Ni vet väl vid det här laget att det som skrivs i mina blogginlägg kommer direkt från mitt hjärta eller direkt från min hjärna. Jag vill inte censurera mig själv på mitt eget forum, men ibland måste jag det. För många människor läser och fel människor läser så jag kan inte säga allt irriterat som jag skulle vilja få ur mig.

Sitter på sängen hemma i Bedford Park, lyssnar på väldigt hög musik i hörlurarna och känner mig lite bitter. Jag önskar att jag kunde något speciellt, visste något specietllt, vore något speciellt.

Är det allmänt känt att kramas med de man tycker om är världens bästa bekräftelse? De som hatar dig vill inte krama dig, så får du en kram eller två så bör det betyda att de tycker om dig för den du är. Det är lite ont om kramar här och jag tänker inte be om dem, för sådana kramar vill jag ändå inte ha. Jag vill känna värme och närhet och trygghet hos dem som har känt mig längre än 2 månader.

Jag försöker vara en rak, ärlig, omtänksam människa som vänner kan prata allvar och flams med. En som kan trösta och hjälpa till, men samtidigt komma med sanningar och potentiellt obekväma råd. Det sårar mig när jag blir missförstådd och det tröttar ut mig när människor gör samma misstag om och om igen.

Jaja. Det jag försöker säga är att jag saknar er därhemma i Sverige och i Tyskland.

♥