Ungen är färdigpassad, den mexikanska maten uppäten och i sängen ligger mannen och leker med sin iPhone i väntan på mig och How I Met Your Mother. Det har varit en väldigt bra dag överlag, Grace berättade att hon älskar mig; Eric är världens finaste som alltid (oftast) och förkylningen har jag inte känt av sen jag väl fick iväg kroppen till jobbet. Ändå känns det i lungorna och i hjärtat och i hjärnan att snart är det dags. Lustigt nog känner jag knappt någon nervositet alls över att börja om på nytt, så att säga, hitta nya vänner och leva in mig i ett nytt land. Utan det som all min ångest och oro är baserad på, just nu iallafall, är den där korta stunden på flygplatsen då jag får känna Erics armar runt mig en sista gång, en sista kyss och ett sista “jag älskar dig” på knagglig svenska innan 138 dagar och väldigt många kilometer kommer att skilja oss åt. Jag är rädd för den där korta stunden för jag vet att den kommer att bli så ofantligt jobbig. Samtidigt hoppas en liten optimistisk del av mig att jag hypar min egen rädsla så till den milda grad att ingenting sen kan leva upp till det. Men. Jävligt blir det nog fanimig. Usch.

Back to Skyping we go...