Klockan 10.30 i förmiddags stegade en regnvåt svenska in i en liten hudvårdssalong cirka tjugo minuter härifrån, nöjd med att ha lyckats ta rätt buss, men samtidigt nervös för det som komma skulle. Damen, Meryl, som jobbade i lilla affären var världens trevligaste. Jag hade lovat Eric att vända på klacken bums om hon verkade oseriös eller smutsig eller sådär, men jag blev lugn direkt.

När jag stegade fram för att visa lilla pricken på näsan och liksom be lite om ursäkt för att det var en sån liten grej så blev jag hejdad av Meryl som upplyste mig om att hon hade sett fläcken redan när jag kom in genom dörren. Okej. Sen fick jag fylla i lite papper och Meryl undrade om jag ville sitta med bedövningskräm i tjugo minuter innan hon började, men jag sa nej tack och ville hellre vara effektiv och få det gjort.

På en liten brits i hennes behandlingsrum fick jag ligga och fläcken blev inspekterad och Meryl varnade för dåligt resultat första gången och jag kontrade med att det inte kan bli fler besök eftersom jag lämnar landet för gott på tisdag. Vi kom överens om att hålla tummarna för att denna enda session skulle vara nog.

Sen fick jag se laserpennan som skulle strypa det spruckna blodkärlet på min näsa, det såg ut lite som en minificklampa och Meryl varnade för en lätt smärta, satte på mig ett par mörktonade glasögon och körde igång.

Det var inte skönt. Det kändes som en eldupphettad nål väldigt fin nål kördes djupare och djupare och djupare ner i skinnet på mig. Jag bet ihop tänderna och knöt nävarna och låg still. Varje gång jag tänkte att nu jäklar går det inte mer, så flyttade hon strålen en macromillimeter och började om. Totalt varade det i fem minuter kanske och sen var Meryl nöjd och min näsa såg väldigt solskadad ut.

Medan Meryl berättade om sin son som hade problem med sin vattenräkning så fick jag hålla en ispack på näsan, vilket efter ett tag gjorde nästan mer ont än laserbehandlingen. Sen fick jag aloeverakräm på hela näsan och blev informerad om att ibland blir det som en liten brännblåsa precis där det största blodkärlet suttit, men den ska man låta bli.

Ja, sen var jag klar hos snälla australiska Meryl och vandrade mot bussen igen.

Nu ser näsan ganska rosaröd ut och är dessutom väldigt fräknig, så det är svårt att säga hur stor förändringen blev. Men jag tror nog att den ilsket röda pricken är borta och förhoppningsvis kommer den inte tillbaks heller. Ever.

Ni kan få en efter-bild om nån dag, när näsan inte ser ut som jordgubbsglass, okej?