När staden var lite svalare igår och jag betat av några sidor översättningsjobb tog jag tågen mot Eschersheim och spanade in Josefin och Christians hus. Så mysigt med ett eget hem, där de renoverar och fixar till. Redan nu slår hemtrevligheten emot en när man kliver in och jag tror att de kommer få en haven där när allt är klart. Izabella, Angelica och jag tog oss mot As lägenhet där vi tänkte dricka vin på balkongen och låta sommaren vet att vi uppskattar den. Det gick långsamt, min cykel är inte här än och jag tvingade dem att gå. Sen fick jag skjuts av Izabella en bit och jag satt på hennes pakethållare, tittade på hennes vingtatuering i nacken och tänkte på hur mycket jag tycker om dessa människor och den här staden. Fick ont i insidan av låren och tyckte synd om Iza i en uppförsbacke, men tillslut kom vi fram.

Yvonne var inte hemma, men det är hennes lägenhet också. Så det är utrett. Vi delade på en flaska rosé på balkongen, pratade allvar och skit om vartannat. Det blev inte ens kallt när solen försvann bakom Frankfurts hustak, och vi mös vidare. Vi spelade kort också och trots att jag annonserade i början att jag är mycket dålig på kortspel (blir i princip utskrattad varje jul för att jag är trög och ointresserad av att vinna), så lyckades jag ändå ta hem båda spelomgångar. Go me!

Sen cyklade Izabella hem, Angelica tog ut soporna och jag blev utstirrad och förföljd av en läskig gubbe på tunnelbanan. Jag bytte vagn tillslut, det gjorde han också. Blev av med honom i vimlet på Hauptbahnhof och var egentligen aldrig rädd, men det kändes klart lite obehagligt. Sen kom jag hem. Hem till min Männer-WG där Eric väntade i fönstret. Och efter en ljum sommarkväll i fina vänners sällskap, när jag får somna bredvid honom och vakna bredvid honom och inte känner pressen från en returbiljett som hotar, då mår jag väldigt bra. Då känns livet rätt.

Titta på minifilmen när Izabella skjutsar mig och får panik för att hon är vilse.