Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Halvvägs igenom ett hembesök

October 11th, 2017 | Posted by Jess in Resa. | Sverige.

Vi är i Sverige, Elsa, Ville och jag. Flygresan gick hur bra som helst, det är lite att kånka på med två barn, en vagn med liggdel och en resväska, men med bärsjalen så löste vi det. Ville hängde mest med och Elsa är grym på att lyssna och ha tålamod med väntande och stressade vuxna. Ingen fick ont i öronen och inga grejer glömdes kvar. Vi kom på tåget mot Lund och där hämtade mamma oss. Största problemet den dagen blev att få in alla sakerna i mammas BMW som är enorm på utsidan och mini på insidan. (En sådan bil ska vi inte ha, även om vi hade haft råd.)Sedan ankomst i moderlandet har vi hunnit med en 81-årsfest där vi fick fira min morfar och äta mormors goda tårtor. Där träffade vi också min brorson Felix för första gången, en riktigt pyttig unge, trots att han bara är fem veckor yngre än Ville. Så gullig och en härlig känsla i kroppen att hålla i sin lillebrors bebis. Vi har också hängt med mina bästisar och deras ungar, det börjar bli en rätt rejäl hög nu. Elsa var dock mer intresserad av de fyra små kattungarna som bodde i gästrummet, än av de busiga barnen. Elsa har fått ridlektion av moster Jannicke och läst massa böcker med sin mormor. De har varit i skogen och sprungit på idrottsplatsen och badat på badhuset. Min pappa står för skojandet och kör ett organiserat klingande i lampa varje kväll. Och Ville han fortsätter att bara hänga på. Så länge han får vara i någons famn är livet toppen. Han hatar att åka bil, har vi slagit fast. Han skrek som en långsamt torterad gris på vägen till Ystad och ännu högre när vi körde ensamma till Tomelilla och jag inte kunde skaka hans stol. Han är matad och trött när vi sätter oss i bilen, men skriker sig till ett vansinne som det inte går att somna ifrån. Imorgon ska vi ta oss till Anna och Carl, det tar en timme och sex minuter att köra dit. Det tar sen minst en timme och sex minuter att köra hem. Jag bävar, men känner mig stark. Vi ska klara av det. Och Elsa har ju ändå någon slags selektiv hörsel när det kommer till Ville och skiter fullständigt i om han skriker. Hon kan skråla Pilutta-visan lika bra för det. Det återstår alltså en lång nervig bilresa, en middag med vänner, lite mer syskonhäng, träff med gammelmormor och gammelmorfar på söndag och lite mer skogslukt och dalmatinerstoj innan vi åker hem igen. Hem, detta komplicerade begrepp.

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 You can leave a response, or trackback.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *