I onsdags mötte italienske Alessandro, som är här på samma stipendium som jag, och jag våran kontaktperson professor Diana. Hon tog oss sen i sin bil in till Adelaide och migrationsmuset, väldigt generöst av henne. Det var soligt och fint och jag var på bra humör och Diana var ännu gladare. Hon bara älskar att vara guide åt oss hjälplösa européer. Smiley.

Vi gick igenom våra arbetsuppgifter och utställningen lite snabbt och sen skulle vår blivande chef på muséet till ett annat möte. Alessandro skulle sen träffa någon annan tillbaks på skolan så han stack, men Diana undrade om jag skulle vilja gå med henne till Adelaides konstmuseum som låg precis i närheten. Varför inte tänkte jag. Så vi gick dit och började med varsin kopp kaffe respektive te som Diana bjöd på. Sen tog vi en snabb vända genom muséet, jag måste absolut tillbaks en annan dag. Så himla mycket fina tavlor och intressanta tavlor, alla reflekterandes Australiens historia.

När vi var klara med muséet och jag började känna mig lite smått färdig med att le och nicka och lyssna och vara intressant hela tiden, så undrade Diana om vi inte skulle ta en sväng ner till Adelaide Writer’s Week också, eftersom jag hade berättat när vi fikade att jag gillar att skriva. Visst svarade jag positivt och sen gick vi där litegrann också, lyssnade på slutet av ett föredrag av en sydafrikansk författare och sen fastnade jag i tältet där de sålde böcker. Då var Diana tvungen att åka hem så vi skiljdes åt.

Jag satte mig sen ner i skuggan och lyssnade på en man som pratade om sina memoarer han skrivit efter att han blivit blind. En väldigt intressant man, men jag började känna mig trött och hungrig så jag tog till slut bussen mot Flinders och efter ungefär 45 minuter var jag hemma igen.

Pensionärerna och jag lyssnar på föredrag.