Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Jag ska bara åka och handla

March 29th, 2020 | Posted by Jess in Annat.

På parkeringsplatsen går människor målmedvetet mot kundvagnarna. Utan vagnen får man inte handla, de ska fungera som avståndshållare. En vakt med visir i plast står vid dörren in till affären och stoppar de som inte hämtat sig en vagn. En man börjat tjafsa, han ska bara köpa bröd. Inte behövs väl vagnen då? “För fan?” Men regler är regler och visir-vakten håller demontstrativt fram handen som ett stopptecken. Utan vagn blir det inget bröd. Klockan är 7.10 och affären har varit öppen i tio minuter. Ändå är det en strid ström med människor som redan handlat färdigt, de lämnar nöjt kassan för att packa in sina fynd i bilen och köra hem igen. Alla har handlat samma sak – toalettpapper. Vid grönsakerna trängs jag med kvinnor och män med munskydd och plasthandskar. Två damer står och drar i samma gurka. En annan bråkar med personalen om hur mycket av det vita guldet, dasspappret, man egentligen får köpa. De ligger en trasig joghurt på golvet, ingen säger något, alla rafsar vidare efter det som de behöver för att klara ännu en dag.

Är det måndag i ett post-apokalyptiskt ökensamhälle? Är det den enda basen på ett nyligen koloniserat Mars? Är det rationerade varor som ska claimas mitt under brinnande världskrig?

Nä, det är bara jag som tagit mig till affären för att veckohandla åt min familj och mina rädda svärföräldrar i Corona-tidens Tyskland.

Jag förstår att toalettpappret är hotat. Eric och jag har pratat och vår strategi är att inte hamstra, inte horda, inte köpa mer än vad vi behöver. Men vi är fem personer i familjen, utan att ens räkna mina svärföräldrar, och vi råkar behöva toapapper. Så det är mot pallen med papper jag styr vagnen först, trots att det bryter mot min noga planerade och perfekt inövade runda i just den här affären. Jag får tag i en bal med papper, den är extra stor och jag tänker att nu behöver vi inte handla det på ett tag. Sen börjar jag om från början igen. Vid grönsakerna. Det är då jag ser två vuxna kvinnor med munskydd stå och slita i samma gurka. Det är löjligt, för det finns minst 20 gurkor till. Men det har blivit en principsak. Ingen ger sig och snart flyger förlämpningarna som verbalt spott genom luften, det är inget som munskydden kan hindra.

Jag noterar att brödet är slut, både det färska och sånt där man kan värma på själv hemma. Det finns inte heller havregryn, ingen potatis och ingen lök. Jag börjar fundera på vad det är för smaskig måltid folk tänker laga där hemma i karantänen? Havregrynsgröt med lökmarmelad och pommes?

Längre fram står en man med två balar guld i kundvagnen och skriker på en i personalen. Han viftar med ett papper. Ögonen blixtrar ovanför en stickad halsduk han knutit runt munnen och näsan. Man får bara köpa en bal toapapper. Inte två. Oavsett om man har en fullmakt från sina föräldrar med sig. Till slut kastar han det andra paketet i golvet och rusar därifrån, expediten gråter nästan och rusar in på lagret, en annan man rusar fram och tar toapappret.

Joghurten är också slut. Mjölet, jästen och de krossade tomaterna också. Det finns ett par paket pasta kvar, noterar jag lite förvånat. Men när en kvinna med rullator norpar åt sig dem, märker vi båda att det har gått hål på påsen. Det ramlar ut fusili över hela golvet. Kvinnan rullar rollatorn över pastan och försvinner bort.

Vid kassan sitter tjejen och tar betalt bakom en provisorisk plexiglasvägg. Hon ser mig inte i ögonen när jag skjuter in pengar under kanten på hennes skyddsvägg. På vägen hem kör jag förbi stängda restauranger, bibliotek, skolor och förskolor med persiennerna nere. Lekplatser avspärrade med rödvita plastband. Min stad, som jag gift in mig i och som jag kommit att tycka om på riktigt, står stilla. Och väntar.

Jag fick tag på nästan allt jag ville ha. Svärföräldrarnas lista är också avbockad. Det var en lyckad shoppingtur på det viset. Men det var fortfarande en sorglig uppvisning i människans giriga, själviska natur. Det är inte ens det nödigaste av nödlägen här. Vi ombedds stanna hemma och vi får inte träffa vänner och min dotters femårskalas blev inställt. Men vi är inte i krig. Vi får vänta på bättre tider med wifi och Netflix och godis och gos. Och det finns mat. Det finns massa mat. Och dasspapper också.

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 You can leave a response, or trackback.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *