Det här med att Ville bara ska sova en gång på dagen går verkligen dåligt. Han är så trött på förmiddagen. Och minsta lilla stund som han är stilla och inte blir tittad rätt i ögonen av mig, somnar han. Det blir väl lätt så när en envisas med att vara vaken femtioelva gånger på natten och sen göra morgon innan klockan slagit sex.

Idag tänkte jag att vi kunde försöka hinna med en liten snabbhandling innan vi hämtar Elsa vid 11.30. Det tyckte Ville lät som en ypperlig idé, för då passade han på att knoppa in kl. 11, i barnvagnen, i mataffären. Låt mig förklara problemet med det, för er som inte har barn, eller har så stora barn att ni har glömt hur det är.

Det är ett multidelat problem. Dels är det alldeles för tidigt att ta dagens enda tupplur kl. 11. Han ska ju klara sig till 19 sen, utan att bryta ihop. Dels är det dumt att den tas i vagnen, kommer han att vakna när vi går in på förskolan? Kommer han att fortsätta sova om jag lassar in honom i lägenheten och krånglar av alla hans ytterkläder? Tveksamt. Det betyder alltså att sovstunden blir mycket kort och sen finns det liksom inte fler tillfällen för honom att sova igen, utan att det ska påverka läggningen ikväll.

Nu står jag alltså utanför Elsas förskola, ska inte hämta än, men Ville sover ju så det är bara att ha is i magen. Tänker även lyssna på ovan nämnda mage när det gäller att avgöra om en flytt till spjälsängen är gynnsam eller ej. Om ej vet jag i och för sig inte vad alternativet är. Kan knappast tvinga Elsa att sitta i garaget och vänta på att brorsan ska sova klart. Vi får väl se hur det blir.

Barn och sömn alltså, sicket jäkla drama, i ordets rätt bemärkelse. Suck.