På morgnarna lämnar jag hemmet i morgondimma, med dålig nattluft som ligger kvar över sovrumsgolvet och immigt badrum med tandkrämstänk i vasken. Det är pressat på morgonen, kort och knappt och praktiskt. Kanske hinner jag vika ihop filten på soffan och bära ut hans kvällsflingor som över natten blivit mjuka och geggiga i sin skål.  Ibland hinner jag rulla ihop fönsladden, ibland finns det tid att torka av vasken och bädda sängen och rätta till mattan i hallen. Oftast hinner jag sätta blommorna som vill ha ljus i sovrumsfönstret efter en snabb luftning. Oftast lämnar vi lägenheten tillsammans, springer beslutsamt ner för alla trappstegen, har sällskap till tunnelbanestationen och pussas sen hejdå över styret på min cykel.

Vårt hem på morgonen är där helt enkelt.

Men när jag kommer hem på kvällen, då är känslan helt annorlunda. Jag kämpar mig upp för trapporna med dagens post i handen, kanske har jag handlat en liter färsk mjölk till de där kvällsflingorna, eller så har jag ett halvt kilo kyckling i handväskan. Arbetsdagen är slut och min hjärna bultar innanför pannbenet. När jag öppnar ytterdörren och tar ett steg in i hallen kastas ljuset emot mig ur fyra olika rum. Hallen badar i kvällsljus, den är mjuk och vit och inbjudande. Lägenheten är glad att se mig och tar liksom emot mig. Jag älskar vårt hem. Det är IKEA och ihopsamlat och lånat och fått och ärvt och omgjort i en salig blanding. Det är personlighet genom mina färgglada böcker och Erics Opas tavlor, det är mys genom textilierna i orange, marint och blått som bubblar i vardagsrummet och våra stora fönster och vackra gamla dörrar.

Köket är bara vårt. Vi har valt och betalt allt. Badrummet har ett fönster, man kan släppa ut duschånga och pinsamma lukter. Sovrummet är så rymligt att jag kan DVD-träna mig svettig bredvid sängen utan problem. Det är lyxigt att ha en så fin plats att bo på, inte bara tak över huvudet och tillfällig lagringsplats för prylar, utan verkligen en boning, ett fort, en fristad.

På kvällen, efter en dag på kontoret framför datorn med skrikande tanter i headsetet känner jag det särskilt. När jag drar av mig obekväma byxor och hoppar i pyjamasen för att steka på den där kycklingen och vänta på att han ska komma hem och öppna vår ytterdörr med sin nyckel. Förstår ni? Det är vårt hem.

Hemma.

(Så fort resterna av sleepover med Grace och vissnade blommor och ulliga påskdekorationer är bortstädade lovar jag att visa bilder från vårat hem. Okej?)