Som för att späda på min längtan efter kroppskontakt, kramar, stora händer och varma starka armar så hade Mariko i fredags hyrt filmen Dear John som vi tittade under djupt suckande. John träffar en tjej på en strand två veckor innan han sticker till Afganistan. Ett år av hjärtan som är skiljda åt och intensiv brevväxling följer. John kommer hem till sin flickvän med vetskapen att de två rasade tornen i New York kommer föra honom bort från sin älskling igen och in i ännu en militär konflikt.

Breven fortsätter komma, det unga kärleksparet håller känslorna vid liv med långa beskrivningar av stort och smått tills det en dag har dröjt två månader sen John sist hörde från sin älskling. Han får ett brev som krossar hans hjärta i vilket tjejen talar om att hon är förlovad och ledsen att det blev som det blev.

Efter en skottskada kommer John hem och får höra hela historien om hur det blev som det blev, om känslor som ibland trotsar förnuftet och tvärtom. Och där har jag troligtvis redan avslöjat för mycket.

Det var en film som fick mig att längta mer än vad som troligtvis är friskt, men också en film som fick mig att uppskatta det jag har hittat på den där irländska puben i Frankfurt. Snyftig ja, men också romantisk och fin.

Dear John får tre av fem J’s.