Idag kom jag hem från Tyskland. Fem dagar nära nära nära han jag tycker om mest i hela världen och min lägenhet ekar nu tyst och tom och ensam. Vi har hållit varandra i handen, tittat på skräckfilm, ätit middag med vänner, promenerat litegrann, lagat mat och spontant gått på bröllop. Jag har fikat med tjejerna, promenerat mer, skrivit mail, läst bloggar och ätit Blumenkäse. På något märkligt sätt går tiden snabbt som fasiken och så idag, vid lunchtid, följde han mig till flygplatsen och vinkande av mig.

Skit.

Det börjar bli lite trist nu, det här med distansförhållande. Jag vill komma vidare i livet. Börja jobba, flytta ihop med honom, lämna studentlivet. Står ut gör jag ju såklart, och som vanligt bör ingen tycka synd om mig, det här har jag valt själv, för mer än två år sen. Och han står bakom mig, som vanligt, lugn och trygg och stilla och stark. Som ett träd i den tyska innerstadsmarken som väntar på att stormen ska vara över.

Lilla minignuttan rädsla som alltid dyker upp någon dag innan jag ska få se honom igen brukar skrämmas med tankar om förändrade känslor, inbillade fjärilar i magen och nerkyld romans. Så även denna gång. Men jag stod där inne vid bagageutlämningen och väntade på min resväska, såg honom genom dörrarna ut till ankomsthallen och log som en mycket förälskad och lycklig fåne.

Vi hör ihop. Ingen tvekan om saken. Jag skakar på ryggen.