Så fort Eric eller jag vaknar på våra respektive morgnar, så hör det till att vi skickar ett såkallat buzz till den andra, ett iPhone-sms kan man säga. Oftast när jag vaknar så sover han redan, men när han vaknar så är klockan runt 18 hos mig och då brukar vi smsa litegrann och sen prata på Skype, via datorn, innan jag går och lägger mig.

Igår sa vi hej första gången när jag var på bussen på väg hem från Adelaide och Julias och min museumstur som jag får berätta om mer en annan dag. Sen kom jag hem, åt mat, tittade på tv och skickade några uppdateringssms till Eric. Utan svar. Till slut blev det dags för mig att sova, fortfarande utan svar och det är väldigt ovanligt, särskilt om jag vet att han inte är på kontoret eller liknande. Dessutom kan jag se på min telefon om han har läst mina sms eller inte, och igår läste han inte på typ sex timmar.

Jag började tänka att något var fel. Han hade varit med i en trafikolycka. Det var storbråk i lägenheten. Det hade hänt hans föräldrar något. Jag blev räddare och nervösare för varje minut som gick, ändå låg jag och försökte sova och tänka att han bara inte tittat på sin telefon. Men på så många timmar verkade det ganska otroligt.

Till slut tände jag lampan igen och skickade ett meddelande till Kai, som direkt sa till Eric och några minuter senare fick jag ett sms med ursäkter och föklaringar: Han hade spelat dataspel och glömt bort tiden.

Lättnaden alltså, underbar! Jag kräver ju inte sms från honom stup i kvarten som det kanske låter som, men en liten uppdatering så att jag vet att han lever är alltid uppskattat.