25 Mar
2011

Posted in: Kärlek., Mannen., WOW!
By Jess    2 Comments

In seven days…

Om en vecka exakt kommer Eric till Malmö, Sverige, Skandinavien. Jag längtar efter honom saknar honom och ser fram emot nästa helg nåt enormt. Jag trodde aldrig att jag, närhetsberoende och emotionell klängapa, skulle klara av att ha en distansförhållande. Det suger naturligtvis kraftigt att inte kunna träffa den jag tycker om mest i världen mer än en helg var femte vecka, men jag överlever. För om jag skulle ge upp och säga att det inte går längre, då hade jag ju inte träffat honom alls. Jag är också väldigt glad att han står ut. Att han inte tröttnat på att vänta och sagt “Egal, jetzt schlafe ich einfach mit jemand süß im Pub.” För det var ju jag som flyttade från Frankfurt och förändrade vilkoren för oss när jag tvunget skulle plugga i Sverige. Min fina fina man. Varje gång jag får ett sms eller ser honom på dataskärmen genom Skype så tänker jag samma sak: Han är min och jag är hans.

Och nu kommer han och myser och umgås och kramas och kysser mig i tre dagar och tre nätter. Kan knappt vänta, men jag har väl inget annat val. Det är ju Han.

Trötta och jetlaggade men väldigt lyckliga på Times’ Square, New York.

Posted using BlogPress from my iPhone