inte dra in så mycket stålar. Jag får ändå inte lov att tjäna massa pengar så länge jag får föräldrapenning. Då blir tyska staten arg på mig. Men just det där med att få bekräftelsen på att en har en historia som människor vill läsa. Det måste vara en fantastisk känsla. Kanske däruppe med att springa ett maraton?

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.