Source

“Jag vill leva, inte bara överleva”

Vi hade allvarliga samtal här hemma igår om hur livet inte alltid är fantastiskt och att man ibland måste ta sig igenom svåra tider för att det ska bli bättre. Det är en balansgång det där, att veta när man ska kämpa och när det är bättre att ge upp. Men vi kom fram till att om man ser ljuset i slutet av tunneln och man tycker att det där ljuset är värt då, då kämpar man och accepterar att läget är skit ibland. Kan man inte se ljuset och läget är skit hela tiden, då bör man ändra situationen så att livet blir bra igen. För man vet liksom inte hur lång tid man har på sig att leva och skulle man dö tidigare än förväntat så är det ju kasst om man lidit de senaste två åren, utan att se ljuset.

Konkret exempel 1: Jag tycker inte alltid att livet i ett långdistansförhållande är toppen, men jag vet att jag snart får pussa Eric och jag vet att jag har pluggat färdigt i juni nästa år och ska få vara med honom då. Alltså biter jag ihop och tar de hårda bitarna samtidigt som jag försöker göra det bästa av situationen och njuta av livet  och allt det ger mig.

Konkret exempel 2: Pluggandet är så svårt och jobbigt och tufft att han är konstant stressad. Han sover dåligt, han har aldrig tid för sina vänner så många av dem har slutat höra av sig. Fast han läser läxor och läser på inför tentorna så går det inte bra, han får magsår och han funderar på livet är värt det. Kanske det hade varit skönare att bara somna ifrån allt med hjälp av lite starka värktabletter. Han ser alltså inte ljuset i tunneln och bör ändra sin situation innan det är försent, innan Gud bestämmer att det är dags för honom att åka till himlen istället. Ingenting är värt så mycket stress, sorg och rädsla. Livet ska vara övervägande fint, roligt och fantastiskt.

Så tycker jag.