Jag har ingen kamera med mig hit till äventyret. Jag har min iPhone och jag har möjlighet att köpa en om jag skulle sakna att ha en. Men än så länge så gör jag inte det. För visst, jag tycker om att ha fina kort att titta tillbaks på och minnas. Det är roligt att kunna visa alla vad som hänt och hur allt och alla ser ut. Samtidigt så vet jag att jag är riktigt dålig på att dels släpa med mig kameran, dels på att faktiskt ta upp den ur väskan och använda den.

Stunderna som betyder något i livet blir inte bättre för att man har dem på bild. När vi var på Kangaroo Island sprang många runt som galningar hela timmen vi var på ett visst ställe. Jag tog kanske två, tre bilder på sånt som jag tyckte var fint och sen satte jag mig ner någonstans och tittade mig omkring. Försökte ta vara på nuet och njuta av att vara just där just då. Alla tyckte jag var töntig och att jag inte brydde mig om stället som inte utforskade det mer, men saken är den att jag utforskade det mycket nogrannare eftersom jag faktiskt såg mig omkring. Med ögonen, men också med de andra sinnena och jag ansträngde mig för att komma ihåg platsen med hjälp av mitt minne och känslan, istället för att ha fyrtio bilder på mig själv bredvid en bit sten som teoretiskt sett skulle kunna vara vilken sten som helst.

Är man fotointresserad så är det såklart en annan femma, men många blir som galna då de är utomlands och ska fota allt! Flera gånger helst! Det fanns till och med människor på resan som satt och planerade hur de skulle posera på nästa bild, hur man skulle kunna få med sig själv bredvid den där coola stenen, hur benet skulle ligga för att se så häftigt ut som möjligt.

När guiden sen frågade vad stället som vi nyss spenderat en timme på hette var det inte många som kom ihåg. Trist.

Resekamrater med kamera.