En av guiderna från turen inne i Adelaide visade sig vara svensk! Det hade jag redan gissat när jag tittade på hennes efternamn i emailadressen, men när jag skrev hej i ett svarsemail från henne fick jag ingen respons. Men. Hon var en svensk tjej som ursprungligen kom från Linköping men som faktiskt pluggade två år på Malmö Högskola innan hon hade en utbytestermin i Perth och sen i Adelaide, träffade sin nuvarande australiska pojkvän och blev kvar. Hon var trevlig och snäll, men vägrade prata svenska med mig vilket jag tyckte var lite trist. Minst sagt.

Även när vi två gick själva, femtio meter framför alla andra så vägrade människa yttra ett enda ord på sitt modersmål. Hon ställde en fråga på engelska, jag svarade på svenska. Hon ställde nästa fråga på engelska, jag svarade igen på engelska. Jag ställde henne en fråga på svenska, hon svarade på engelska. Hopplöst. Och väldigt trist. Och efter ett tag ganska löjligt. När hon i slutet av dagen delade ut I Love Flinders-pins tackade jag på svenska varpå hon vänder sig om och säger på engelska: Oj, vad förvånad jag blev, kan du svenska liksom! Men nu ser jag ju att det var du från Malmö.” Eh, ja? Jag var nedslagen och deppig. Ska vi inte vara stolta över vårt språk utomlands?

I värsta fall var det så att hon inte förstod skånska, men den teorin motarbetas av det faktum att hon faktiskt bott och pluggat i Skåne i två år. Suck.