Tack vare min svenska kompis Pontus som jobbar som nån form av chef på en hotellkedja här i Frankfurt så fick jag min första jobbintervju. Den hölls i måndags, på hotellet som ville anställa en receptionist. Jag har ingen superstark drivkraft att bli receptionist, men har ändå tänkt att det kanske kan passa om man gillar människor och kan prata några språk.

Jag var skitnervös inför intervjun, mest för att min tyska inte alltid, och särskilt inte i pressande stressituationer, är perfekt. Dessutom har jag ju noll hotellerfarenhet och är inte ens säker på att det är vad jag vill.

Med dessa förutsättningar tog jag mig på skakiga cykelben till intervjun. Som tur var så var kvinnan som intervjuade mig väldigt trevlig och normal och pratade en bred hessisk tyska som fick mig att slappna av rejält. Hon lät lika lantis som jag! Jag fick beröm för min tyska som hon anmärkte förvånade henne och absolut inte skulle bli nåt problem. Så ja, jag fick i princip jobbet.

Tyvärr var lönen inte mycket att hänga i julgranen och även om pengarna inte är det viktigaste i livet och jag måste börja nånstans, så vill jag ändå känna att det gör nån liten skillnad på bankkontot att jag har pluggat i tre år. Dessutom är jag 27 år gammal och har typ jobbat sen jag var 16. Så nä. Det blir nog inget det där.

Men, jag lärde mig massor under intervjun och kommer absolut känna mig säkrare och mer avslappnad på nästa. Som jag hoppas kommer snart för jag vill ha ett jobb och håller på att bli slö.

Hejdå!