Jag lyckades få till ett Skypesamtal med världens finaste mamma (nämligen min) för någon timme sen då hon för ovanlighetens skull satt framför datorn vid sju på morgonen. Naturligtvis bröt jag genast ihop och hulkade och sprutade tårar så att jag fick stänga av videon för det spektaklet ville varken hon eller jag se på dataskärmen. Efter ett tag lugnade jag mig och vi kunde prata normalt om livet, mest mitt, och vad som händer här. Jag övertygade mamma om att jag inte hatar livet här och att jag inte ägnar dagarna åt att gråta så hjärtskärande som jag gjorde i början av vårt samtal. Men när mamma satt där, i nattlinne (gissar jag), på andra sidan jorden och sa “hej min käre tös” så bara rann all styrka och tandbitihop av mig och jag blev liksom glad och ledsen på samma gång. Så otroligt skönt att höra hennes röst och känna en virtuell doft av trygghet, hemma och familj, men samtidigt så ledsamt att jag är så långt bort från det.

Pappa skickar gulliga email med dagsrapport om väderlek och snöfall samt ett par frågor om mig och mitt läge. Och jag svarar med temperaturredogörelse och ett par meningar om hur livet ser ut just då. Kort, koncist, praktiskt och rakt. Som kommunikationen med pappa alltid är.

Åh vad jag är glad för allt mina föräldrar har gett mig och för att de gjorde mig till just den människan som jag är idag. Väldigt glad är jag, och stolt. Överlever jag här borta, så är det Göran och Anette i Starrarp som borde få gratulationskort.