Vet ni, det finns nåt som heter Hemlängtan. Det är en kompis till Kulturkrock. De går oftast hand i hand och bryter sig in hos människor som nyligen slagit sig ner på nya ställen. Frankfurt är inte så värst nytt för mig. Jag har bott här tidigare, i nästan tre år. Jag hittar till stadens smarrigaste drinkar och jag vet hur lång tid en springrunda i parken tar. Min bästa Eric bor här och de som från början var hans vänner som nu också är mina. De som har tålamod med min tyska, dricker öl flera gånger i veckan och aldrig har sett nåt annat. Även några svenska diamanter finns här, mina fina tjejer som passar runt mig som om de är kronbladen i en prästkrage och jag det där gula i mitten.

Trots det så misstänker jag att Hemlängtan och Kulturkrock har tagit sig in. På nåt sätt. Kanske råkade jag lämna ytterdörren olåst när vi fick reda på att den finaste lägenheten jag sett gick till nån annan. Kanske stod ett fönster på glänt den kvällen Angelica åkte och tog med sig sin del av prästkragen. Kanske jobbar de som jultomten, krånglar sig ner i skorstenen och kanske hände det precis när jag fick ännu ett nejtack-mail från ett jobb jag sökt. Kanske är det så att Hemlängtan och Kulturkrock utnyttjar sommarens avresa och är extra effektiva de här dagarna då solen skiner förrädiskt och luften är frisk, men man vet ändå att hösten är på väg. Med nystart och kängor och jobbpress och osäkerhet och kallt vatten från himlen. Kanske är det precis nu som nyinflyttade människors hus är extra lätta att ta sig in i.

Jag vet inte.

Jag vet bara att just nu känns Frankfurt och det tyska landet som ett irritationsmoment. Det känns svårt, krångligt och komplicerat. Det känns som att Frankfurt inte vill ha mig och jag blir sur och tänker “skit i det då, jag vill inte ha dig heller”. Jag saknar Sverige och svenskarna som jag tycker om, men det är inte så illa att jag kan skylla på det. Tror snarare att det handlar om ett klassiskt fall av Hemlängtan och Kulturkrock, som båda två också lyckades hitta mig i Australien och som Erics pappa också mindes efter deras år utomlands. De kommer alltid att lyckas ta sig in. Jag hoppas att de åker härifrån snart. Det finns ingen plats för dem och jag tänker stanna. Inte precis i den här lägenheten, men i det här landet och dess negativa och positiva sidor.

Jag härdar ut.