Sitter här och är lite deppig. Det är såhär att en av mina bästa vänner här i Frankfurt har varit med om något väldigt tråkigt och jag vill mest krama henne hela tiden och lova henne att allt blir bra igen. För det blir det nog, även om man såklart inte helt säkert kan veta.

Dessutom, på en annan problemskala och närmre mig och Eric, ligger det faktum att vi fick ett NEJ på en lägenhet som vi såg förra veckan och älskade. Av alla vi sett var detta den första som vi kände att vi desperat ville bo i. Det kändes rätt i magen trots att den egentligen var fel på pappret på ett par punkter. Men vi fick den alltså inte. Trots det ska ni få höra om drömlägenheten som jag redan (såklart, jag är ju jag) har inredd och klar i huvudet.

Den är en fyra på 90 kvm med två lite mindre rum och två 23 kvm-var-rum. Den har ett pyttelitet kök och ett ännu mindre badrum med badkar. Den är byggd runt 1900 och har 3,6 m i tak. Den har en långsmal hall med heltäckningsmatta. Den var lite dyrare än vår budget men ändå hanterbar. Den är ljus och härlig och lyxig med gamla golv, enorma fönster, stuckatur och vacker dubbelytterdörr med glas. Den ligger på bottenvåningen och den kom med mäklare.

Alltså inte perfekt (mäklare, heltäckningsmatta, kök man inte kan sitta i, för dyr), men så himla himla fin. Och vad jag plågar mig nu som beskriver den för er trots att ni, IRL vänner och familj, aldrig kommer att få se den. För vi fick den inte. En arbetslös svensk tjej ser inte så bra ut på ett papper där man ska förklara att man har råd med lägenhet. Dessutom ville hyresvärdinnan inte ha in barn och gav i slutändan lägenheten till en singel.

Så kan det gå. Vi letar vidare. Tyvärr kommer det bli svårt för framtida visningar att leva upp till Drömlägenheten i Nordend. Men vi letar ändå vidare.