En av kvällarna i Barcelona hade vi bord på omtyckta Boca Grande. Jag läste om den restaurangen på Victorias, matplatsen.net, blogg. Hon är i Barcelona jätteofta och uppskattar god mat, brukar också baka och laga mat efter hennes recept. Så henne litade jag på. Izabella, som är lika glad för att planera och göra research som jag, hade bokat bord där och uppsnoffsade till tänderna travade vi dit i fredags. Det var inte långt från vårt hotell heller, också en pluspoäng. Det var trångt och stökigt och glad stämning där inne. Sen blev jag i och för sig inte superexalterad när jag såg menyn, tyvärr. Det slutade med att jag tog risotto med vildduva. Den smakade väldigt gott, men det var inte sådär så att man tror att man har dött och kommit till himlen. Trots det var atmosfären så bra att man liksom ändå kände sig lycklig. Eventuellt hjälpte vinet också till med det. Efter en smarrig dessert, nån puddig med hallon och pistaschnötter, blev vi tillfrågade av värdinnan om vi ville gå upp till baren. OM vi ville. Den hade nämligen Victoria också skrivit om. Och den var så cool. Glas, lyx, flärd, lampor och flaskor med sammetsfåtöljer. Vi hamnade i VIP-området, om det nu verkligen var ett sådant, tillsammans med en hög andra snygga människor.

Ja, och sen drog liksom kvällen igång. Vi beställde några citronshots, drack mer cava, resans temadryck, och jag beställde min favoritdrink; Vodka Cranberry. Som troligtvis var gjord på fin-vodka, kanske Grey Goose, för den kostade 18 euro. Och var riktigt välspetsad! Det var liksom allt eller inget när jag började sippa på den.

Vi pratade och skrattade och jag fällde nog nån tår när jag pratade om min gamla nannyfamilj i Kronberg. När Izabella och Madde hade varit på toaletten, nere i källaren, för andra gången kom de upp och var alldeles fnittriga. De såg ut ungefär som Elsa ser ut när hon varit i badrummet i en halvtimme och “tvättat händerna” (= lekt med vatten). Vi skulle snabbt dricka upp och ta med oss en flaska cava ner på toan, sa de. Mhm.

Väl nere på toaletten visade det sig att de byggt upp ett disco där. Alltså discolampor, DJ, dansmusik och glada människor som partajade. Så galet och kul. Vi dansade och drack och fjantade oss och jag skojade om att be DJn spela Linda Bengtzing.

Efter ett tag stapplade vi ut i den spanska sommarnatten, glada och om möjligt ännu fnittrigare än tidigare. Några hade ont i fötterna, några var fullare än de varit sen sitt bröllop. På hotellrummet spelade vi sen äntligen Miss Linda Bengtzing, som det visade sig att alla kunde sjunga med i, till det kom en vakt, los vaktos, som man säger på spanska, och bad oss hålla truten. I princip. Tydligen ville folk sova, trots att klockan bara var lite över 3 på morgonen. I jakt på mer fest hamnade vi i hotellets lilla bar-källare, men där var musiken gäll och folk konstiga, så vi gick tillbaks till rummet igen och låg och snackade en stund i mörkret innan sömnen tog oss.

Alltså, vilken kväll. Vilken stämning. Vilka vänner.

* Boca grande betyder stor mun på spanska. Olé!