På aftonbladet.se kunde man för några dagar sen läsa en debattartikel med rubriken “LCHF-epidemin ett hot mot folkhälsan”. Artikeln är skriven av Stig Bengmark som är professor vid Lunds universitet och forskar om matvanors påverkan på hälsan, samt Jonas Paulsson som är initiativtagare till Köttfri måndag i Sverige. Någon närmre förklaring än så får han inte av Aftonbladet.

Artikeln handlar om att Socialstyrelsen måste göra något för att förhindra att fler människor hoppar på fettdieten. Det är farligt med fett, det finns ingen forskning som visar att fettdieten inte kommer att orsaka problem i framtiden. Dessutom, skriver Bengmark och Paulsson, konsumerar LCHF-are massor av animaliskt fett och köttprodukter, vilket har fått köttkonsumtionen att skena iväg. Avslutningsvis påpekar författarna att folkhälsan äventyras eftersom folk tror att grädde, smör och bacon är nyttigt samtidigt som de kör på med socker- och stärkelserika livsmedel.

Så. Köttkonsumtionen i Sverige ökade innan LCHF kom på kartan. Man äter inte mer kött för att man inte ris eller pasta. Man behöver snarare mindre mängd mat eftersom man blir mätt mycket snabbare på grund av de goda och fettiga såserna och tillagningsmetoderna. Det finns visst forskning som visar på fördelarna med LCHF, dock inte på 100 år i sikt, men Andreas Eenfeldt, kostdoktorn, har bättre koll på det där. Och naturligtvis kommer folk bli fetare om de är så dumma att de käkar mer fett och mer kolhydrater samtidigt, det är ju exakt så man blir tjock. Men då kan det ju knappast vara något som går att skylla på LCHF? Det verkar alltså, återigen, som om folk som uttalar sig om LCHF inte har så stor koll som de borde innan de skriver en debattartikel i Sveriges största tidning.

Egentligen är det inte debattartikeln i sig som irriterar mig mest, utan cirka femtio procent av de kommentarer från “vanliga människor” som följer undertill. På aftonbladet.se kan vem som helst, inloggad med sitt Facebook-konto, kommentera på artiklar och reportage. Och det gör folk.

Där är nämligen hälften av kommentatorerna emot LCHF och hälften är för. Problemet är att de som är för har testat, blivit av med sin diabetes, gått ner i vikt, botat sina allergier, fått bort sitt sockerberoende, har friskare hy och så vidare, medan de som är emot inte har testat men känner sig ändå tvungna att uttala sig om hur kasst LCHF är. Blir man inte irriterad på en sån grej? Sen när kan människor få sitta och ha starka åsikter om nåt som de överhuvudtaget inte kan tillräckligt om och framförallt inte har personlig erfarenhet av? Ska jag då kommentera under nån reklam för nya Volvon och skriva att “nejnejnej, den där bilen måste vara kass, det hör man ju på namnet. Kan aldrig funka med en sån bil, den är bara sjuk, den där bilen, alla som köper den är dumma i huvudet och kommer dö i förtid”?

Majoriteten av de som inte gillar LCHF är dessutom sådana som kör med det gamla uttjatade uttalandet: “Varför ska man hålla på med en diet för? Alla som är feta behöver bara sluta äta så himla mycket och börja motionera så kommer de också gå ner i vikt.” Och ja, rent tekniskt är det så, och faktiskt, de har rätt, jag tror också att alla vet att om man gör av med fler kalorier än vad man tar in så bör man gå ner i vikt. MEN. Stort fett MEN. I verkligheten är det inte så enkelt. De som häver ur sig nåt sånt är sannerligen sådana som aldrig själva varit överviktiga. För att banta, gå ner i vikt, gå på diet är inte enkelt. Det kräver självdisciplin och vilja och man blir ofta en ganska olycklig människa då man kämpar för att få bort kilona. Man är hungrig, trött, gnällig, irriterad, ständigt sugen på allt som man inte får äta och det värsta är ju att man måste hålla på såhär i månader. De flesta ger naturligtvis upp efter ett tag, det går inte, det är för kämpigt, man är för dålig som människa. Dömd att vara tjock resten av livet.

Människor är nämligen olika. En del, som min vän M, kan äta hur mycket godis, chips och skit som helst utan att man ser det på hennes platta mage. Andra, som min vän E, äter lite onyttigt, tränar bra och klarar sig ganska bra vikt- och hälsomässigt. Andra kan inte sluta, måste äta upp, måste ha socker för att vara glada. Den här sista gruppen använder mat som tröst och belöning, inte särskilt hälsosamt. Därför rubbas väldigt mycket i deras värld när maten, under en bantningskur, plötsligt ska kontrolleras, begränsas och inskränkas och den blir ett straff istället, någon slags hatkärlek utvecklas och folk pallar inte i längden. Det är alltså inte så enkelt som diethatare tror, att bara äta nyttigt och träna, alla har inte de rätta fysiska förutsättningarna till ett sånt liv.

Ni kanske redan har förstått att om jag ska sätta mig själv i nåt fack så blir det det sista. Bantarfacket, de som har svag karaktär och inte kan kontrollera sig själv, som så många tänker om dem. För mig blev LCHF en räddning. LCHF tar bort mitt socker- och matsug och gör så att jag kan vara hälsosam och nyttig utan att svälta och må dåligt och förlita mig på lightprodukter som smakar plast. Mina nya kostvanor består av riktigt mat; ekologiska ägg, riktigt kött, gröna nyttiga grönsaker, bär, feta äkta mejerivaror som grädde och smör, grekisk yoghurt, mörk choklad, kyckling, fisk och skaldjur, nötter, smarriga ostar, goda såser och så vidare. Ni förstår poängen, riktig mat som inte innehåller en massa fejkämnen, plast, tillsatser och annat mög. Frisk mat.

Mitt blodsocker hålls på en jämn nivå, jag äter god mat, jag har gått ner lite i vikt, min hy mår bra och jag är glad. Förstår ni, jag är glad, under en “bantningskur”! (Fast för mig är det mer än livsstilsgrej än en bantningskur.) Alla får naturligtvis göra som de vill, jag sa ju själv för några stycken sen att vi alla är olika. Jag vill inte pracka LCHF på någon som inte är intresserad, kanske är det inte något som leder till framgång för alla, men i mitt fall så funkar det.

Och jag har iallafall testat innan jag uttalar mig.