Idag är det exakt ett år sen jag började med LCHF. Det är ju inte en jättespeciell dag egentligen, utan anledningen till att jag minns det är att det var då jag anlände i Australien. Och körde igång direkt. Det var antagligen inte ett jättesmart beslut att ta allting på samma gång: pojkvänslängtan, hemlängtan, allt var nytt och samtidigt godis- och sockeravvänjning. Men det gick bra. Det gick bra att skita i kolhydraterna mesta delen av tiden i Adelaide, även om folk tyckte det var skitknäppt att jag tryckte i mig fett när jag “bantade”. Dock  fungerade det. Plus att jag själv aldrig tänkt “bantning” utan livsstilsförändring.

Innan jag började äta mindre kolhydrater och mer fett, LCHF, så var jag sockerberoende. Eller ja, jag är väl fortfarande det, men kosten jag äter nu hjälper mig att kontrollera det. För mig finns inte litegrann, måttligt eller ibland i samband med godis. Det finns bara allt eller inget. Och av ska man tänka på hälsan så är ju inget klart nyttigare.

Tillbaks till Adelaide. Jag kämpade på med kosten, fuskade någongång med godis och kakor, och jag ska inte ljuga, det är gott. Det är riktigt jäkla gott och det är det fortfarande, men det är också farligt och osunt och äckligt. Varje morgon var jag på promenad, varv efter varv efter varv runt idrottsplatsen nere vid vägen. Jag vågade mig inte ut i riktiga naturen eftersom jag var rädd för dödliga ormar och spindlar. Efter powerwalken körde jag min träningsdvd och hade Jillian Michaels till att skrika på mig i en halvtimme.

Jag blev smalare. De flesta märkte det och jag mätte och vägde och förde Excel-tabell och glädde mig åt resultaten. Och jag är smalare nu än för ett år sen. Jag väger mindre och kan ha mindre kläder. Och jag kämpar vidare för att nå den ultimata siffran, den ultimata storleken, det utseendet som jag vill ha för att vara riktigt klar.

Det bästa av allt, som LCHF tillsammans med vilja och kämparglädje har gett mig, är att jag tycker mer om mig själv.