Hej Världen!

Jag lever och jag mår bra och livet rullar på så till den milda grad att jag inte ens minns när jag skrev sist, vilket måste betyda att det var länge sen. Alltför länge sen tycker antagligen mormor och morfar, mina trognaste läsare hemma i Sjöbo.

Sen sist har jag bland annat hunnit med två jobbhelger. Den första var i en större stad inte så långt från Frankfurt där vi presenterade vår nya smyckeskatalog inför en begeistrad skara återförsäljare (runt 450 stycken.) Jag var personlig assistent åt en vän till VDn, tolkade och hade mig som en galning i dagarna tre. På hotellet som vi bodde, bodde i princip alla återförsäljare så det var liksom företagsrepresentation dygnet runt (= le och svara på frågor och försvara dålig kvalité och ta emot önskemål och så vidare). Men jag överlevde.

Helgen efter det var Eric och jag på museum i Mainz och tittade på färgglada alster av James Rizzi. Härligt, kulturigt och såklart väldigt mysigt att strosa runt där med honom, dricka rabarberschorle och sola kinderna. Jag har även hunnit med att träffa Angelica, vår samiska irländare som flytt Frankfurt men bodde hemma hos Izabella i några veckor för att passa barn och njuta av staden som varit hennes hem tidigare. Vi hängde alla tre, åt middag, vandrade berg upp och ner i Taunus och fnissade lämpligt mycket. Också väldigt fin tid.

Däremellan kom många dagars jobb och fixande och förberedande och utskällningar och annat skoj som liksom hör till men som man inte riktigt uppskattar ändå. Det är svårt att vara ansvarig för ett helt land, bara sådär, när alla andra anser att landet är så litet att det inte spelar så stor roll. Man måste liksom göra allt själv eller tjata på andra att hjälpa till med sånt man inte kan klara av ensam. Men jag fick ihop det och det blev helg och jag och min svensktalande finne till kollega tog ett strejk-hotat flyg till Stockholm och dekorerade ett konferensrum i några timmar. Presentationen fungerade på hotellets datasystem och ljudet var tydligt. Jag åt ceasarsallad med extra kyckling till kvällsmat och somnade med en kopp te framför världens bästa tv – svensk.

Dagen efter gick eventet åt stapeln. Vi hade för lite anmälningar för allt jobb och alla pengar vi lagt ner, men det fanns ingen återvändo utan de som faktiskt kom, förtjänade ju att bli underhållna. Så jag höll i en träningsdel innan lunchen, sen pratade en urgrym föreläsare som berörde och sa många sanningar om att tänka positivt och ta ansvar för sig själv. Noomi Frid hette hon ifall ni är sugna på duktig tjej som pratar så att man förstår. Och både gråter och skrattar under föreläsningen.
När alla var inspirerade bjöd vi på prinsesstårta och mer information från företaget innan dagen var slut, återförsäljarna spreds för vinden och vi fick hjälp av en snäll en från Östersund och en annan snäll en från Rejkjavik att packa ihop allting. Efteråt åt vi mat med Östersundarens familj; gulliga barnbarn och son och sonhustru.
Sen frestade de med singstar och mer vin hemma hos dem och jag gillar egentligen singstar (men bara om 9 to 5 finns) men vi var så slut att vi gäspade ikapp med tvååringen så vi åkte tillbaks till hotellet istället. Duschade, tog en kopp te till och sjönk ner i sängen. Trött som en gnu.

Väl tillbaks i Tyskland dagen efter firade vi Lindas födelsedag med lasagne och Mira-mys, även om vi var (för) många som slogs om henne när hela släkten också var där. Eric och jag gjorde en tidig kväll av det hele eftersom mina öron och hals kände sig lite krassliga efter flygning och jobb och stress. Dock var både Eric och jag lediga på måndagen så vi fick sova lite längre, hälsa på i Bad Homburg och sen äta Erics hemmagjorda köttfärssås på kvällen. Per-fekt.

Och nu, nu är det torsdag och jag ska träffa Josefin, som precis kommit hem ifrån sitt livräddande i Nepal, och Izabella, som är lika busy som jag så att vi aldrig hinner ses trots att vi är grannar. Det blir något att dricka på Bar Celona ikväll, kanske nån bit mat på det och så massa tidsintensivt uppdaterande innan jag cyklar hem igen för att packa inför helgen. För i helgen, efter jobbet på fredag, då sticker Eric och jag till Sövde på en välbehövlig hälsa-påresa. Känns som det var mycket längre än bara 2,5 månader sen jag var där sist. Mamma och pappa och Jannicke och Jimmie och Malena och Miriam och Emelie och Ebbe och partners och husdjur och morföräldrar, alla ska förhoppningsvis hinnas med. Jag. Längtar.

Så ni kan alltså inte förvänta er nån vidare uppdatering i helgen, men kanske nästa vecka eller så, även om jag inte vågar lova något. En del av er får ju också se mig live snart.
Hej så länge!