Jag hatar det. Jag hatar att vakna bredvid honom som om det är en helt vanlig dag, som om vi har mer tid på oss. Se honom ligga där yrvaken och varm i sin långärmad t-shirt och mjuka fötter. Han dricker vatten, sträcker sig över mig på jakt efter sin mobil och pussar mig på näsan på vägen tillbaka. Och jag ligger där och tänker att det är sista gången, ännu en sista gång. Imorgon vaknar jag ensam. I en liten lägenhet i ett annat land.

Jag hatar att allt är precis som det alltid är. Jag duschar först så att mitt hår kan torka medan han duschar. Han sitter vid datorn och jag kan säga i princip vad som helst för han lyssnar inte när han ritar rutor i Photoshop och ändrar typsnitt på hemsidor. Han dricker starkt kaffe, han frågar om han kan öppna fönstret så att vi blir av med den kvävda sovlukten och jag säger ja fast jag vet att det kommer bli skitkallt. Han lägger en filt över mitt nytvättade hår och går för att fixa mer kaffe.

Jag hatar att rutinen upprepar sig för sista gången på ett tag. Klockan tolv går jag och fixar frukost, han kommer när han pratat färdigt i telefonen. Jag ska steka ägg och äter några skedar smält smör direkt från pannan innan jag knäcker äggen. Han skrattar och skakar på huvudet. Han rostar toast, jag rullar salami. Han fixar apelsinjuice, jag blandar citron i varmt vatten. Vi äter framför tvn och retar oss på att det inte finns något bra att se. Jag glömmer bort det sorgliga för en sekund och fnissar åt att Tysklands talkshowdrottning och hennes show heter Britt.

Jag hatar att det känns som att de fyra veckorna med hans sällskap känts som en längre helg och om nån timme måste jag sätta mig på ett plan och flyga bort igen.

Jag hatar att stå där på flygplatsen, lämna min tunga resväska som han släpat genom en spårvagn och ett tåg, förstrött titta på för dyra grejer, gå och kissa medan han passar min väska och känna det oundvikliga komma närmre. Vi står precis där säkerhetskontrollen börjar och en tant med svarta naglar tittar medlidsamt på oss när vi kramas och pussas hejdå tusen gånger. Det är inte dags för Australien igen, jag tröstar mig med den tanken, han tröstar mig med den tanken. Vi tröstar varandra med den tanken. Han kommer till mitt land om sex veckor och tre dagar. Vi fixar det.

Men just nu känns det så jäkla ensamt.