Idag har jag varit i Australien i exakt en vecka. Det går bättre nu. Antingen så är det för att min kropp har vant sig av kolhydrater eller så är det för att min själ har vant sig vid livet här. I vilket fall som helst så är jag glad och tacksam att inte allt känns nattsvart och stentungt längre. Jag saknar fortfarande Eric mer än jag kan förklara, men precis som när vi kör distansförhållande mellan Sverige och Tyskland så vänjer man sig. Och det är en sådan enorm trygghet att veta att han inte är bitter och arg på mig, utan att han stöttar mig och mina galna idéer och vill att jag ska växa och utveckla mig. Hade Eric sagt att han inte ville att jag skulle åka så hade jag inte åkt. Men grejen är att han aldrig skulle säga det.Saknaden är kontrollerad. Iallafall just för tillfället. Återfall med hysteriskt hulkande förekommer.

Saknar såklart också mamma och pappa och bror och syster och Emelie och Malena och Ulrika och Emma och Malin och Angelica och Yvonne och Lars och Linda och Kai och Markus och så vidare. Det ska ni veta att jag gör. Men även den saknaden är kontrollerad. Just idag iallafall.

Mina flatmates, alltså de tjejerna som jag bor tillsammans med är alla väldigt trevliga. Det tog ett tag innan vi började känna oss bekväma med att hänga i vardagsrummet och kolla på tv tillsammans allihop, men nu gör vi det och det är skönt. Jag har även några andra fina tjejkompisar från mestadels Europa som jag kommer bra överens med och som förstår min situation för att de själva har samma.

Jag sa till någon innan idag att det känns bra i magen att kunna välja. Jag kan sitta hemma och ta det lugnt så mycket som jag vill, men skulle jag vilja hitta på något så har jag nummer på telefonen att ringa och jag vet att de gillar mig för den jag är. Visst fan ska jag stå ut 18 veckor till, visst fan ska jag det.

Tyska Julia och jag ser väldigt positivt på framtiden tydligen..