Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Intervju med dansk-Jan.

May 17th, 2011 | Posted by Jess in Annat.


Let’s få det ur världen: Jag saknar Eric som FAN.

Så, moving on. Igår var en spännande och händelserik dag i Jessicas liv. Jag var bjuden på en trevlig, rutinmässig intervju på amerikanska ambassaden i Köpenhamn, trodde jag iallafall. Allt har att göra med att jag ska (om intervjun gick bra..) jobba på en skola i Frankfurt i sommar som drivs av och ligger på amerikanska ambassaden i Frankan. Så istället för att jag var tvungen att transportera mig själv till den svenska versionen av deras ambassad i Stockholm, fick jag dispens och uppsökte dem igår. Amerikanerna är säkerhetsfreaks, av förklarliga skäl, så en bakgrundscheck har redan gjort och jag har fyllt i minst trettio papper, innan det alltså igår var dags för en face-to-faceintervju. Jag gjorde en sån i Stockholm en gång för lääängesen när jag sökte visum för aupairåret, det var en snabb fråga eller två genom en glasruta i ett väntrum och inte särskilt läskigt. Den igår var… annorlunda.
Jag anlände med tåget från Malmö i Österport i god tid och hittade ambassaden utan problem. Tack gigantiska star-spangled banner. När jag närmade mig gåendes på trottoaren cirka tjugo meter bort skriker en dansk Securitasman på mig och undrar vad jag har där att göra. Han kollar av mitt namn på listan och be mig slå av min mobiltelefon medans han tittar på, hålla den i handen och stå i en kö utanför byggnaden. Efter några minuter kommer en annan Securitasman ut (rödhårig och rätt söt), tar min väska utan ett ord och försvinner in i huset för att sen kalla in mig. Då fick jag dricka av vattnet de hittade i min väska, ta av mig alla metallföremål och checka in min iPhone i utbyte mot ett kvitto. Sen var första kontrollen över, inga röntgenmaskiner pep och ingen dansk krävde att jag slängde min knäckebrödslunch som låg i väskan. I nästa hus, ett steg längre in i den mystiska diplomatvärlden, satt en liten amerikansk pojke med ståtlig polishatt bakom en glasruta. Han gav mig en visitor’s badge i utbyte mot mitt pass (!!) och sen satte jag mig ner för att vänta på min intervjuare; Jan. Han kom efter bara några minuter, fast jag egentligen var tidig, så det ska han kanske ha en liten eloge för, men det vägde inte upp det faktum att han var en uppstoppad, tråkig, wannabe-viktig dansk med horribel dengelska.
Jag fick följa med upp till hans kontor och intervjun inleddes med orden: “Du behöver inte vara rädd, var bara ärlig, allt du säger stannar mellan oss.” Och allt jag kunde tänka på var Johan Ulvessons pedofilkaraktär i Yrrol. Han frågade sen om allt från min pojkväns namn, min pappas jobb, min utbildning, mina drogvanor, till min boendesituation och mina fritidsintressen. Vid två tillfällen kände jag att det gick lite knackigt. En gång var när det visade sig att jag hade glömt nämna att jag varit i Kina. Det fanns liksom inte plats att skriva det i frågeformuläret, så jag trodde inte det vara så stor grej. Men när han kom på det, för att jag berättade det, fick jag tillbringa de följande 10 minuterna med att beskriva vad jag gjorde där, med vem, varför, när, hur, exakt var och 89 andra frågor. Sen ville han säkerställa att jag inte glömt nämna något annat land som jag besökt och som USA har “problem” med. “Were you ever in Pakistan? Were you ever in Libya? Were you ever in Iraq? Where you ever in Afghanistan? Were you ever in North Korea?” Jag bara satt och skakade på huvudet. “Nej, nej, nej, nej och nej. Nordkorea? Really? Nej.”
Andra tillfället kom när han vägrade tro på att jag aldrig har använt droger. Han tjatade och tjatade om att det inte var någon fara att berätta och jag insisterade och vägrade ljuga för att han skulle bli nöjd. Alkohol däremot hade jag inga problem att erkänna att jag använder. Jan ville veta hur mycket jag dricker och använde rekommendationer från danska folkhälsoinstitutet som exempel, tydligen så rekommenderar de inte att man dricker mer än 14 glas vin i veckan. FJORTON! Jag talade om för dansk-Jan att jag varken har tid eller pengar att dricka så mycket (nämnde inte att jag gör det i Tyskland istället) och han fick så han teg! Sen avslutade vi intervjun, ambassadmannen erkände att det hade gått okej och att han ämnade rapportera tillbaks till Frankfurtkontoret att jag var en godkänd liten människa. Han följde mig ner och glodde sig blind på passet som jag fick tillbaks av Polishatten, kontrollerade antagligen mitt Kinavisum.. Jag lämnade sen byggnaden, checkade ut min mobiltelefon och sa tack detsamma till den trevliga rödhårige vakten som önskade mig en dejlig dag och skuttade tillbaks till Öresundståget och Sverige.
Nu väntar jag bara på positivt besked från sommarjobbet (har Jan hållit sitt löfte?) och sen kan jag slappna av och glädjas åt garanterad fast inkomst i sommar.
The End.  

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 You can leave a response, or trackback.

One Response

  • Malin Nyman says:

    Oj herrejävlar… 😀 Det lät minsann som en upplevelse värd att komma ihåg, haha! Jag blir ju inte mer sugen på att åka till USA precis, när jag läser detta… Men jag håller tummarna för att du får jobbet! Vore jäkligt taskigt annars.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *