Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Lucka 2: Ett barndomsminne

December 2nd, 2017 | Posted by Jess in Annat.

När jag var liten var vi ofta i skogen och gick. Mamma har alltid gillat att driva omkring bland träden och vi barn fick hänga på. Jannicke och Jimmie var nog inte så svårövertalade, hon var ändå alltid hos sin häst och han stod ständigt i garaget och pillade med nåt. Men jag tyckte mest om hörnet av soffan, med en bok i knät. Mig fick de tjata ut, även om jag minns att när vi skulle ut på en längre vandring tyckte jag ändå det var rätt kul.

En vinterdag gav vi oss iväg mot Bjälkhult, mamma, lillasyster Jannicke, lillebror Jimmie och hunden.. Busan? Busan måste det väl ha varit. Solen sken, det var kallt men fint, en härlig vinterdag. Det är jobbigt att gå i vinterkläder och stegen längs med landsvägen, innan vi gav oss in i terrängen, var alltid så tråkiga. Förbi hästhagarna vid gården som bytte ägare stup i kvarten, förbi Langebos gård med festlokal och så uppför långa backen som var kul att cykla nerför och trist att gå uppför. En bit in i skogen kommer vi förbi en liten tjärn, frusen såklart med tjock klar is på svart vatten. Vi stannar till och tittar. Mamma varnar oss för att kasta ut stenar på isen, den håller säkert för dem, men hon är rädd att Busan ska springa efter och gå genom isen. Hon tittar Jimmie rakt i ögonen när hon förklarar varför vi inte ska hiva ut saker på isen. Han lyssnar. Men när mamma vänder sig bort för att studera den vackra vinterhimlen, en mossig sten eller liknande, så böjer Jimmie sig direkt ner efter en lagom stor sten som han sen kastar ut på isen. Den landar mitt på tjärnen och glider nån meter innan den stannar. Redan innan den landar är Busan efter den som en svart lurvig pil. Hon hinner springa ända fram till stenen innan isen går i sönder med ett aggressivt knak. Där ligger nu en hund i en vak i en tjärn i en skog. Mamma skriker till, “Amen!” och börjar direkt hämta större stenar. Hon förklarar ropandes planen för oss. Busan kommer inte framåt, hon simmar förtvivlat i hålet som hennes kropp nyss gjort. Isen runt om henne är för tjock för att gå sönder av hennes trampande framben, men för tunn för att hålla för ett räddningsförsök från oss. Mammas plan går ut på att vi ska hämta stora stenar att krossa isen med, hels vägen från torra land till den allt kallare hunden i mitten av det svarta vattnet. Vi är rädda, vi snabbar oss och det fungerar. Vaken blir till en ränna med vatten där Busan kan simma. Efter några minuter, långa läskiga sådana, har vi vår hund tillbaks igen. En hund som jag väl i ärlighetens namn aldrig känt ett jättestarkt band till. Men det betyder ju knappast att jag vill att hon ska frysa ihjäl slash drunkna i en skogstjärn. Men det gjorde hon alltså inte, lelle hunden. Och Jimmies olydnad gjorde dagen till ett barndomsminne, varsågoda. *Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 You can leave a response, or trackback.

One Response



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *