Jag har fått min cykel nu. Min lagomdyra cykel som jag fick av mig själv i examenspresent. (Barnen på förskolan tyckte det var helknasigt att köpa en present till sig själv.) Den är underbar, cykeln alltså. Det stora paketet som den kom i var trasigt, så först var jag sur för det ett litet tag. Sen var jag sur för att vi inte fattade hur man skruvade ihop den och sen var jag glad för att den var så fin. Som en liten unge är jag nu; glad och hoppig varenda gång jag får köra min fina cykel. Sticker till jobbet med den varje morgon, lite i åtta, och inbillar mig att alla andra pendlare tittar avundsjukt.

Den är bekväm, praktisk och snabb. Den är perfekt. Love it.

Ikväll träffades Eric och jag i stan efter jobbet, käkade lite antipasti till middag och tog sen cykeln hem. Eric får låna en turistcykel från Frankfurt, men jag hade min egen. I den varma kvällsvinden susade vi hem och jag tittade på hans rygg och blev rörd. Det är så himla skönt helt enkelt. Att vara här, tillsammans. Den blå cykeln under min rumpa är beviset på att jag har klarat det, vi har klarat det. Distansförhållande och kandidatuppsats är bakom oss och nu har Livet börjat. Jag är på plats i härliga Frankfurt och vad som helst kan hända.

Jag vill bara skrika “kör!” till livet. “Kör! Bara kör! Jag är med!”