De senaste veckorna på jobbet har varit stressiga och jobbiga och lite trista emellanåt och samtidigt fullproppade. Vi har planerat för den mini-affär som företaget tänkte starta i Täby utanför Stockholm. Jag skulle vara där en vecka. Jag skulle åka ikväll, bo på hotell i 8 nätter och sen åka hem och vara med på Miras dop.

Men så blev det ingenting.

Igår, på förmiddagen, runt 30 timmar innan flyget skulle gå, ställer vår högsta chef in allting. Hon får kalla fötter och ångrar sig.

Därför ägnades gårdagen åt en massa samtal till människor som planerat om sina liv för att jobba i vår affär de närmsta tre månaderna. Jag var så jädra besviken, arg och ledsen. Det känns skit att vända ut och in på sig själv, jobba 14 timmar i streck i flera veckor och lägga ner energi på att översätt emailkonversationer fram och tillbaks, ringa, koordinera, fixa, dona, kolla upp, skriva, planera och kontrollera. Och sen blir allting inställt. SURT.

Idag är jag gladare. Det gör inget att jag inte måste fira påsk på ett hotellrum i Täby. Jag får två helgen tillsammans med Eric och vänner och Frankfurt istället. Livet går vidare. Och jag börjar kanske (kanske!) få lite mer skinn på näsan. Det är så här det går till i verkliga livet. Glöm pluggtider på Malmö Högskola och år som nanny i privata familjer. Arbetslivet är tuffare än så.