Idag har vi varit en sväng i storstaden Frankfurt och hälsat på min gamla arbetsgivare, familjen L. Där passade jag äldsta barnet Grace när hon var en liten bebis, men det är snart tio år sen och hon är nu i princip en tonåring med grymma matteskills och 40 i skostorlek. Men fortfarande min lilla extratjej. Elsa och Ville fick leka med alla deras saker, medan vi uppdaterade varandra på vad som har hänt sen sist.

Älskar att vi fortfarande har så bra kontakt. Det är likadant med min aupairfamilj i New Jersey, som jag också pratar med ibland. Känns bra i själen att ha ett litet öga på de barn som grävde sig in i mitt hjärta först av alla. En som inte jobbat så tätt tillsammans med någon annans ungar kan kanske inte förstå hur starka band som faktiskt uppstår. Man blir som en extramamma, på gott och ont.

Iallafall, efter en massa snack kom vi därifrån med två stora säckar kläder som Elsa och Ville fick ärva av deras tjejer. Ja just det, det finns ju en lillasyrra också, som jag faktiskt också passade en sommar när Elsa var nyfödd och hängde med hem till dem om dagarna. Massa fina saker fanns i de här kassarna, märkeskläder och amerikanska kläder, klänningar, coola tröjor och sköna byxor. Och ett gäng barnböcker som de också vuxit ifrån. Jag har inte ens hunnit kolla genom allt och lovade Elsa att vänta tills hon är vaken imorgon, men jag hoppas också på lite sommarkläder inför Sydafrika. Vi får se! Evigt tacksamma är vi iallafall, för den värdefulla leveransen.

(Var tvungna att köra en liten omväg genom Frankfurts diplomatkvarter, enormt fina, enormt enorma hus, och Elsa utbrister: “Vinner vi pengar på en marknad nån gång så kunde vi ju flyttat hit, mamma!” Mm. Om vi vinner typ 75 000 gånger, så kanske. Hon känner såklart till min längtan efter hus och trädgård och är alltid noga med att muntra upp mig när det går.)